Japanska fönster 窓

Japan är inte särskilt känt för att vara ett land med många olika typer av fönster. Det är väl snarare så att japanska hus ger ett intryck av att vara ganska lika varandra, inklusive fönstren. Men faktum är att det finns massor med variationer. De flesta har fått sina namn av den funktion de har och är inte särskilt olika i sig, men olika fönsternamn saknas inte. T.ex.:

  • Shitomido 蔀戸 en typ av fönster som är en upphängd lucka på gångjärn och som hålls öppet med en käpp med krok
  • Hikichigaimado 引き違い窓, fönster som består av två delar, vilka skjuts åt sidan
  • Hirakimado 開き窓 ett fönster som skjuts åt sidan
  • Bokusekimado 墨跡窓 fönster som ser ut som bläckplumpar
  • Hanaakarimado 花明り窓 ”blomsterljus”-fönster, fönster som tillverkats för att ljus skall falla på blomsterarrangemang
  • Yukimimado 雪見窓 fönster för att kunna betrakta snön
  • Tsukimimado 月見窓 fönster för att kunna betrakta månen
  • Mikoshimado 神輿窓 fönster som är upphöjda och vars funktion är att man skall kunna se den omgivande naturen som en tavla
  • Monomimado 物見窓 fönster för att se på saker utan att själv bli sedd, det vill säga titthålsfönster, som t.ex. på en Noh-teater
  • Mushamado 武者窓 samurajfönster, installerade i tjocka väggar vid en länsherres residens och försedda med kraftiga lodräta ribbor
  • Katomado 火灯窓 eldslåge-fönster, formade som en låga
  • Tanzakumado 短冊窓 avlånga pappersremsefönster
  • Inomemado 猪の目窓 fönster som har fått formen av ett vildsvinsöga
  • Shikishimaso 色紙窓 fyrkantiga pappersfönster (från fyrkantiga pappersark att skriva dikter eller autografer etc. på)
  • Yaburemado 破れ窓 fönster med ”brutna” former
  • Rokkakumado 六角窓 hexagonala fönster
  • Hakkakumado 八角窓 oktagonala fönster
  • Hakidashimado 掃き出し窓 borsta-ut-fönster, på marknivå, för att kunna borsta ut damm och smuts
  • Furosakimado 風炉先窓 fönster vid (flyttbar) eldstad, i teceremonin. Används för att släppa in ljus och släppa ut värme
  • Meotomado 夫婦窓 man-hustru-fönster, två fönster bredvid varandra i ett tehus
  • Shoinmado 書院窓 studiekammarfönster
  • Fuchinashimado 縁無し窓 fönster utan ramar
  • Kakushikamachimado 隠し框窓 fönster med gömda ramar
  • Musomado 無双窓 ”two-way window”, har ribbor och öppningar, men när de stängs ser det ut som träskivor
  • Renjimado 連子窓 ribbfönster, finns i olika former
  • Shitajimado 下地窓 när hål i traditionella väggar lämnas oputsade så den inre stödstrukturen av reglar och ribbor ser ut som fönster
  • Mushikomado 虫籠窓 insektskorgsfönster, bestående av tunna pinnar
  • Uraku-mado 有楽窓 en typ av ribbfönster, renjimado, som installerades i ett terum i Kenninji i Kyoto av temästaren Oda Uraku (1547-1621) 織田有楽, yngre bror till Oda Nobunaga 織田信長 (1534-1582)
  • Korinmado, en typ av shitajimado som installerades i ett påkostat terum i Ninnaji av konstnären Ogata Kourin (1658-1716) 尾形光琳
  • Yoshinomado 吉野窓 uppkallade efter Yoshino Tayu 吉野太夫 känd prostituerad (1601-1631). Yoshinomado är runda fönster namngivna efter ett sådant i templet Kodaiji i Kyoto
  • Det mest intressanta och litet långsökta namnet på ett fönster är kanske Yamatomado 大和窓, ett fönster i taket med uppgift att släppa ut rök från äldre hus och släppa in ljus. Elden kommer från en eldstad, hi-no-moto 火の元, ”eldens ursprung”, men denna fras kan även läsas som 日の本, dvs Japan. Eftersom Japan i äldre tider kallades Yamato har detta blivit fönstrets namn.

 

Med regnbågen som sällskap, 14

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 14

Asako nickade. Hon såg framför sig hur Momoko hade åkt motorbåt på Ashi-sjön, mitt på vintern, tillsammans med den unge Takemiya.

”Det är inte säkert att far har för avsikt att låta oss träffa vår syster i Kyoto. Han kanske bara vill att vi ska följa med och titta på körsbärsblomningen. Det kan trots allt inte vara så kul att åka ensam”, sade Asako.

”Nej, precis.”

Mizuhara och hans döttrar lämnade Tokyo halv nio på kvällen. Det var en klar stjärnhimmel. Andraklassvagnarna var ganska tomma så de tre kunde dela på en sektion med platser som var avsedd för fyra personer. Det vill säga, en av dem kunde sträcka ut sig och lägga sig på sidan. Först gjorde Mizuhara det själv, men han lyckades inte somna och när tåget stannade vid Numazu blev det därför Momokos tur. Hon kunde inte heller sova och vid Shizuoka bytte hon i sin tur plats med Asako.

”Borde inte far byta till sovvagn? Det verkar finnas plats. Ska vi inte fråga konduktören?” frågade Momoko. Men Mizuhara tyckte det var litet unikt att få sitta tio timmar bredvid sin döttrar och ville inte lämna dem.

Asako hade inga problem att somna.

”Asako är kanske den som har renast samvete av oss. Därför har hon inga problem att somna”, sade Momoko.

”Ja, men hon verkade ha svårt att sova när hon var med mig i Atami”,svarade Mizuhara.

Momoko satt tyst ett tag och stirrade på näthyllan mitt emot. ”Det verkar som om alla är vana att resa. Det finns inte så mycket bagage.”

”Så är det nog. Världen verkar ha återgått till det normala och det har blivit mycket lättare att resa.”

”Far som är så resvan, varför kan inte far somna på tåg?”

”Det är inte det att jag inte kan sova.”

”Det är nog bra om far sover lite.”

”Det kanske Momoko också skulle göra?”

”Ja, om jag håller mig vaken kanske Asako säger att jag är som en styvsyster igen.”

”Har hon sagt det?”

”Ja, men jag sa att mor aldrig behandlade mig som en styvdotter. Asako verkade tro på mig. Hon sa det i alla fall.”

Fadern satt tyst med slutna ögon.

”Asako har tagit det här riktigt hårt. Far med. Och jag också …”

Momoko slöt också sina ögon.

”Sedan mor dog verkar det som om Asako har känt ett särskilt ansvar för hemmet. Hon verkar vilja göra det bästa för far, och för mig med …”

”Ja, det verkar så.”

”För Asakos skull vore det bäst om jag flyttade hemifrån”, fortsatte Momoko på ett sätt som om hon försöket komma ifatt sina egna ord. ”Eller hur? Vore inte det bäst?”

”Dumheter. Förresten Asako kanske hör vad vi säger”, sade fadern och tittade upp.

”Hon sover som en stock”, sade Momoko, fortfarande med slutna ögon.

”Men det vore kanske bra om Asako kunde gifta sig snart … Jag vill inte att hon ska göra samma misstag som jag.” Momoko kände en varm smärta bakom sina slutna ögonlock. ”Men far vill väl förstås inte att hon skall lämna hemmet. Det blir väl ensamt …”

”Nej, det har jag aldrig sagt.”

”Det vet jag. Det förstår jag mycket väl.” Momokos axlar skakade. Hon verkade frukta något. Det var en strid om faderns kärlek. Mellan henne och Asako, mellan en storasyster och en lillasyster.

Shina 支那

Den beteckning som används för Kina på japanska är i de flesta fall Chûgoku (中国). Många gånger förkortas det och endast det första tecknet 中 användes, som i 日中関係, ”japansk-kinesiska relationer”. När man vill säga, eller skriva ”kinesisk mat” heter det chûka ryôri 中華料理. Men så har det inte alltid varit. Tidigare har det snarare varit vanligt i japanska texter att referera till Kina genom att använda namnen på de mest kända dynastierna, t.ex. Han-dynastins 漢, som uttalas ”kan”, Tang-dynastins 唐, ”tô”, Ming-dynastins 明, ”min” eller Qing-dynastins 清, ”shin”. Sedan finns det rena japanska uttryck, t.ex. Kara eller Morokoshi. Dessa namn skrevs å andra sidan inte fonetiskt, utan man lånade tecknet för Tang 唐 och uttalat det kara eller morokoshi.

Det namn som användes nästan uteslutande under perioden 1868-1945, det vill säga från Meiji-restaurationen till slutet av andra världskriget var dock shina 支那. Det uttalas som på svenska, men med betoning bara på första stavelsen, ungefär som i svenskans ”tjena”. Man kan fortfarande träffa på uttrycket shina i geografiska namn som higashi shina-kai 東シナ海, ”Östkinesiska havet”, eller minami shina-kai 南シナ海, ”Sydkinesiska havet”.

Det finns olika teorier om ursprunget till ordet Shina. Till och med sanskrit har nämnts. Kinesiska buddhistiska munkar som kom från Kina på 1100-talet använde ordet (kin. uttal zhina), men sedan försvann det under många sekler, endast för att återinföras av den konfucianska filosofen, poeten och politikern Arai Hakuseki (新井白石 1657-1725). Arai ledde utfrågningen av den italienske katolske missionären Giovanni Battista Sidotti (1668-1714), som hade tagit sig till Japan illegalt och tvingades att sitta i husarrest ända fram till sin död. Arai Hakuseki pumpade Sidotti på allt han kunde tänkas känna till och publicerade sedan den information han hade fått i samtalen. Sidotti använde de italienska och holländska sätten att uttala Kina.

Ju mer Japan utvecklades i militaristisk riktning under första hälften av 1900-talet, ju mer började kinesiska företrädare att känna obehag inför ordet shina. Många gånger framfördes också protester, eftersom man tyckte att det kom att förknippas med ett nedsättande sätt att beskriva Kina. Ordet i sig innehåller inga värderingar, men det har utvecklats på samma sätt som beskrivningarna har skiftat för afro-amerikaner och romer, det vill säga de har gått från att vara neutrala uttryck, använda av de flesta, till nedsättande och olämpliga sådana. I dagens Japan används shina ibland av extrem-nationalister, som är väl medvetna om att ordet har mindre smickrande konnotationer. I övrigt används det nästan aldrig.

Med regnbågen som sällskap, 13

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 13

Vår i Kyoto

I

Mizuhara tog sina två döttrar till ett Kyoto i blomning. Många som hade fått sina hem nedbrända i Tokyo under kriget och flyttat till Kyoto, där de köpte nya hem, vände sig till Mizuhara när de ville göra tillbyggnader i form av ett tehus eller ändra på husets design.

Mizuhara hade lockat med sig sina döttrar genom att förklara för dem att han hade blivit inbjuden av en person som påminde om att det var sju år sen sist han hade varit där: ”Nu har dansfestivalen miyako-odori fått liv igen också. Det vore trevligt om herr Mizuhara kunde komma på besök med sina döttrar för att titta på vårt hus.”

Men, Momoko och Asako hade bara tittat på varandra.

”Far har väl ytterligare en?” sade Momoko.

Asako nickade. ”Kommer han att introducera oss för henne kanske?”

”Introducera oss? Det är verkligen inget jag ser fram emot. Jag har ingen lust att träffa henne.”

”Men du åker väl med?”

”Jag har ingen lust att åka.”

Asako tittade på Momoko.

”För ett tag sedan tog han med mig till Atami. Ska jag behöva åka ensam med honom igen, den här gången till Kyoto? Det är ungefär som om du skulle vara en styvdotter. Blir det inte litet synd om far?”

”Men du vill ju träffa dottern i Kyoto. Så åk du. Men jag vill inte träffa henne. Jag behöver inte åka.”

”Men då kan väl bara du åka … Jag kan avstå i stället.”

”Jaha, men då blir det väl verkligen synd om honom?”

”Om jag inte åker, utan bara du, då kommer han ju inte att vilja presentera den yngre dottern för dig, eller hur?”

”Vad pratar du om? Det är väl snarare mig han vill introducera för vår yngre syster? Du åkte ju själv ner till Kyoto för att försöka träffa henne, så du är ju aldrig något problem för honom. Men eftersom jag inte vill ha med henne att göra försöker han hitta ett sätt att introducera henne för mig.”

”Nej, så komplicerat det blir”, sade Asako och skakade på huvudet. ”Det blir för jobbigt, eller hur?”

Momoko skrattade. ”Ja, jättejobbigt.”

”Tycker du att det är komplicerat på grund av mor? Hon var ju din styvmamma.” Asako försökte  prata så mjukt som möjligt, men Momokos leende försvann med en gång.

Asako fortsatte med samma tilltvingat mjuka röst. ”Var det inte så att du tyckte att jag började se på förhållandet mellan far och dig som ett styvförhållande efter det att  mor dog? Du visste inte hur det var och tyckte det var jobbigt.”

”Det var väl i stället du som tyckte det började bli komplicerat?” Momoko vill byta samtalsämne. ”Asako! Asakos mor var mycket bra mot mig också. Du litar väl på vad din mor sa? Om du börjar prata som du gör nu har jag har inte så mycket mer att säga. Du litade väl på din mor?”

”Javisst.”

”Men okej, jag åker väl till Kyoto jag med.”

”Gör du? Vad bra.”

”Far blev mycket ensam när din mor, som var så god, dog. Jag gör det bara värre för honom….”

”Jag blev också ensam.”

”Jamen, det blev ju jag med, självklart.”

Japan och Söderhavet (forts.)

En fråga ansågs särskilt viktig av USA var tillgången till en telegrafisk kabelstation på ön Yap. USA hade redan kablar som band samman det amerikanska fastlandet med Hawaii, Guam och Filippinerna och kablarna till och från Yap skulle bli ett viktigt tillägg till detta nätverk.

I december 1920, ett och ett halvt år efter det att de allierade makterna hade beslutat ge Japan mandat över Mikronesien, bekräftade Nationernas förbunds råd återigen det japanska mandatet, men den amerikanska kongressen hade då sagt nej till amerikanskt medlemskap i Nationernas förbund.  USA hade redan i november 1920 valt att inte erkänna mandatet.

Yap var bara en av flera kontroverser som uppstod mellan USA och Japan efter slutet av första världskriget . Den massiva japanska insatsen i Sibirien för att hjälpa till att slå ned den ryska revolutionen, kollapsen av de bilaterala samtal man förde med USA om immigration, USAs upprördhet över Japans ockupation av Shandong-halvön, och mest av allt, den allt snabbare kapprustningen mellan de två makterna, kastade grus i det bilaterala maskineriet. För att bland annat lösa de problem man såg med en allt större japansk aktivitet i Stilla havet bjöd USA in de maritima makterna till en stor konferens i Washington om begränsningar av de internationella flottstyrkorna, 1921-22.

För att minska möjligheterna att bli isolerat och måltavla för amerikansk antagonism  försökte den japanska regeringen lösa så många problem som möjligt bilateralt före konferensen.  I samtalen gav Japan till slut med sig och USA fick tillgång till kabelstationen på Yap och användningen av kablarna där, liksom amerikansk principiell rätt till bosättning och handel och investeringar i Mikronesien. I december gick Japan med på fritt tillträde för amerikanska handelsfartyg i mikronesiska vatten och även på att utvidga det existerande handels- och navigationsavtal för Mikronesien man hade med USA. Samtidigt gav USA med sig och erkände Japans mandat över Mikronesien, mot upprepade japanska löften att inte bygga militära installationer inom mandatet.

Efter långa och besvärliga förhandlingar i Washington accepterade Japan till slut en ekvation för det tillåtna tonnage-förhållandet mellan de marina makterna i Stilla havet, där Japan hamnade i en till synes svagare position. USA och Storbritannien gavs tillåtelse till innehav av örlogsfartyg på sammanlagt 525 000 ton, medan Japans andel blev 315 000 ton. Slagskepp fick inte vara större än 35 000 ton och när det gällde de nya hangarfartygen skulle förhållandet mellan de tre vara 135 000 : 135 000 : 81 000 ton. För USAs del var det inte helt smärtfritt, eftersom man var tvunget att skrota 15 äldre slagskepp och två nya. 13 fartyg som höll på att byggas fick också skrotas. För Japan var det förstås en kraftig begränsning, men den japanska delegationen hade lyckats få en överenskommelse som kunde vara till dess fördel. Konferensen gick nämligen med på att inga fortifikationer fick göras på någon ö i Stilla havet väster om Hawaii. Denna eftergift gjorde faktiskt den japanska flottan dominant i västra Stilla havet och om krig skulle uppstå skulle såväl Filippinerna som Guam vara lika öppna och sårbara för attacker som Japans Mikronesien.

I Japan verkade det som om inte bara politiker och byråkrater, utan även viktiga delar av militären och flottans ledare, accepterade att Japan måste följa de internationella principer om öppenhet och samarbete som USA drev. Amerikansk syn på Japan förbättrades också avsevärt tack vare alla överenskommelser. Franklin Roosevelt (1882-1945) gick så långt att han 1923 sade att Japan och USA ”have not a single valid reason, and won’t have as afar as we can look ahead, for fighting each other”.

Efter att ha kämpat hårt för sina rättigheter på Yap och resten av Mikronesien visade det sig att USA varken använde sig av kabelstationen på Yap, eller sina avtalade rättigheter om bosättningar och handel i Mikronesien. Japans medgivande begränsades å andra sidan av krångel och nästan oöverstigliga byråkratiska hinder för amerikansk verksamhet. På 1930-talet blev de bilaterala relationerna återigen sämre och Mikronesien återigen föremål för internationella dispyter och fruktan för att Japan skulle befästa Mikronesien militärt, vilket också skedde.

Den japanska administrationen av Mikronesien var från första början emellertid kännetecknad av effektivtet och strikt disciplin. Tonen sattes vid övertagandet i oktober 1914 av Jaluit, Kusaie, Ponape, Truk, Yap, Palau och Saipan. Den tyske katolske biskopen i Ponape, Salvator Welleser, beskrev senare hur japanska trupper den 7 oktober gick iland och sökte igenom alla hus och kyrkor på jakt efter vapen: Ett par dagar efter ockupationen kom befälhavaren för ockupationsstyrkorna och förklarade, med artiga ursäkter, att Japan hade erövrat öarna och att man skulle administrera dem från och med nu. För tillfället skulle allt kunna vara som det hade varit. Privat egendom skulle respekteras och även intellektuell frihet. ”Vi lämnades i fred att sköta våra vanliga sysslor och ingenting saknades när de hade lämnat.” I Palau var det litet tuffare, eftersom de tyska myndigheterna där hade fängslat japanska medborgare i början av kriget. Där hotades tyskarna till och med med avrättning, men blev till slut endast bortkörda från öarna.

I mars 1922 tillskapades en civil japansk administration för Nan’yô, ”Söderhavet”, Nan’yôchô, ”Söderhavsverket”, vars chef fick titel som guvernör. Hierarkiskt stod den japanska byråkratin i Mikronesien långt under de regeringar man hade etablerat i Taiwan och Korea, men ungefär på samma nivå som i Karafutô, den södra halvan av Sakhalin. 1929 etablerade Japan till slut ett takumushô, ett kolonialt ministerium och guvernörerna i Mikronesien utsågs av kolonialministern.

All legislativ makt lades hos guvernören i Koror, Palau, som gjordes till huvudstad i Nan’yô. Denne kunde utfärda exekutiva order, chôrei, och straffa dem som bröt mot lagarna. Meiji-konstitutionen gällde inte på öarna.  Det fanns ett komplett domstolssystem, med en appelationsdomstol i Koror och tre distriksdomstolar. Domarna utsågs av de koloniala guvernörerna. Den japanska polisen i territorierna var okorrumperad, men behandlingen av brottslingar var hård.

I stort sett uppstod ingen mikronesisk nationalism som hotade det japanska styret, även om en icke-våldsam sekt, Modeknegi, uppstod i Palau omkring 1918. Den ville revitalisera den palauiska kulturen och var motståndare till allt japanskt. Ledaren fängslades emellertid mycket snabbt och rörelsen spreds aldrig utanför Palau.

NFs mandatsystem förbjöd slaveri och tvångsarbete i områdena. För offentliga arbeten kunde visst tvång användas, men endast om arbetarna gavs ekonomisk kompensation. Tvångsarbete förekom trots detta och många mikroneser tvingades flytta långa sträckor mellan öarna för att utföra påtvingat arbete. Det gruvarbete som förekom i fosfatgruvorna var inte heller till för lokalbefolkningens väl, utan en ren exploatering för kommersiell japansk vinning. Mandatet förbjöd också försäljning av spritdrycker till lokalbefolkningen, men fylleri var den vanligaste orsaken till arrestering under den japanska perioden. Nationernas förbund skickade dock aldrig några inspektörer till Mikronesien och Japan hamnade aldrig på de anklagades bänk.

Japan visade till en början flera prov på att vilja respektera religiös frihet. Vissa grupper, inklusive den katolska kyrkan fick till och med ta emot små ekonomiska bidrag. Men samtidigt började japanska missionärer sprida buddhistiska och shintoistiska läror. Stora tempel byggdes på flera ställen och på 1930-talet började den religiösa toleransen försvinna. 1940 fanns det inte mycket kvar av andra religioner än de japanska. Man underminerade också traditionella familjetraditioner, inte minst på Yap, där den mest ursprungliga kulturen fanns bevarad. Den påbjudna japanska patriotismen blev mer och mer aggressiv och i Palau organiserades skolbarnen varje månad i marscher under japanska flaggor till det stora shintôtemplet Kampei Taisha Nan’yô Jinja.

Japan tog samtidigt sitt ansvar när det gällde befolkningens hälsa. Man gav fri hälsovård till såväl lokalbefolkningen som till inflyttade japaner. 1922 byggdes nya sjukhus i Saipan, Yap, Palau, Angaur, Truk, Ponape, Jaluit och Kusaie. Obligatoriska vaccinationsprogram infördes också. Exemplariska ansträngningar gjordes även för att förbättra tillgången till dricksvatten och bygga allmänna bad och toaletter. Samtidigt började våg efter våg av japanska immigranter komma, varvid sjukvården i första hand prioriterade de inflyttade japanerna. Mortaliteten var högre för mikroneserna än för inflyttade japaner under hela den japanska perioden. Den allmänna levnadsstandarden höjdes, men den traditionella självförsörjningsekonomin förstördes.

In på 1930-talet hade det japanska ”Söderhavsverket” låtit bygga 24 allmänna skolor och mer än hälften av alla mikronesiska barn gick där. På Palau gick nästan hundra procent av alla barn i skolan. Men skolsystemet blev mer och mer diskriminerande och kulturförstörande. Alla lärare var till att börja med japaner. Till en början respekterades mikronesisk äganderätt till mark, men ju mer tiden gick började den japanska militären expropriera mark för att bygga militära installationer.

Den japanska migrationen hade mycket gemensamt med kaukasiers utvandring till Hawaii, Australien, Nya Zeeland och Nya Kaledonien. De nya invandrarna kände sig helt överlägsna och visade det på alla möjliga sätt. I mitten av 1920-talet skapade de ekonomiska möjligheter söderhavsöarna erbjöd en japanska immigrationsvåg, särskilt tack vare sockerindustrin i Marianerna. Inte bara japanska arbetare anlände. De tog även med sig sina familjer. Den japanska befolkningen i Marianerna ökade från knappt fyra tusen personer år 1922 till omkring tjugo tusen år 1930 och mer än sextio tusen år 1937. Japanerna tog över alltmer och på Palau fanns det till slut dubbelt så många japaner som palauer. I Marianerna blev de hela tio gånger fler och i Mikronesien som helhet var den japanska befolkningen sammanlagt 20 procent större än lokalbefolkningen 1937.

Flera små japanska företag gick samman 1908 och bildade Nan’yô Bôeki Kaisha, ”Handelsbolaget Söderhavet”, NBK. Första världskriget blev mycket lönande för NBK, särskilt 1915 då man fick flottans tillåtelse att bedriva gods-, passagerar- och posttrafik såväl mellan öarna som till och från Japan. 1917 beordrades företaget att överlämna rutten mellan Japan och öarna till det stora Nippon Yûsen Kaisha (NYK, Japan Mail Steamship Company), men fick behålla trafiken mellan öarna. Sjöfarten blev i sig mycket lönande, inte minst tack vare handeln med kopra. Den hade börjat redan under den tyska tiden, men japanska handelsmän hade armbågat sig in 1914.

De japanska entreprenörerna började utveckla sockerindustrin på Saipan i början av mandatperioden, utan tidigare erfarenhet av verksamheten. Man tog in arbetare från Korea, småbönder från Japan och fattiga fiskare från Okinawa som arbetskraft. Efter flera år av inkompetens, korruption och plötsliga prisfall lämnade ägarna sina projekt och kvar blev arbetarna, som fick klara sig bäst de ville. Men en entreprenör vid namn Matsue Haruji, som redan hade gjort sig förmögen på sockerindustrin i Taiwan, tog över och lyckades till slut få industrin att blomstra. Ett nytt företag vid namn Nan’yô Kôhatsu, KK (”Södra havens utvecklingsföretag”), förkortat Nankô eller NKK, bildades. Särskilt efter 1922, då man hade lockat flera tusen låginkomstbönder från Okinawa växte industrin till enorma proportioner.

Fostfatgruvorna fanns huvudsakligen på Angaur, en ö i Palau. På 1930-talet exporterades i medeltal 3 500 ton fosfat per dag till Japan. Där användes den till gödningsmedel och litet senare också i produktionen av explosiva varor till den japanska militären. I mitten av 1930-talet hade fosfatindustrin blivit en dominerande verksamhet på öarna, den andra i storlek efter sockerindustrin, men större än kopraproduktionen. Tillsammans bidrog dessa tre näringar till att den koloniala administrationen kunde åtnjuta ett avsevärt nettoöverskott.

1936 bildades Nan’yô Takushoku KK (”Söderhavets koloniseringsaktiebolag”), förkortat Nantaku, med huvudkontor i Koror (huvudstad i Palau) och filial i Tokyo. Nantaku skötte en rad ekonomiska aktiviteter, från hotellskötsel till sjötransporter. De tre företagen – NBK, NKK och Nantaku – dominerade utvecklingen av Mikronesien under den japanska perioden, men det fanns även andra viktiga aktörer. Nettai Sangyô Kenkyûjô (”De tropiska industriernas forskningsinstitut”) etablerades på Palau 1922. Man experimenterade i olika former av tropiskt jordbruk och blev rent av världsledande på sitt område. Ananasproduktionen drog stora fördelar av forskningen och de japanska vetenskapsmännen skapade en mycket välsmakande produkt genom att korsa jamaicanska och hawaiianska varianter. Hade inte kriget förstört allt hade Mikronesien kunnat bli ett mönsterexempel för tropisk odling.

Även japanska fiskare sällade sig till immigranterna och den mikronesiska industrin. Tillverkningen av den populära ingrediensen i japansk matlagning, katsuoboshi,  torkade ”tonfiskflingor” blev mycket lönande. 1937 skeppades närmare sex tusen ton årligen till Japan, vilket gjorde den till den den fjärde största exportprodukten från Mikronesien. Fiskeindustrin med alla dess variationer och pärlfisket förvandlade Koror från en sömning kolonial huvudstad till en välmående liten stad på några få år. Pärlodlingarna tog fart när man upptäckte att pärlorna kunde odlas betydligt snabbare i Japan i Palaus vatten än i Japan.

Även turismen från Japan började visa potential innan kriget förstörde alla möjligheter att gå vidare. Den japanska flottan var pionjär i flygförbindelserna, med sina tvåmotoriga flygande båtar, som gick i trafik mellan de mikronesiska öarna, men inte förrän 1939 började Great Japan Airways sin reguljära förbindelse till Palau från Yokohama.

När flottan inledningsvis styrde Mikronesien var prostitution strikt förbjuden, men med ökad immigration kom också den till öarna. 1924 skapade Söderhavsverket ett licenssystem uppbyggt på liknande sätt som det som fanns i Japan. På 1930-talet hade varje stad i Mikronesien sina hanamachi, ”blomsterkvarter”, med sju, åtta kvinnor som arbetade vid varje ryôriya, ”restaurang”. Den största faciliteten, i Koror, anställde ett sextiotal.

Med Japans plötsliga intrång i Manchuriet 1931 förändrades situationen även för Mikronesien. I maj 1933 gjorde Matsuoka Yôsuke (1880-1946), Japans delegat till Nationernas förbund, sitt dramatiska uttåg ur NF. I parlamentet förklarade Japans utrikesminister, Hirota Kôki ( 1878-1948), att även om Mikronesien inte tillhörde Japan som en formell del av imperiet hade man rätt att styra området. Mikronesien kom att därefter att kallas ”Inre Söderhavet” (uchi nan’yô) till skillnad mot områdena söder om ekvatorn, som var ”Yttre Söderhavet” (soto nan’yô). Med ”inre” avsågs förstås att det var en region som i själva verket tillhörde Japan.

1935 gjordes ett sista försök i London att fortsätta systemet med begränsningar av de internationella sjöstridskapaciteterna. Japans representant förklarade emllertid att Japan hade för avsikt att säga upp alla existerande avtal vid slutet av 1936. Systemet kollapsade. Den 1 januari 1937 trädde därför stormakterna in i ett avtalslöst förhållande och man kunde rusta hur man ville. Japan började bygga sina jättelika hangarfartyg, Yamato och Musashi.

Flottbaser och andra militära faciliteter byggdes nu också i rask takt i Mikronesien. 1937 hade även den japanska flottan tagit på sig beslutsrätten för allt som gällde byggandet och förbättrandet av existerande faciliteter i regionen. Söderhavsverket blev maktlöst. Förbättrandet av flygplanstekniken, särskilt det tvåmotoriga flygplanet Mitsubishi 96, ett bombplan som kunde utföra långdistansuppdrag och som visat sig effektivt i Kina 1938, ändrade synen på Marshallöarna, där man nu började bygga baser för dessa flygplan. 1939 flyttades så den japanska Fjärde flottans huvudbas till Truk i Mikronesien. Med hjälp av en särskild lag som antogs 1939 blev det också möjligt att använda tvångsrekryterad arbetskraft från Korea för byggandet av de militära faciliteterna. Även lokalbefolkningen användes mycket aktivt. I oktober 1939 fick militären dessutom tillstånd att använda två tusen japanska fångar från centralfängelset i Yokohama till dessa arbeten. Krigsfartyg och försvarsstyrkor placerades över hela Mikronesien.

I slutet av 1940 drog därför befälhavarna i såväl den japanska flottan som i den amerikanska slutsatsen att en militär storkonflikt var oundviklig.

 (Ovanstående text är hämtad ur min bok ”Det olyckliga århundradet. När Öst och Väst möttes”, Carlssons, 2016).

Japan och Söderhavet

Stilla havet upptar cirka 32 procent av jordens yta. Ser man till jordens vattenyta står detta hav för nästan hälften, 46 procent. I detta enorma geografiska område hittar vi Söderhavet, som har en romantiskt klang och är ett område som många associerar med vajande palmer, harmoni och kanske också litet ukulele-musik. Vad begreppet Söderhavet omfattar geografiskt är inte alltid solklart, men beskriver i stort sett övärlden i sydvästra Stilla havet, både norr och söder om ekvatorn.

Även om det finns historiker och arkeologer som hävdar att den japanska befolkningen till viss del har sitt ursprung i Stilla havets övärld är det utan tvekan så att de flesta japaner härstammar från de människor som invandrade till de japanska öarna via nordvästra Kyûshû från det kinesiska fastlandet och den koreanska halvön. Men också i Japan har Söderhavet, Nanyô 南洋, haft ett romantiskt skimmer över sig.

Mot slutet av 1800-talet föddes konceptet nanshin, 南進, ”avancemang söderut”, och en positiv bild av de möjligheter som fanns genom att vinna nya territorier spreds. Frankrike hade erövrat Tahiti och Tuamotuöarna, Storbritannien hade efter viss tvekan gjort en koloni av Fiji, Spanien, som länge höll ett grepp över den ögrupp som kallades Marianerna, hade erövrat Karolinerna, men lämnade senare över såväl dessa som Marshall-öarna till Tyskland.

Enomoto Takeaki (1836-1908), amiralen som ledde shogunatets styrkor i de sista futila striderna mot den kejserliga regeringen efter Meiji-restorationen 1868 och som under ett halvår utsågs till president för ”republiken Ezo” (huvudsakligen vad som idag är Hokkaidô), benådades 1872 och erhöll en rad viktiga poster. Han blev sändebud i såväl Sankt Petersburg som i Peking och satt med olika ansvarsområden flera gånger i den japanska regeringen. Som regeringsmedlem tog han initiativ till att bilda organisationen Nanyô Kyôkai, “Söderhavsföreningen” 1885. Hans syfte var att i organiserade former leta efter obebodda öar som kunde göras japanska och föremål för japansk emigration.

I början av 1884 råkade en grupp japanska pärldykare på väg hem från australiensiska vatten hamna ur kurs och strandade på atollen Lae i ökedjan Ralik i Marshall-öarna. Där mördades de av den inhemska befolkningen. Deras skelett, kläder och en del flaskor med japanska etiketter upptäcktes några månader senare av besättningen på den brittiska skonaren Ada, som tog med sig nyheten om massakern till Yokohama. För många kom det som en överraskning att man över huvud taget kunde resa så långt, men samtidigt väckte händelsen både nyfikenhet och ytterligare tankar på kolonisering.

På 1890-talet började Enomoto Takeakis vision om handel, bosättning och maritim expansion i det tropiska stillahavsområdet tränga igenom i folkmedvetandet och fånga uppmärksamheten hos japanska romanförfattare, resenärer och upptäcksresande. Japanska handelsmän började också resa runt, först i Bonin, därefter längre söderut i Mikronesisens vatten. I början av 1900-talet hade redan en hel del handel med de tyska delarna av Mikronesien kommit igång, men det var fortfarande få personer och företag som som var engagerade i handeln. Vid det  första världskrigets utbrott hade inte heller mer än ett hundratal japaner bosatt sig i Mikronesien, ungefär hälften av dem i Karolinerna och hälften i Marianerna.

Varken Japan eller USA hade ägnat Stillahavsöarna särskild stor uppmärksamhet och Tysklands annektering av Marshall-öarna 1886 gick nästan obemärkt förbi. När Tyskland köpte resten av Marianerna och Karolinerna av ett belägrat Spanien höjde knappast någon i USA rösten. Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 blev dock såväl Guam som Filippinerna amerikanska besittningar. USAs Naval War Board tog också initiativet till att etablera koldepåer för förbipasserande amerikanska fartyg på öar i Marianerna. Under de år som gick innan första världskriget bröt ut var den tyska marina närvaron av symbolisk storlek. Den största ansamlingen av fartyg fanns i deras bas i Qingdao på den kinesiska Shandong-halvön. Efter det rysk-japanska kriget (1904-1905) blev dock både USA och Japan på det klara med Mikronesiens potentiella betydelse.

Någon verklig rivalitet rådde inledningsvis inte mellan Japan och USA, men de första japanska stridsövningarna i den japanska flottan, med USA som hypotetisk fiende, hölls utanför Kyushu redan 1908 och de första konkreta stridsplanerna för ett anfall på Filippinerna och mot en amerikansk flotta som rörde sig västerut började ta form 1910. Den taktik man arbetade med gick ut på att anfalla i plötsliga småskaliga attacker i syfte att först reducera den samlade amerikanska flottans omfattning för att sedan anfalla i massiv skala när det bedömdes finnas en möjlighet att besegra den.

Den 7 oktober 1914 hade Japan ockuperat hela Mikronesien, förutom Guam och the brittiska Gilbertöarna. Det gick snabbt, enkelt och utan blodspillan. Men det mått av hemlighetsmakeri som ockupationen hade föregåtts av ökade misstänksamheten hos andra makter, inte minst USA. De brittiska och japanska regeringarna kom i oktober 1914 överens om att ekvatorn skulle vara den operativa gränsen mellan japanska och brittiska flottstyrkor i Stilla havet. Öppnandet av Panama-kanalen 1914 ökade USAs kapacitet att röra sig i Stilla havet betydligt och 1916 påbörjade USA en uppbyggnad av sin flotta så att den skulle vara ”second to none”.

Efter det första världskrigets slut, när segrarmakterna samlades i Paris 1919 för att diskutera hur man skulle skulle skapa villkor för att kriget inte skulle kunna upprepas hade Mikronesien i praktiken redan varit en japansk koloni i fem år. Ett beslut togs vid Paris-konferensen att Japan skulle få Nationernas förbunds mandat att administrera de tidigare tyska besittningarna norr om ekvatorn, på villkor att de inte militariserades och att satsningar gjordes på att utveckla öarna ekonomiskt och infrastrukturellt. President Woodrow Wilson (1856-1924)  var egentligen motståndare till mandatet, men kunde inte stå emot den samlade viljan hos Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau (1841-1929)  och Storbritanniens premiärminister David Lloyd George (1863-1945), de andra två medlemmarna av den egentliga beslutsgruppen i Versailles.

Den japanska kontrollen över Mikronesien tog sig allt tydligare former. Det var meningen att det skulle vara ett temporärt engagemang, som syftade till att göra Mikronesien kapabelt att stå på egna fötter, men för varje dag som gick blev det allt tydligare att Japan snarare strävade efter att vid rätt tillfälle förklara dem vara delar av japanskt territorium.

(forts. följer)

 

Med regnbågen som sällskap, 12

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 12

”Vadå för minnen?”

”Den tid när jag var ung och oskyldig …”

”Du …” Han höll undan huvudet. ”Du älskar ju ingen, eller hur?”

Momoko lyfte plötsligt upp sitt huvud, men satte sedan sin kind mot hans huvud igen. ”Det gör jag visst.”

”Vem älskar du då, innerst inne?”

Momoko stirrade ut mot snön.

”Ingen alls, eller hur?”

”Jodå, min far till exempel.”

”Far? Vem är far?” Han satte sig snabbt upp.

”Vadå? Far är far. Min far så klart.”

”Vadå? Vad simpelt! Du är verkligen skicklig på att ljuga.”

”Jag ljuger inte. Jag älskar honom verkligen.”

Hon reste sig upp och gick över rummet. ”Men det är med den kärleken som det är med den här snön.”

Sydsidan av det rum som vette mot sjön var täckt av en fönsterruta, från golv till tak. När hon gick fram till fönstret kom allt fler stora snöflingor nedseglande ur det gråa djupet. Hon följde dem med sina ögon.

Momoko och den unge mannen åkte hem med halvfem-bussen.

Mizuhara och Asako beslöt sig för att ge sig av med den buss som klockan sex. Två anställda från värdshuset bar deras väskor till busshållplatsen och höll samtidigt upp paraplyer till skydd. Den ene av dem, en yngling som stapplade på höga träskor, snubblade och bröt av träskobandet. Mizuhara skickade tillbaka honom. Den andre gick barfota. Det tidiga mörker som snön förde med sig lade sig snabbt över lyktorna utmed sjöns stränder, vid såväl Moto-Hakone som Hakone-machi.

De väntade till klockan sju i Moto-Hakone, men bussen som skulle ha gått redan klockan sex kom aldrig. Den skulle ha kommit från Odawara, men lyckades inte ta sig över bergen.

”Bussen som gick halv fem råkade ut för en olycka av något slag och är fortfarande kvar uppe i bergen. Över två och en halv timme i den här snön …”, sade den ansvarige för bussbolagets turer.

”Syster var med på halvfem-bussen”, sade Asako och tittade på sin fars ansikte. Hon gick fram till mannen från bussbolaget.

”Olycka, vad då för olycka?”

”Det kan ha varit vad som helst. En lastbil från Odawara har tydligen halkat och vält.”

”Krockade bussen med lastbilen?”

”Det känner jag inte till. Vi har skickat dit en person för att undersöka det hela och vi försöker få fram information på annat sätt också, men det är mitt uppe i bergen och det saknas telefoner.”

Tjugo minuter senare fick de dock höra att bussen hade kommit loss, till Mizuharas och Asakos lättnad.

De var ensamma i väntsalen. Det gick inte att ta sig till något värdshus i bergen på de här vägarna i mörkret och de kunde inte heller åka hem. De tog därför in på ett värdshus i närheten av busshållplatsen.

Enligt kvinnan som kom för att göra i ordning bäddarna hade det fallit mellan en och en och en halv fot snö i trädgården.

”Man brukar tala om att det ligger som en kudde av snö. Så är det verkligen den här gången. Otroligt.” Mizuhara log ett tilltvingat leende.

”Här utanför fönstret ligger sjön. Det måste vara ett strandhus vi bor i.”

”Det verkar så.”

Det blåste upp ordentligt från vattenytan och såväl stormjalusierna som fönsterluckorna skakade. I det slitna rummet på sex stråmattor låg ett par hyrda madrasser. Snön blåste in i korridoren utanför.

”Far, det blir svårt att sova när det är så här kallt. Kan jag krypa ner hos far?”

”Gör så.”

”Nu kommer jag inte kunna sova i natt heller. Men syster måste ha kunnat ta sig hem i alla fall. Jag är så orolig. Tre timmar i snön uppe i bergen …”

Asako låg och betraktade sin far från huvudkudden.

Shin-gyô-sô 真行草

I japansk kalligrafi finns tre stora huvudklassificeringar av de sätt man kan skriva kinesiska tecken på. Ett är den litet stela, korrekta stilen, som liknar de tryckta tecknen. Den kallas shin, 真(眞), ”det sanna”, ”det korrekta”. En annan stil är den litet mer drivna, men ändå för de flesta fullt läsbara gyô, 行, ”(ung.) det som går, rör sig eller utförs”. Det tredje sättet är den avancerade ”grässtilen”, , 草, som ibland är mycket svår att läsa även för japaner. Som så mycket annat i den japanska kulturen hittar man ursprunget i Kina, vilket inte innebär att begreppen används på samma sätt, eller att de följer samma tänkande.

Shin-gyô-sô kan appliceras på andra kulturella aspekter i Japan. I stort sett överallt kan man hitta kontrasterna mellan det stela, det något mjukare och det litet galna. I keramiken finns den perfekta glasyren, med släta ytor och utan minsta lilla fel. Sedan finns de litet mer vågade formerna och dessutom den riktigt grova keramiken. Samma sak med trädgårdar, arkitektur, tuschmålningar och till och med sättet att organisera sig.

Visst, man kan nog göra samma uppdelning i de flesta kulturer, men det intressanta är att det finns så mycket i Japan. Raku-keramiken är ett tydligt exempel på hur det jordnära, till synes ofullbordade och grova har blivit ett ideal. Och de japanska trädgårdarna gör en dygd av att inte följa räta linjer eller matematisk fyrkantighet. Ändå är de så noggrant planerade och omsorgsfullt förverkligade.

Nya aspekter framträder när man kombinerar shin, gyô, på kreativa sätt. Till tempel när ett tehus innehåller både det stela, fyrkantiga och det som bryter mot mönstren för att påminna om att naturen inte är fyrkantig, eller när en ny skyskrapa med stela ytor förses med ett inslag, kanske en stenträdgård, som har som huvudsaklig funktion att bryta det rätlinjiga.

Kanske finns här en av nycklarna till vad vi västerlänningar uppfattar som komplicerat eller motstridigt i det japanska samhället och den japanska kulturen. Det fyrkantiga finns där, men det gör också det mer lössläppta och det rent av grova. Ett möte eller en förhandling är nästan per definition shin. När förhandlingen är klar kanske man samlas i en något mer avslappnad form på en restaurang, gyô. Därefter släpper man hämningarna och pratar . När man börjar förhandla är man som stela staket. När man lämnar restaurangen rör man sig som gräset vajar för vinden.

Shin, gyô, sô påminner om begreppen tatemae och honne, det man ”förväntas säga” och det man ”verkligen tycker”. Det finns plats för båda, men inte samtidigt och på samma plats. Shin, gyô, sô, däremot, kan kombineras, även om en av aspekterna troligtvis dominerar.

 

Med regnbågen som sällskap, 11

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 11

III

Den unge Takemiya tog ett vedträ i vardera handen och lade in dem i den öppna spisen.

”De här är precis som dom vi hade i Karuizawa”, sade han med ryggen vänd mot Momoko. Det lät som om han läste repliker ur en teaterpjäs.

”Hade ni ett hus i Karuizawa?” frågade Momoko och fortsatte att titta ut över snön.

”Ja, det hade vi.”

”Hur känns det att tänka på det då? Bittert?”

”Nej, bittert är det inte. Inte det minsta.”

”Är du säker på det?”

Den unge mannen satte sig på huk och rörde i elden.

”Om man ska använda björk till ved ska man ta dom nedre delarna av stammen”, sade Momoko.

”Ja, då blir det vackert och brinner fint.”

”Ja, den här veden ska inte användas till att koka vatten med, eller för att värma upp badvatten ….”

”En hel annan sak, jag fick en gång en kyss av ryska, en dotter till en av motståndarna till revolutionen.”

”Va? Finns det någon som har kysst min lilla Miya före mig?” frågade Momoko och vände sig mot den unge mannens ryggtavla. ”Det var allvarligt, det kan jag inte tillåta. Var kysste hon dig någonstans?”

Han sade ingenting.

”Och var kysste min lilla Miya henne någonstans? Var det i en fjällstuga, vid en öppen spis kanske? …? Vad var hon för en? Dotter till en bagare? En rysk butik? Hon gammal var hon? Kan du inte berätta? Du får inte bara sitta tyst.”

”Jag ska berätta ikväll.”

”Ikväll? Hade du tänkt stanna en natt till?”

”Här snöar det ju. Jag åker hellre till Atami.”

”Nej, det går inte. Min far och min syster är där.”

Den unge mannen vände sig plötsligt om. Momoko tittade ut genom fönstret. Han vände också blicken mot snöfallet över sjön.

”Det snöar som bara den. Det är farligt att ta bussen på bergsvägarna. Det gör inget om jag ramlar ned i dalen och dör, men du kommer att överleva. Det är bara jag som kommer att dö. Det vill jag inte.”

”Varför skulle bara du dö?”

”Därför att du inte älskar mig.”

”Va?” Momoko tittade på honom. ”Kom hit.”

”Mm.”

Den ungen mannen kom och satte sig bredvid henne på bänken. Momoko vände hans axlar mot sig och lutade sig mot honom, som om hon ville hålla om honom mot sina knän.

”När den ryska flickan kysste lilla Miya, vad fick du för smak i din söta lilla mun?”

”Vad menar du?” Han såg förbluffad ut.

När kvinnor är kära doftar deras andedräkt på ett särskilt sätt, sögs det.” Momoko log mjukt. ”Men Miya måste ha varit liten då hon pussade honom. Hon måste ha gjort det helt plötsligt, eller hur?”

Hon lutade sig fram.

”Vilken kall näsa”, viskade han.

”Det är för att du inte är vid brasan.”

Han höll händerna om hennes hals och slöt ögonen.

”Miyas cigaretter luktar illa. Sluta och rök är du snäll.”

”Ok.”

”Gör det. Låt mig få känna doften av en som älskar första gången….”

Hon drog till  händerna som höll om henne. De korta hårstråna stacks, men de kändes helt naturligt oskyldiga. Ögonlocken och ögonfransarna luktade också fräscha. Hon drog den andra handens fingrar genom hans lugg. ”Lilla Miya är duktigt på att ljuga. Vad gulligt.”

”Jag ljuger inte.”

”Jaså? Är det sant det där med ryskan? Det hade varit så gulligt om det inte hade varit sant.”

”Jag är inte lika skicklig som du på att ljuga.”

”Jaså minsann.” Momoko höll om honom från sidan.

”Du är så lång. Du får inte bli för lång.”

”Nu är du helt omöjlig”, muttrade han och stärkte greppet om hennes hals med sin tumme.

”Miya, vet du hur man stryper någon? Vet du det?”

”Det är klart.”

”Ok, stryp mig då …” Momoko slöt ögonen och lutade huvudet bakåt.

”Du kommer att lämna mig, eller hur?”

”Nä, det kommer jag inte att göra.”

”Gör inte det.”

”En man som pratar om att bli övergiven, det är inte riktgt passande.”

”Du bara leker med mig, eller hur?”

”Tja.”

Momoko tog tag i hans händer och avlägsnade dem från sin hals.

”Det finns inte en kvinna i denna värld som bara leker med män. Jag vet det. Det kan du lita på.”

Momokos andning blev litet rosslig och tårar började välla fram. Röda märken från fingrarna syntes på halsen. Den unge mannen tryckte in sitt ansikte mot henne.

”Men du övergav ju Nishi efter att ha lekt med honom.”

”Har Nishi-san sagt det?”

”Javisst. Han sa att du var som djävulen själv. Att du var en trollpacka …”

”Han har ingen skam i kroppen. Det var inte jag som övergav honom. Var det inte han som bara utnyttjade mig kanske?”

”Men nu kommer du att bara kliva över mig?”

”Om det är någon som utnyttjar andra så är det Nishi själv. Han rymmer ju iväg med flickor ur samma årsklass och har sig. Eller hur?”

”Det är kanske för att du övergav honom. Hittade han inte dig på värdshuset i Ikao kanske?”

”Jag tycker illa om en person som kan ta med sig andra kvinnor till samma ställen där han har varit med mig.”

”Någon annan kvinna känner inte jag till.”

”Nähä. Nu pratar vi inte mer om Nishi tycker jag.” Momoko satte sin mun mot hans huvud. ”Vilket härligt hår. Det luktar mycket bättre än din mun. Vilka minnen det framkallar.”

Historiska personligheter

Vid ett besök i Tokyo nyligen köpte jag den nyutkomna boken ”The People and Culture of Japan. Conversations between Donald Keene and Shiba Ryotaro”, 2016. Både Keene och Shiba är monumentala figurer på den litterära himlen. Keene (f. 1922) har skrivit bok efter bok om japansk litteratur, historia och kultur, medan Shiba (1923-1996) har skrivit en rad historiska romaner.

Mot slutet av boken frågar Keene: ”How do you think most Japanese would answer if they were asked to name the greatest person in Japanese history?” Shiba svarar Minamoto no Yoritomo (1147-1199), ”a good ruler, but he isn’t popular”, Minamoto no Yoshitsune (1159-1189), ”popular, but he was a fool”, Ôkubo Toshimichi (1830-1878), ”an excellent statesman” och Saigô Takamori (1828-1877), ”that spoiled brat”. Keene å sin sida säger att han är fascinerad av politiker som är litet egensinniga, som ”the very reckless Taira no Kiyomori (1118-1181)”, eller den härskare som gjorde slut på 1500-talets alla inbördeskrig, Toyotomi Hideyoshi (1536-1598).

Inte en enda kvinna… Jag vänder mig om och tar fram en annan bok ur bokhyllan, ”Great Historical Figures of Japan”, publicerad 1978 av The Japan Cultural Institute. Av 28 kapitel ägnas endast två åt kvinnliga personligheter. Ett av kapitlen handlar om Murasaki Shikibu (973 el. 978 – 1014 el. 1031), författaren till världens första roman, ”Berättelsen om Genji”, och den samtida författaren Sei Shônagon (966 – 1017 el. 1025), ett annat kapitel beskriver ”kvinnan bakom Kamakura-shogunatet”, det vill säga Hôjô Masako (1157-1225), den första Kamakura-shogunens, Minamoto no Yoritomo, hustru.

Kvinnans plats i den japanska historien har onekligen varit undanskymd, men en av de allra viktigaste historiska figurerna var den 33:e kejsaren, Suiko (554-628), en kvinna som regerade 593-621. Egentligen var hon inte kejsare, eftersom titeln började användas först under senare hälften av 600-talet. Hon kallades i stället  ”Den stora drottningen av Yamato” eller ”Den stora drottningen som regerar över allt under himlen”. Hur som helst, det var under hennes tid som buddhismen, trots betydande inhemskt motstånd, fick tillåtelse att verka, genom ett dekret av år 594. Det är ju en inte helt oväsentlig händelse med tanke på vilken framträdande roll buddhismen har haft i formandet av den japanska kulturen.

Sedan får man inte glömma att i den japanska mytologin är det den kvinnliga guden Amaterasu, solguden, som anses vara den viktigaste.