Med regnbågen som sällskap, 22

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 22

”Jag var på väg att ta med henne, men jag visste ju inte hur det skulle kännas för dig…”

”Jag kan ju inte bara stå där med långt ansikte.”

”Vad menar du? Har du glömt hur mycket du tyckte om henne som barn? Om jag skulle säga att det blir svårt för hennes far att träffa henne skulle Wakako storgråta.”

”Jag förstår.”

”Storasyster Yûko födde en dotter förra året, men pappan är verkligen speciell. Trots att han fortfarande är ung tog han med sig dottern till Tokyo alldeles själv. Han gick på tåget med barnet i famnen och sa att han ville låta sin mor träffa henne. Märklig typ. Han sa att han kunde tänka sig att gifta sig med Yûko, men vadå? Vad hjälper det? Även om man skulle hota henne skulle hon aldrig vilja bo tillsammans. Även om det skulle gå för Yûko skulle jag aldrig låta Wakako jobba på det sätt hon gör. Jag vill ta hand om Wakako. Men Yûko är lite märklig. Även om hon kommer till Kyoto visar hon sig aldrig. Hon tänker väl främst på barnet, men Wakako då. Men så kan det bli med barn till en geisha. Jag vet inte om det är ditt barn. Men strunt samma.  Jag har uppfostrat två döttrar utan att de har haft någon pappa i närheten…. Vad jag än gör lyssnar hon inte. Skulle ta med henne skulle hon kanske försvinna någonstans. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag vet inte vad som skulle hända om ni sågs.”

/LV: Puh! Kikue talar med en stark Kyoto-dialekt som inte alltid är lätt att översätta./

Kikue anklagade inte Mizuhara för något speciellt, men det hon sade gjorde ändå ont. Han undrade om det kunde vara så, att den man med ett spädbarn som Asako hade träffat på tåget från Kyoto i slutet av året före var den som var far till Wakakos storasysters barn. Han förstod också av det Kikue sade att hon inte verkade ha fått något ytterligare barn sedan hon och Mizuhara hade gått skilda vägar. Kikue verkade ha tagit väl hand om den Wakako som Mizuhara var far till.

”Ärligt talat, från och med i förrgår har hon varit här med sitt barn i famnen. Idag skulle hon gå till dansfestivalen.”

”Vad säger du? Mina döttrar är nog också där.”

”Jaså? Det var ju lustigt”, sade Kikue förskräckt. ”Tänk om de träffar varandra? Om Wakako är med som barnvakt kanske hon träffar dem.”

”Onekligen.”

”Onekligen, är det allt du kan säga? Det vore ju inte alls bra. Dom känner inte igen varandra, så inget händer väl, men jag tycker synd om Wakako. Det vore inte rätt mot henne. Men hon skulle nog bli väldigt glad om hon fick träffa sin far.”

”Allvarligt talat …”, sade Mizuhara. Jag tog med mig mina döttrar för att introducera dom för varandra.”

”Jaså?” Kikue tog det lugnare än vad han hade trott. ”Är det för att deras mor har gått bort?”

Mizuhara kände sig litet träffad.  ”Nej, så är det inte. Förra året begav sig Asako hit, till Kyoto, för att leta efter sin storasyster. Och hon sa inget, varken till mig eller hennes syster.”

”Det kände jag inte till.” Kikue såg förvånad ut, men hennes svar visade inga speciella känslor. ”Det bästa är att inte veta något. Det hade kunnat bli konstigt. Bättre att ingen pratar illa om någon.”

”Asako hade nog inte för avsikt att snoka kring er. Hon ville bara tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Därför sa hon inget till mig heller. Det är möjligt att hennes mors död satte igång någon känsloprocess.”

Kikue nickade.

”Förlåt. Det blir så förvirrat allting. Och så kommer allt så plötsligt. Det har inte funnits någon tid att stålsätta sig.”

”Det vore bra om du kunde göra dig beredd.”

”Jo tack. Man är sina föräldrars avkomma.” Kikue använde ovanligt nog ett buddhistiskt uttryck. ”Men, är vad du säger att du har kommit för att hämta Wakako?”

”Njäe, så långt hade jag inte …”

”Nåja. Wakakos öde är Wakakos och ingen annans. Men den flickan har inte glömt sin far. Så mycket kan jag säga.”

”Ja och för min del har jag tre döttrar, med tre olika mödrar. Om jag finns i deras värld så är jag ju tacksam …”

”Ja så är det. Och det är väl för väl om det är så. Man får ha ett öppet sinne. Med döttrar vet man aldrig vart det kan ta vägen.”

De båda tittade på varandra och skrattade. De hade stått och pratat med varandra så länge att bambubladen kastade skuggor vid deras fötter.

 

 

 

 

 

Japanska politiska partier

Det senaste valet till Tokyos lokala parlament resulterade i att ett nytt politiskt parti, Tomin First no Kai, ”Stadens-medborgare-först-förening”, tog en storseger, medan det hittills dominerande partiet, LDP, förlorade ungefär två tredjedelar av sina platser. Ungefär 30 procent av det nya parlamentets ledamöter kommer dessutom att vara kvinnor, vilket är en mycket hög siffra för Japan. Eventuellt kommer resultatet att ge ny energi åt oppositionspartierna på nationell nivå och hota premiärminister Abes och det liberaldemokratiska partiets maktställning. Premiärministerns opinionssiffror har sjunkit på senare tid , bland annat på grund av en skandal som rör misstänkt vänskapskorruption. Ett nytt val till landets viktiga underhus måste hållas senast den 13 december 2018.

Detta pekar på att något nytt håller på att hända i japansk politik. Det är dock viktigt att erinra sig hur de politiska partiernas utveckling har sett ut under efterkrigstiden. Över 70 (!) nya partier har bildats genom sammanslagningar, splittringar och nya initiativ. De flesta av dessa partier finns inte längre.

1993-94 fick Japan uppleva en verklig förändring. En koalition bestående av åtta nybildade partier bildade regering och LDP, som fram till dess hade haft regeringsmakten sedan 1955, förlorade sensationellt. Partiet hamnade i verklig kris och många förutspådde rent av att det skulle försvinna. Men efter bara knappt ett år kom man tillbaka till makten efter ett schackdrag som ingen hade förväntat sig. Partiet gick nämligen samman med socialistpartiet i en koalition som förenade de två partier som hade kämpat mot varandra med näbbar och klor sedan krigsslutet. Det var lika sensationellt som om Sveriges Vänsterparti skulle bilda koalition med Nya Moderaterna. Avgrundsdjupa ideologiska skillnader visade sig emellertid inte utgöra några hinder när möjligheter att gripa den politiska makten uppenbarade sig. Schackdraget gynnade LDP, som kom att betraktas som slugt och smart, men koalitionen blev slutet för socialistpartiet. Efter att ha ändrat sitt namn till Socialdemokratiska partiet, har det idag mer eller mindre försvunnit ur japansk politik.

Det kan förstås mycket väl bli så att det nya Tokyo-partiet ställer upp i de nationella valen och vinner storsegrar framöver, men det kan också bli så att splittringar och fraktioner, inte minst inom LDP, leder till ytterligare ett antal nya partier och nya konstellationer, som tar kraften ur Tomin First no Kai. Intressant nog tycks fraktionerna inom LDP ha börjat röra på sig igen. Vice statsministern och finansministern Aso Tarô har börjat en form av öppen kampanj med sin fraktion och även andra har offentligt börjat fråga var ansvaret för förlusten i Tokyo-valet ligger.

Fraktionerna är som politiska partier i sig, med sekretariat och egna namn. Vissa tider har politikerna offentligt sagt att fraktionerna skapar instabilitet och bör avskaffas, men i praktiken har de alltid funnits och är mycket svåra att avskaffa. I parlamentets katalog över ledamöter, Kokkai binran,  har det sedan länge sått angivet vem som tillhör vilken fraktion. På 1980-talet gjordes ett försök att avskaffa fraktionerna, men det ledde bara till att man i katalogen skrev att ledamöterna i fråga tillhörde  ”före detta” den eller den fraktionen.

Något anmärkningsvärt kommer säkert att hända innan Japan går till nästa underhusval. Återigen nya partier kan komma att bildas och LDP kan till och med komma att splittras, men makthungern snarare än det politiska innehållet kan också göra att en oväntad regeringskoalition ser dagens ljus snarare än en ny regering ledd av Tomin First no Kai.

Med regnbågen som sällskap, 21

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 21

III

När de gick ut ur porten vid templet Jukôin kunde de se en lång smal väg som gick västerut. Den sträckte sig bort mot en höjd där  Kobori Enshûs villa Kohô-an låg. (LV: Kobori Enshû, 小堀遠州, 1579-1647, hette egentligen Kobori Mazakazu, 小堀政一, och var både en framstående konstnär och en feodalherre). Mizuhara hade tidigare vandrat från Kohô-an västerut på vägen mot bergstoppen Takagamine i Kôetsu. Mizuhara ställde sig och betraktade den raka vägen från Jukôin till Kohô-an, där skuggorna av tallar och bambu lutade över den. På norra sidan låg flera små zentempel på rad.

”Jukôins abbot var verkligen speciell”, sade Kikue.

”En verklig ursprungsmänniska. Han låtsas ju vara Ainu…”, svarade Mizuhara samtidigt som han fortsatte att betrakta vägen.

”Det var litet förvånande.”

”Ett verkligt original.”

”Eller hur?”

”Men zenmunkar kan vara så.”

”Det ska jag lägga på minnet. Ett original. Han hade tre skäggflätor. Jag har aldrig sett nåt liknande.”

”Nej, han är lite speciell.”

”Han hade bara låtit skägget växa och låtit det bli längre. Han hade ett fint ansikte.”

”När han var ung var han en stilig munk Det var många som sa att han skulle bli abbot, men han blev också lite väl intresserad av världsliga njutningar.”

”De som prövar på synden i unga år undviker ofta att bli ondsinta. Han har säkert nått verklig upplysning. De kallas Bonnô-soku-bodai, präster som förenar både sexuella begär och  andlig upplysning.”

Mizuhara tittade på porten till templet Sôken-in. ”Kamelian blommar säkert där”, sade han och gick åt det hållet.

Det var ett stort kameliaträd, som redan Toyotomi Hideyoshi lär ha tyckt väldigt mycket om. (LV: Toyotomi Hideyoshi, 豊臣秀吉,1537-1598, var en viktig politisk och militär ledare i enandet av Japan). Man kunde se att det var fullt av blommor på andra sidan ett havrefält. Under kriget gjordes den trädgård som fanns där troligtvis om till ett sädesfält. Havreaxen hade redan vuxit fram och bildade en grön matta under det stora kameliaträdet. Den hade vita och gula blommor, egentligen små för att vara en kamelia.

”Jag var här en gång och kramade en ung man, för över femton år sedan”, sade Kikue. ”På den tiden var det verkligen ingen som talade om någon trädgård här. Men han pratade om blommorna.  Men det har du väl glömt.”

”Ja så var det kanske.” Mizuhara kom att minnas hur han hade upplevt den stora kamelian som stod där, som en värld i sig.

”Om man kunde ta sig tillbaka till den tiden ändå. Det vore härligt. Jag var så nöjd, ung som jag var.”

”Men det känns som om det är bara jag som har blivit äldre.”

”Det spelar ingen roll hur det än är. Om mannen är äldre och jag känner mig yngre. Det kan jag stå ut med.”

”Det är väl lite själviskt.”

”Själviskt. Det är nog männen som är själviska. Om det vore tvärtom, att kvinnan är äldre, skulle det gå lika bra för min del…”

”Hur är det med dig egentligen?” frågade Mizuhara, som om han ville byta samtalsämne.

”Efter det där, vad hände med dig?”

”Tack för att du frågar. Jag tog nog dagen som den kom. Människor har sina svårigheter, det är en ständig ström av dom”, sade Kikue.

Mizuhara kände att han inte hade någon anledning att kliva in i hennes liv, men under kriget och efter krigsslutet hade Kikue, som då varit engagerad i nattklubbsarbete, fått två döttrar och hade nog haft det ganska svårt.

”Även min hustru undrade, ända tills hon dog, hur det hade gått för Wakako”, sade Mizuhara.

”Verkligen? Det var ju otroligt fint, något man måste respektera”, sade Kikue, men även om det var ord av tacksamhet lät det litet tunt i Mizuharas öron.

”Jag tog väl hand om henne.”

Det lät som om hon hade tagit hand om någon annans barn.

”Men den äldre flickan hade det svårt på grund av den yngre.”

”Vad gör hon nu?”

”Yûko? Hon har lämnat.”

Hon måste ha börjat jobba som geisha. Mizuhara lämnade kameliaträdet och gick tillbaka genom porten.

”Yûko hade det svårt redan från det hon var liten. Hon blev litet kylig av sig. Och Wakako kände nog aldrig riktig heller att de var syskon”, sade Kikue medan de började gå utmed vägen. ”Men Wakako är jättefin …”

”Det hade varit bra om hon också hade kommit.”

 

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 20

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 20

 

Det var inte så stor skillnad på den Kikue han mötte nu och den kvinna han kände tidigare. Hennes svagt ljusbruna ögon, som han tidigare tyckte sig kunna se rakt igenom, verkade nu litet grumligare. Hennes mun var inte heller lika skarp och läpparna, som tidigare hade samma färg som hennes bröstvårtor, hade nu en litet tunnare nyans. Men Kikue var ung för sin ålder. Hon såg inte lika sliten ut som han själv.

Mizuhara undrade förstås om det var så att Kikue hade distanserat sig från honom på grund av alla år som gått. Det verkade som om det fanns en tidens mur mellan dem. Eller, det var inte Kikue han träffade, utan snarare den tid som hade gått. Visst hade tiden gjort att deras band hade knutits upp. Var det rent av så att tiden i sig var destruktiv? Men de hade ju skilts från varandra, helt och tydligt. Det hade varit nödvändigt, men Mizuhara bar ändå på skuldkänslor.

Längtan efter den gamla Kikue och den närhet han hade känt till henne fick honom att känna sig varm, samtidigt som hans döda hustru fortfarande kändes fullt levande inombords. Kanske var det till och med så att på grund av att han hade förlorat den hustru han hade levt med så länge att den närheten han en gång hade känt för Kikue också hade gått förlorad. Mizuhara fortsatte att grubbla. Han visste ju inte vad Kikue tänkte egentligen. Eller om det hon sade tidigare hade varit allvarligt menat. Han ville dock komma närmare henne.

”Jo, det är så att min hustru dog förra året.”

”Nämen, oj!”

Kikue tittade förvånat på honom. Hennes ögon fick ett sorgset uttryck.

”Vad säger du? Det var verkligen inte roligt att höra. Det måste ha känts fruktansvärt.”

Hon hade svårt att veta hur hon skulle bete sig och började nästan gråta. ”Det är svårt att tänka sig hur man skall kunna hantera något sådant.”

”Hon var ju mor till tre döttrar och nu blev jag ensam med dom.”

”Ja, verkligen. Det måste kännas konstigt. Grymt.”

”Det var som om jag själv dog. Den enda kvinna som kanske kom ihåg mig var du, tänkte jag.”

”Ojdå, om du säger något sådant måste du känna dig ensam.”

”Jomen, så är det.”

Kikue tittade på honom.

”Det är ju inte så att jag började tänka på dig först efter dödsfallet, men jag kände att jag på något sätt ville gottgöra det jag hade gjort mot dig tidigare. Det vill jag be om ursäkt för.”

”Så behöver du inte säga. Hon blev ju din hustru. Jag klarade mig, även om jag inte har glömt en enda dag.”

Mizuhara bad visserligen Kikue om ursäkt, men det var också en ursäkt som var riktad till den döda hustrun.

”Varför ville du träffa mig egentligen, nu när din hustru har dött? Och vad ska dina döttrar som sitter och väntar på värdshuset tänka?”

Mizuhara fick inte fram något svar.

”Det är inte alls bra”, sade Kikue och skakade på huvudet.

Efter att ha suttit tysta en stund reste de sig upp.

”Temästaren Rikyus grav …” sade Mizuhara när de kom till hallen.

”Javisst, jag ska öppna”, sade prästfrun och kom med nyckeln och öppnade träporten.

”Har du ordnat med en grav åt din hustru?” frågade Kikue när de stod framför Rikyus grav.

”Nej, inte än.”

”Inte? Din hustru måste också ha kommit hit till Rikyus grav någon gång. Om hon visade respekt vid graven vill hon säkert också ha respekt. Hon förlåter dig säkert.”

Kikue höll händerna som i bön. Mizuhara uppfattade henne som mycket gåtfull. Han hade svårt att förstå vad hon egentligen menade. Den ”kvinna från förr” som Mizuhara hade tänkt på verkade nu vara en kvinna som visade uppmärksamhet mot en annan man.

Sverige/Norden och Japan/Kina

Det har blivit alltför många dagar utan blogginlägg, men här upplåter jag mitt blogg-utrymme till ett text som den förra japanske ambassadören till Sverige, Seiji Morimoto, har skrivit om ett seminarium som vi båda deltog i:

Shanghai Forum 2017

~Dialogue and Engagement between North East Asia

and the Nordic Region in a New Global Order~

 

Seiji MORIMOTO

Visiting Professor, University of Tokyo

Former Ambassador of Japan to Sweden

 

June 9, 2017

 

  1. My return to Shanghai after 25 years

I had an opportunity to attend Shanghai Forum 2017 held in Shanghai from 29 to 30 May, 2017 as a panelist of the session dealing with the cross-border cooperation. My first and last visit was in 1992 as a delegation member when Their Majesties the Emperor and Empress paid an official visit to China. The changes since then in town were tremendous and remarkable.

The organizers of the Forum were Fudan-European Centre for China Studies, Fudan Development Institute and Institute for Security and Development Policy (ISDP), Stockholm. Co-organizer was NIAS-Nordic Institute of Asian Studies. I would like to express my sincere gratitude to the organizers and co-organizer for inviting me to the session. In particular I owe this to the initiative of Dr. Lars Vargö, Distinguished Fellow and Program Manager, Stockholm Japan Center of ISDP and former Ambassador of Sweden to Japan.

 

  1. Opening Ceremony

At the opening of the Forum there were several distinguished keynote speakers. Prof. Christopher Pissarides, 2010 Nobel Laureate in Economics, drew attention to the potential risk that a highly developed AI (artificial intelligence) society would bring about a drastic change to the world beyond our comprehension in both positive and negative sense and gave us a warning to cope with the potential consequences before it becomes too late. Former President of Turkey Mr. Abdul Gül pointed out the strategic importance of Turkey on the ancient Silk Road and supported the potentiality of the Chinese initiative of “One Belt One Road” for the development of the Eurasia infrastructure.

 

  1. Dialogue between Asia and the Nordic countries

In the session I attended (Dialogue and Engagement between North East Asia and the Nordic Region in a New Global Order) we had a series of interesting presentations and discussions how we can deepen our cooperation between Asia and the Nordic countries. Ambassador Vargö moderated a part of the session regarding “Sustainability”.

It was quite impressive, for example, that Fudan University and University of Copenhagen have developed the cooperative relations in the field of mutual student exchange and researches. Mr. Arne Walther of Fridtjof Nansen Institute, Former Ambassador of Norway to Japan, explained about the activities of the Nordic Council, while Mr. Shin Bong-Kil, Visiting Professor of Yonsei University, elaborated the activities of the Korea-China-Japan Trilateral Committee. It was interesting to make a comparison between the two regional cooperation frameworks.

 

 

  1. What should Asia learn from the Nordic countries?

In my presentation, in order to give the participants food for thoughts, I started with the fundamental differences between Europe and Asia. One of the characteristics in Asia is “diversity”. Indeed, Asia is diverse in ethnics, religions, political values and culture, while Europe, in principle, can be described as having such common backgrounds as the Caucasian race and Christian culture with a common history as well as the basic values like freedom, democracy, human rights and equality.

Compared with Europe, in my view, Asia does not enjoy the “peace dividend” from the end of the Cold War. Korean Peninsula is divided even today. China claims “one country, two systems”. We have ideological confrontations between the communist and capitalistic regimes. We have also a variety of religions in Asia such as Buddhism, Islam, Christianity and local polytheisms. All of these have prevented Asia from forming rigid political, economic and security frameworks of the region unlike EU, NATO and other institutions in Europe.

Then I raised a question why Europe succeeded in dispelling the “Wall” between East and West. With the shared sense of identity Europe had exerted conscious efforts for stability, prosperity and better understanding in the region. In this context, I pointed out that the CSCE (Conference on Security and Cooperation in Europe) process or the Helsinki process had played a significant role to deepen the mutual understanding and exchange of views between East and West, particularly in so-called Basket III so that it could solidify the common political, economic and cultural backgrounds. Having spent my tenure in Vienna from 1985 to 1989 I felt as if the “Wall” had become thinner year by year and people oozed more and more out of East being encouraged by new inspiration of ideas and thoughts in West. It was the will of the people that broke the “Wall”, not the bare force.

It should be noted that the philosophy was widely shared in Europe that the sublime ideal of integration would be better than fragmentation. This historical experiment has been conducted with strong support of such theorists as Richard Coudenhove-Kalergi, Robert Shuman、Winston Churchill and others. It is always easy to claim self-determination as a political motto for any nation. But integration is a power to overcome nationalism and egoism. In reality Europe still suffers from the old nation-state order created by the Westphalia Treaty in 1648. Exposed to the acute challenges such as influx of refugees and deteriorating educational and social services, there seems to be pros and cons in the individual countries but the sublime ideal to overcome the national egoism has not been abandoned.

 

  1. Characteristics of the Nordic societies

The above said, I consider the following several points as the characteristics that Asia should learn from the Nordic countries:

1) Policies formulated based upon such basic values as freedom, democracy, human rights and equality

2) Good governance under “Big Government”

=Welfare state (from cradle to grave)

=”Normative Society” of integrity to respect the basic values

=Little corruption due to the mechanisms established in the “Normative Society”

=Gender equality and women’s perspective to the policy making processes

=Foreign policy orientation reflecting the above values

3) Strong social responsibilities among the citizens to bear necessary tax burdens for the good governance

4) Solid awareness and interest of citizens to pay attentions to the governance of their state organs

5) Respect for multi-faceted social values such as LGBT

6) Respect for the nature and environment for sustainable development on Earth

7) Generosity to other ethnic groups and their acceptance into society

8) Innovative spirits and international entrepreneurship

 

  1. Summary of the discussions

What was enlightening at the session was the active exchange of views with the other participants. The following points would be my summary;

  • There was overall agreement that the Asian soil is quite different from that of Europe. Because of the diversities in Asia it might not be possible or even inappropriate to transfer to Asia all what Europe has attained. This diversity, however, could be the source of vitality for Asia.
  • There was also agreement to recognize the importance of promoting the mutual understanding and goodwill beyond the boarders in Asia. In particular it was stressed that the youth exchange would be vital to facilitate the trend and to bridge the nations in delicate relations. I created a stir in the discussions to think about “CSCA (Conference on Security and Cooperation in Asia)” as a useful means to allow more “peace dividend” to be enjoyed by the region.
  • It was raised that the close cooperation among the Nordic countries can be a good reference to Asian countries. In particular, the Nordic Council could be a role model to deepen the cooperation among the Asian countries because each Nordic member is participating in the policy making and coordination of the organization as a sovereign state and consensus is a principle rule for their decision making.
  • It was encouraging to note that the gradual move is seen to facilitate the cooperation in security, economic and social spheres among the Asian and Pacific regions. For examples, ARF (ASEAN Regional Forum, which is participated widely by US, Russia, China, India, North Korea, South Korea, Japan, EU and so on), APEC (Asia-Pacific economic Forum) and RCEP (Regional Comprehensive Economic Partnership) could be a good basis among others for further development to come.
  • It was pleasant to see a sense of pulse among younger generation people at the meetings. As Korea Foundation for Advanced Studies (KFAS) was a host of Shanghai Forum together with Fudan Univesity, there were many Korean and Chinese students attending the events. I heard positive responses from them about the importance of deepening mutual understanding among the Asian countries to look at their own countries squarely. They seemed to be eager to carry their responsibilities on their own shoulders for the future, which made the participants feel that there would be gradual but apparent changes in the residual “negative legacy” in Asia as the generation changes take place.

 

  1. Valuable assets for the participants

What proved to be positive and useful after Shanghai Forum was the networking created during the Forum. Many participants have renewed their sense of obligation to continue to think about “Asia and the World: New Impetus, New Structure and New Order” which was the main theme of this year’s Forum.

 

Förbryllande haikumästare

Man brukar förklara diktformen haiku genom att säga att en haikudikt skall innehålla ett årstidsuttryck, ha 5-7-5 stavelser (eller ljudtecken på japanska), inte ha några upprepningar och inga titlar. Det är väl bra om man kan lyckas med det och ändå skapa god poesi, men jag tror inte man skall låta sig låsas av reglerna när man skriver på något västerländskt språk, som t.ex. svenska. Om det känns trångt kan det kännas bra att titta på vad några av de mest kända japanska haikupoeterna ibland har skrivit.

Matsuo Bashô (1644-1694) skrev 1684 till exempel följande dikt:

狂句凩の身は竹斎に似たるかな

Kyôku kogarashi mi wa chikusai ni nitaru kana

Galna verser i den kyliga vinden

får mig att likna

Chikusai

(Ordagrant: ”Galna verser / kylig vintervind kroppen Chikusai / liknar”)

Chikusai var namnet på en fiktiv kvacksalvare som förekom i en samtida humoristisk berättelse, Chikusai monogatari (竹斎物語), författad av Karasuma Mitsuhiro (烏丸光廣, 1579-1638), eller Tomiyama Dôya (富山道治, 1585-1634) omkring 1622. Chikusai hade blivit av med alla sina patienter på grund av att han ägnade mer tid åt komisk poesi än åt patienterna och berättelsen beskriver hans resa till Nagoya från Kyôto. Bashô å sin sida förser dikten med kommentaren att han vandrar på vägen till Nagoya. Kyôku, eller ”galna verser”, är ett annat namn på haikai, en poesiform som är ett slags haikuns ursprung. Dikten har 20 ljudtecken som kan uppdelas 8-7-5.

En annan dikt Bashô skrev lyder:

月華の是やまことのあるじ達

Tsuki hana no kore ya makoto no aruji-tachi

(Ordagrant: Månen blommorna / detta är de riktiga / mästarna)

Om månen och blommorna

skrev de, dessa

verkliga mästare

 

I en inledande kommentar till dikten skriver Bashô att den är tillägnad tre tidigare poeter, som skrev dikter av ”evigt värde”. De tre var Matsunaga Teitoku (松永貞徳, 1571-1653), grundaren av den s.k. Teimon-skolan inom haikai-diktningen, Yamazaki Sôkan (山崎宗鑑, 1465-1553), en dominerande renga-poet och Arakida Moritake (荒木田守武, 1473-1549), en präst vid det viktigaste shintô-templet i Ise och också en av de främsta renga-poeterna.

I dikten kolliderar två årstidsuttryck med varandra, eftersom ”månen” brukar vara ett uttryck för hösten, medan ”blommor(na)” är ett uttryck för våren.

En annan dikt han skrev har en hel del ovanliga inslag:

白菊よ白菊よ耻長髪よ長髪よ

Shira-giku yo shiragiku yo haji naga-kami yo naga-kami yo

(Ordagrant: Vit krysantemum, vit krysantemum / skam / långt hår, långt hår)

Så skamligt

de vita krysantemerna

har för långa kronblad

Denna dikts ljudtecken-rytm är till att börja med 10-7-5, eller om man så vill, 5-5-2-5-5. Dessutom upprepas två fraser och partikeln yo förekommer fyra gånger. Dikten låter litet grand som ”aja baja, aja baja” när Bashô, litet humoristiskt, pekar på att krysantemerna har långa kronblad (uttryckt som ”långt hår”), alldeles för långa dåtidens ideal. Krysantemum var ytterligare något som importerades från Kina till Japan, troligtvis redan på 600-talet. Dikten anspelar på ordspråket inochi nagakereba haji ôshi (命長ければ恥多し), ”om livet är långt finns det mycket att skämmas över”.

En dikt av Masaoka Shiki (1867-1902), den poet som myntade begreppet haiku innehåller 5-5-7 ljudtecken:

藤の花長ごうして雨ふらんとす

Fuji no hana nagôshite are furan to su

(Ordagrant: Blåregnet / hänger långt / regn ser ut att falla)

Blåregnet

hänger i längder

det ser ut att bli regn

En av Shikis närmaste vänner och efterföljare var Takahama Kyoshi (1874-1959). Han var den som tog över tidskriften Hototogisu och var ordförande i haikuföreningen med samma namn efter Shikis död. Han var en traditionalist och ansåg att haikun var ett slags besjungande av naturen. Han hade som skrivarideal uttrycket kachô fûei (花鳥諷詠), ”dikta (om) blommor och fåglar”. Men även han bröt mot sina egna regler. Följande haiku innehåller flera upprepningar:

わが庭や冬日健康冬木健康

 Waga niwa ya fuyu hi kenkô fuyuki kenkô

(Ordagrant: Min trädgård / vinterdag vid hälsa / vinterträd vid hälsa)

Min trädgård

vinterdagen är hälsosam

vinterträden vid hälsa

Han kunde också göra sig skyldig till s.k. shopping-listor, det vill säga skriva tre yttranden som bara följer efter varandra, utan att nödvändigtvis hänga ihop innehållsmässigt:

暁烏文庫内灘秋の風

Akegarasu bunko uchinada aki no kaze

(Ordagrant: Akegarasu-biblioteket / Uchinada / höstvind)

Akegarasu-biblioteket

Uchinada

höstvind

Akegarasu är ett universitetsbibliotek i staden Kanazawa som uppkallats efter donatorn och haikupoeten Akegarasu Haya, som deltog i en av Kyoshis haikucirklar. Uchinada är en stad norr om Kanazawa, där det fanns en skjutfält vid havsstranden som tillhörde den amerikanska armén. Kyoshi besökte platsen 1956 ett år innan platsen återlämnades till Japan, bland annat som ett resultat av kraftiga protester mot skjutfältet från lokalbefolkningen. Känner man inte till dessa detaljer blir dikten obegriplig och bara en ”shopping-lista”. Känner man däremot till bakgrunden blir den rent av dramatisk och mycket innehållsrik.

Vad dessa poeter visar är regler dels är till för att brytas, dels att mycket av det de skrev var bundet till lokala eller historiska händelser samt personer i deras närhet. Detta gör det kanske desto mera angeläget att skriva haiku som inte behöver kommentarer för att man skall begripa dem, om man vill att de skall översättas. Å andra sidan öppnas många dörrar om man får dessa kommentarer.

Haiku och haikupoeter kan också förbrylla.

 

Med regnbågen som sällskap, 19

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 19

Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.

”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”

”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*

”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”

”Mästaren då?” frågade Mizuhara.

”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.

”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”

”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”

”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”

”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”

”Nej, men så konstigt det blir.”

När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.

Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.

”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”

Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.

”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.

”Vi kom hit en gång  för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”

”Ja, men när var det?”

”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”

2.

”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**

”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”

”Jaha, är det ett salträd?”

”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”

”Ett träd med känslor.”

”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”

”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”

”Just precis.”

Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.

”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”

”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”

”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”

”Så är det.”

Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.

”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”

”Jovisst, visst är det så.”

”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det  minsta.”

”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”

”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”

”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”

”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”

”Jaså.”

”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.

Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”

”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”

”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#

Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.

”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.

Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.

*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.

**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).

Nyckelhålsgravar, avståndskullar och Willman

I den tidiga japanska historien byggdes jättelika gravar för den härskande klassen under en period som har fått det passande namnet kofun jidai (古墳時代), ”de äldre gravarnas period”. Perioden började någon gång under tvåhundratalet och fick sitt slut på femhundratalet. Till en början rörde det sig om runda gravhögar i olika storlekar, men på fyrahundratalet började man konstruera de s.k. nyckelhålsgravarna, som var gigantiska. De bestod av en rund del och en rektangulär, eller konisk, del och var formade ganska exakt som moderna nyckelhål, om man tittade på dem från ovan. Det var dock svårt, eftersom de kunde vara flera hundra meter långa och ett antal meter höga. Runt omkring dem byggdes ofta vallgravar.

Den viktigaste delen av dessa nyckelhålsgravar var den runda delen, där själva graven låg. Ett nyckelhål har ju den runda delen överst, men när det gäller dessa gravar är det tveksamt om man skall se dem som om den runda delen skall vara överst.  ”Nyckelhålsgravar” är ett bra uttryck i den meningen att det är lätt att visualisera dem, men det är egentligen en förvillande beteckning. Jag tror att man skall vända på nyckelhålet och se gravarna som gigantiska, symboliska krukor. Före ”de äldre gravarnas period” begravde man på många håll i Japan nämligen sina döda i fosterställning i stora krukor. Om nyckelhålsgraven i stället ses som en jättelik kruka stämmer också själva gravens placering med placeringen av de döda i de tidiga krukorna.

De största gravarna finns fortfarande kvar och några av dem har ännu inte undersökts arkeologiskt, eftersom de anses vara kejsargravar. De finns i första hand i Kansai-regionen, där bland annat Osaka, Kobe och Nara ligger.

En av de absolut första svenskar som besökte Japan var Olof Eriksson Willman (född omkring 1620 och död 1673). 1667 publicerades hans En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Eriksson Willman benämnd, gjort haver. En modern upplaga gavs ut, med kommentarer, av John Bernström och Tore Wretö på Bokförlaget Fischer & Co, 1992. I detta verk finns verkligt intressanta detaljer om det japanska samhällslivet på 1600-talet. Eriksson Willman beskriver också kullar, stora ”som Uppsala högar, på vardera sidan av vägen”. Dessa var dock inte gravar, utan avståndsmarkeringar som kallades ichirizuka, ”en-mils-kullar” (en japansk mil, ri, motsvarade knappt 4 kilometer). Willman skrev: ”Detta varade hela vägen till Edo, att man icke kan fara vill uti miltalet, allt med mycket arbete gjort, att jag tör säga att det ingenstädes uti världen finns så dyra vägar.”

Det Willman beskriver är en resa från Deshima i Nagasaki, där den holländska handelsstationen låg, till Edo (Tokyo) 1651-52. Willman åtföljde den holländske chefens, Adriann van der Burg, delegation. Hans beskrivning vimlar av intressanta detaljer. Resan tog lång tid och delar av den skedde med båt. Den 8 januari 1652 om ”aftonen komma vi till Ôsaka; där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.” (s. 42).

”Den 13 Januarii om morgonen bittida, väl tvenne timmar för dagen, reste vi ifrån Ôsaka med femtio hästar, sextion japaner, och vi voro fyra kristna. Herren blev dragen i en norimono eller kalesch, som av tio man drages, två i sänder. Vi redo på hästar, havandes en läderkorg på vardera sidan och sängen där ovanpå med ett rött kläde överkastat likasom av filt. Därovanpå sutto vi, havandes var en japaner som ledde hästen och skulle hjälpa oss av och på. Var och en som reser uti Japan måste föra sängkläder med sig själv.” (s. 42-43).

Willman beskrev också hemska detaljer: ”Om morgonen gingo vi förbi 150 korsfästa samt 50 huvuden som voro satta på järnpinnar”. Vid varje huvud satt ”ett bräde (…) uppspikat; därpå är skrivet vad han haver syndat.” (s. 43).

Boken i dess upplaga från 1992 finns inte längre att köpa hos vanliga bokhandlare, men väl antikvariskt. Söker man på antikvariat.net finns flera exemplar.

 

 

Med regnbågen som sällskap, 18

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”

Med regnbågen som sällskap, 17

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 17

”Jag rakade alltid mitt eget huvud förut, men sen jag drabbades av det här och inte har kunnat röra röra händerna ordentligt slutade jag med det. Och skulle jag gå till barberaren skulle dom trots allt ta hela femtio yen för att göra det. Idag när templen har så ont om pengar skulle det bara vara dumt”, sade mästaren och skrattade.

Han ögon lyste ungdomligt under de buskiga, vita ögonbrynen. De svarta pupillerna var också ganska lika Ainu-folkets, tänkte Mizuhara och kände sig på något sätt harmonisk när han betraktade mästaren.

”Hur gammal har mästaren blivit?”

”Ja, han är väl sjuttio nu”, sade hustrun.

Mizuhara småpratade om människor han kände i Kyôto, men mästaren verkade inte riktigt följa med i hans resonemang.

”Mästaren verka höra lite sämre.”

Detta hörde mästaren.

”Jag minns inte när det skedde, men efter det att jag trampade fel på den där stigen och ramlade omkull i trädgården har jag på nåt sätt börjat höra illa. När folk säger att de kan höra sävsångaren kan inte jag göra det. Men en morgon när jag tvättade ansiktet och ansträngde mig lite kunde jag nog faktiskt göra det.”

Mizuhara spetsade öronen.

”Nu sjunger den faktiskt.”

Sävsångaren sjöng verkligen. Men i den finstämda fågelsången skulle snart också höras Kikues fotsteg. Mizuhara bytte samtalsämne.

”Det är onekligen fullt av körsbärsblommor i Kyôto, men inte här i Daitoku-templet. Vilket är ganska skönt. Nästan inga alls.”

”Det är för att körsbärsträden förstör trädgården”, sade den gamle munken.

”Blommorna faller överallt. Likadant med alla löv”, lade hustrun till.

Zenmästaren fortsatte. ”I en tempelträdgård blir det för mycket av det goda med körsbärsträd. Munkarna får inte bli alltför hänförda av blommornas prakt.”

Mästaren berättade att markis Konoe för länge sedan därför endast planterade ett träd i sin trädgård. Mizuhara lyssnade med ena örat, samtidigt som han målade upp en bild av Kikue i tankarna när hon närmade sig på den stenbelagda gången. Hur skulle hon se ut efter alla dessa år?