Med regnbågen som sällskap, 36

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 36

III

Som Momoko hade sagt till Asako att hon skulle göra åkte hon iväg med den unge Takemiya till Hakone när Natsuji skulle komma. De klev på en turistbuss som gick till Hakones slutstation. Momoko satt med slutna ögon, men när de skulle lämna Yokohama kändes doften av sädesfält komma in genom fönstret.

”Det där är väl allén utmed gamla landsvägen Tôkaidô?” sade ynglingen.

Förmiddagssolen trängde in i bussen och skuggor av tallarna spelade på hans kinder.

Momoko öppnade ögonen.

”Du pratar som en flicka, sluta med det.”

”Var det inte du som en gång bad mig sjunga som en kvinna just för att jag hade en sådan ljus röst?”

”Visst, så var det. Det var vid sjön Ashi-no-ko och det snöade…”

”Enormt snöfall.”

”Innan det snöade gick vi ut i vattnet.”

”Det var något jag tyckte om. Bussen fastnade i snön högst uppe på berget på vägen hem. Det blev något att minnas.”

Ynglingen tog tag i Momokos hand och lade den i sitt knä. Han rörde vid hennes hand med sina fingrar.

”Vad kall du är. Dina händer är varma på vintern och kalla på sommaren. Vad bra.”

Det var nog inte bara händerna han syftade på, utan även hennes hud på andra ställen, tänkte hon.

”Tycker du?”

”Är det så med kvinnor?” sade han som om han pratade med fönstret.

Allén med tallar såg ut att susa förbi bussens fönster. Eftersom det inte var helg var bussen ganska tom. När de passerade Banyûfloden kunde de se en flock kråkor kraxa vid den järnbro där tågen gick. När de hade passerat Yumoto och kom upp i Hakonebergen tog Momoko fram en guldhalsband ur sin handväska och satte det runt halsen. Det nådde nästan ned till hennes bröst. Momoko sade ingenting och reagerade bara litet frånvarande på hans frågor. När de kom fram till Hakone gick de genast in på det hotell där de hade varit tidigare. De hade för avsikt att ta in där, men Momoko brydde sig inte om att checka in, utan gick och satte sig vid fönstret i den stora receptionen.

”Vad ska vi göra? Ska vi inte åka över till andra sidan sjön och ännu längre bort?”

”Vi kan göra som du vill … Men är du inte trött efter bussresan?”

”Just därför som jag är trött vill jag åka ännu längre. Det är inget kul att de håller på med renoveringsarbeten på hotellet.”

I trädgården som vätte mot sjön håll man på att bygga ett annex och hade grävt upp en stor jordhög. Momoko hade egentligen inget emot att bli väckt på morgonen av ljudet av stål och betong, men de beslöt sig för att ta båten som skulle gå klockan två över sjön till Kojiri. De hade fortfarande tid och åt lunch på hotellet.

 

 

 

 

Annonser

Med regnbågen som sällskap, 35

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 35

”Ni pratar och tror att ni förstår, men det är bara era fantasier.” Momokos fingertoppar såg ut att skaka när hon tryckte på tyget.

”Och vad ni pratade om, det kan jag ju bara föreställa mig. Men Asako, du pratar ju alltid om far med mig, så jag gissar att det var på samma sätt.”

”Syster!”

”Vadå? Även om du börjar gråta säger jag som det är … Du försöker säkert vara vänlig och det är väl okej, men kvinnor fascineras ibland av sin egen vänlighet. Men det är bara en vänlighet som är riktad mot dom själva. Du försöker alltid få far och mig att må bra, ungefär som du ska rädda oss …”

”Vadå rädda er … Så har jag aldrig tänkt.”

”Men far säger att du är hans räddning. Han är rakt på sak … Även om det är lite märkligt att en far ska behöva säga som det är….”

”Ja, men.”

”Jag är rebellisk. Och far är rakt på sak. Han tycker alla män som skulle kunna gifta sig med dig är smutsiga.”

Asako verkade chockad.

”En far vill även uppfostra en dotter på ett sätt som inkluderar hennes känslor. Frågan är om ni två kan få era känslor att stämma, om ni skämmer bort varandra. När det gäller dig, Asako, inser jag att vänligheten kan övergå till att bli något smärtsamt och sorgesamt.” Momoko slutade arbeta med symaskinen en liten stund.

”Du tror att jag är avundsjuk när jag säger det här?” sade Momoko och satte igång maskinen igen. ”Jag är en person som är mycket svartsjuk. Jag vet inte vad du och Natsuji pratade om när ni var vid Katsura-villan, men om Aoki-san skulle dö på det där sättet under kriget hade det varit  lika bra om jag hade dödat honom. Så tänker jag nuförtiden.”

Asako trodde att Momoko älskade Keita, men det hon nu sade var det motsatta.

”Det beror inte på att jag fortfarande älskar Aoki-san. Tvärtom hatar jag honom.”

Asako sade inget.

”Min mor tänkte också, att om hon ändå skulle dö var det väl lika bra om hon dödade far också. Hon kunde ju inte gifta sig med honom, så varför skulle hon behöva dö. Bättre att döda den andra personen. Det är nånting som du kan lära av, Asako.”

”Vad är det med dig, storasyster?”

”Men om det hade hänt, om mor hade dödat far, då hade ju Asako inte kunnat födas till denna värld. Eller hur? Och om mor hade gift sig med far, då skulle du inte heller ha fötts. Märkligt, när man tänker på det.”

Asako skakade.

Om inte Momokos mor hade tagit självmord och fadern inte hade gift sig med Asakos mor hade förstås Asako inte kommit till världen. Men att storasystern sade något sådant tyckte Asako var skrämmande. Hade hon under lång tid känt ett djupt hat, som nu hade omvandlats till dessa giftpilar som hon spottade ur sig?

Asako kände sig som om hon hade kastats omkull, som om hon var nedskjuten. Hon hade inte kunnat föreställa sig att storasystern skulle reagera på det här sättet. Hon hade ju bara sagt att hon hade pratat med den yngre brodern till den hon hade haft sällskap med.

Asako lämnade systern och satte sig på sin säng.

I det tio tatamimattor stora västerländska rummet på andra våningen stod båda systrarna sängar. Där fanns också symaskinen och en stor spegel.

”Sov gott, syster. Är jag för bullrig?”

Asako satt stilla på sin säng, stöttad på sin ena hand.

”Sa du att Natsuji kommer på besök på söndag? Han var ju så vänlig nere i Kyôto … Men jag kommer inte att vara här. Jag har ingen lust. Det vore pinsamt. Jag hörde när vi var i Aokifamiljens hus, att far och Aoki-san hade pratat om vår syster i Kyôto… Jag har inget att säga om det. Du kommer ju ändå inte att lyssna, eller hur?”

Momoko väntade sig inget svar från Asako och började trampa på symaskinen igen. ”När jag hörde det där ville jag inte vara i Kyôto längre. Vi åkte dit vi tre, far och du och jag, men vi gick åt olika håll. Det var våra hjärtan som gick åt olika håll. Menar du att du, Asako, ville vara omtänksam mot far och mot mig, och dessutom mot vår lillasyster i Kyôto? Försökte du inte dölja att far hade möte med sina vänner? Skulle jag träffa Natsuji, nej, det har jag ingen lust med. Lite av hänsyn till far, men annars är det bara min avundsjuka.”

Asako kände sig stungen, samtidigt som hon tyckte sig inse något. Hon bytte tyst om till sin nemaki, nattkimono, och lade sig på sidan. När hon slöt ögonen kunde hon höra hennes storasysters elaka kommentarer inom sig igen. Men några tårar kom aldrig. ”Godnatt.”

Asako funderade på om det verkligen var så att hennes syster var sarkastisk därför att Asako försökte få sin far och sin syster på gott humör.

När Momoko var klar med att fästa en ärm på sitt plagg kom hon och ställde sig en stund vid Asakos säng. Asako väntade på att Momoko skulle säga något, då skulle hon öppna sina ögon, men Momoko höll tyst. Momoko gick ned till första våningen och hämtade en av faderns flaskor med västerländsk sprit. Så tog hon fram silverskålen från sitt eget skåp och hällde upp. Hon skulle just till att dricka när hon verkade komma på något och släckte lyset. Just som rummet blev mörkt började Asakos tårar rinna. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten.

”Var du vaken, Asako?” sade Momoko med låg röst. ”Det är därför jag har så svårt för dig.”

”Storasyster, varför, varför håller du på och retar mig på det där sättet?”

”Avundsjuka, måste det vara. Absolut …” Momoko drack ur sin skål i mörkret. ”Jag måste dricka lite, som sömnmedel.”

 

Med regnbågen som sällskap, 34

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 34

II

Efter det att Asako kom tillbaka till Tokyo kändes det som om intrycken av den kejserliga villan i Katsura hela tiden förstärktes. Hon pratade med sin far och fick också en del ny information. Hon tog ut bilder och referenslitteratur från faderns bokhyllor och placerade dem på sitt eget skrivbord. Hon läste med största noggrannhet. Asako hade den karaktären. Om hon besökte templet Hôryûji läste hon så många böcker om templet hon kom åt efteråt. Det var likadant med musik. Hade hon varit på en Mozartkonsert var det Mozart hon studerade.

Momoko brukade skoja med henne, ”Det är väl en sak om man läser på innan man besöker en plats. Att göra det efteråt har man ju ingen nytta av. Du kanske kommer att ta reda på det du kan om den du ska gifta sig med efter det att ni har gift er.”

Men om de någon gång åt ute på restaurang kunde hon på samma sätt senare tillaga liknande mat i hemmet. Det var något som hennes far tyckte om. Att hon i efterhand undersökte den kejserliga villan i Katsura var i linje med vad hon brukade göra.

Men Momoko tittade tvivlande på henne. Asako visade bilder på rummet Ichi-no-ma i studiepaviljongen.

”Vi satt här i Jôdan-no-ma också.”

”Gjorde ni? Natsuji också …?” Asako lade inte märke till storasysterns cynism.

”Natsuji satte sig aldrig. Det var bara jag som satte mig med knäna under studiekammarens fönsterbräda för att titta på trädgården.”

I rummet ‘Ichi-no-ma’, som var 9 tatamimattor stort fanns en upphöjning som hade tre mattors bredd. Det kallades för det övre utrymmet, ‘Jôdan-no-ma’. Över platsen, men bara över det utrymmet, fanns ett nedsänkt, rutmönstrat innertak. På väggen bakom satt en ‘Katsurahylla’. Asako sade att Jôdan-no-ma gav intryck av att  man hade dragit ut den annars så vanliga alkoven i japanska hus, Tokonoma, i rummet. Vid studieplatsen där Asako hade suttit fanns en låg hyllskiva gjord av mullbärsvirke från Kina. Den var avsedd att ersätta ett skrivbord. Under hyllan fanns en liten lucka som kunde släppa in en bris vid knäna under den heta sommaren. Asako hade suttit som om hon var i färd med att läsa. Natsuji hade öppnat fönstrets shôjiluckor och även skjutdörrarna intill passagen. Trädgårdens ljusa, unga löv kunde ses i fönstret, på ett visst avstånd.

”Jag satte mig vid fönstret, men när man tittar på fotot så har det en lite märklig atmosfär, eller hur?” sade Asako till sin storasyster.

”Ja, det stämmer,” svarade Momoko litet oengagerat. ”Asako syns inte.”

”Jamen, självklart. Vad menar du?” skrattade Asako. ”Men, det hade varit bra om storasyster också hade varit där.”

Momoko hade för ovanlighetens skull satt sig vid symaskinen. Asako stod upp och tittade på fotot som hon hade lagt på symaskinsplattan.

”Vid Katsuravillan pratade Natsuji och jag mycket om storasyster.”

”Om mig …?”

”Ja, och om Natsujis äldre bror…?”

”Jaha?” sade Momoko svalt. ”Det är klart, men det är inget som jag vill prata om …”

”Men vi sa inget oförskämt, vi pratade inte illa om er.”

”Det är inget kul ändå. Så Asako pratade som sig bör, som en lillasyster som bara säger snälla saker. Eller?”

”Nämen, vad säger du så för?”

”Natsuji-san pratade väl en hel del om hur han tänkte på sin äldre bror?”

”Ja, det gjorde han.”

”Ja, ni gör förstås som ni vill, men om ni tror att ni pratar om hur det verkligen var, så har ni fel.”

”Det var absolut inte så att vi inbillade oss att vi visste hur storasyster kände sig.”

”Jaså? Och det ska jag tro på?”

Momoko trampade hårt på symaskinen när hon pratade. Hon slängde fotot på ärmen till ett bomullsplagg som låg där.

”Om ni ska prata om Natsuji och mig så ska ni prata lika kyligt som när pratar om rykten som sprids. Jag betackar mig för både medlidande och förståelse.”

Asako höll tyst och betraktade Momokos händer när de arbetade med symaskinen.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 33

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 33

Silverbröstet

I

Om man gick nedför kullen där Manji-paviljongen låg och över en stor stenbro kom man till Shôgin-paviljongen (”Tall-lutans paviljong”). Bron, ungefär fem och en halv meter lång, var tillverkad av en enda sten, som sades ha varit en gåva från Katô Samanosuke (LV: 加藤左馬之助, länsherre som levde på 1600-talet). Det var en Shirakawa-sten och bron kallas därför för Shirakawabron.

Natsuji stannade till på bron, vilket även Asako gjorde. Natsuji bad Asako att stå kvar på bron och avlägsnade sig en bit för att kunna betrakta henne.

Han tvekade innan han sade, ”När man står i närheten av den här stenen är det som om något griper en om bröstet.”

”Verkligen?” sade Asako litet oengagerat.

”Jag är ingen kännare av stenarrangemang i trädgårdar, men jag undrar om inte det här är den stil som användes i den gamla Enshûprovinsen.”

”Jag har ingen aning.”

”Det här sättet att arrangera stenar på bryter väldigt mot resten av trädgården. Strängt kanske man skulle kalla det, eller skarpt. Det visar på en ganska nervig teknik. Det känns som om den skapar en nervös stämning i sättet att arrangera stenar. Lite rått, lite grovt…”

”Det är stenar,” sade Atsuko lättsamt.

”Nej, det är inte bara stenar. Man använder stenar, arrangerar dem, för att uttrycka något. Man lägger naturens stenar på naturlig mark för att skapa en form av skönhet. Våra tankar räcker inte till, det vill säga vi tänker inte på en trädgård när vi tar del av den här typen av arrangemang. Det är så man tappar andan. Så är det med de flesta trädgårdar med många stenar. Det är inte bara den här. Men den här är lite för komplicerad.”

”Jag vet inte jag, men är det inte för att vi bara tittar på stenarrangemangen här i närheten?”

Natsuji vände sig mot Asako. ”När jag kommer till den här stenbron och blicken fångas av de andra stenarrangemangen i närheten så blir det inte bara en bro som vi går över. Så känns det plötsligt. Vem borde man placera på den här stenbron, mitt bland allt det andra …”

”Det måste väl bli Prins Katsura.”

”Någon person från prins Katsuras tid. Ja, men jag vill betrakta Asako, nu när jag har fått dig att stå där.”

”Nämen?”

Asako rodnade och försökte gömma sig bakom Natsuji.

Natsuji fortsatte, ”Det är säkert. Det var min avsikt.”

”Men varför då? Nu blir det lite pinsamt.”

”När jag tänkte efter blev det lite fattigt att bara titta på bron.”

”Men det var ju inte bara en stenbro?”

”Jo, jo. Visst, jag pratade om bron. En bro mellan min döde bro och Asakos äldre syster. Den typen av bro.”

”Va?”

”Det var en bro utan form, en känslornas bro. Men det här är en bro som byggdes för över tre hundra år sedan, en solid stenbro som inte flyttar på sig, en skönhetens bro. Om man bygger en sådan här bro mellan personers känslor …”

”En stenbro? Att bygga en stenbro mellan folks känslor är väl ändå inte så bra? Bättre med en bro som liknar regnbågen.”

”Ja, känslornas bro är kanske en regnbågsbro.”

”Men, just den här stenbron kanske också är en känslornas bro.”

”Eller hur? Det är ju en bro som har tillverkats för att skapa skönhet. Den är ju ett konstens uttryck.”

”Absolut. Det sägs att Prins Katsura no Miya Toshihito, som lät skapa Katsuravillan och trädgården, läste Berättelsen om Genji varje dag. Han kanske längtade efter berättelsens atmosfär när han skapade det här. Det har sagts så i alla fall. Området runt Tall-lutans paviljong kanske ska föreställa Akashi-bukten.”

”Njaä, det liknar inte kusten vid Akashi. Klippstenarna är för branta där.”

”Så står det i guideboken. Hans gemål föddes i den gamla Tangoprovinsen. Där finns ju den berömda Ama-no-hashidate, en naturlig landtunga som liknar en bro. Hon ville skapa en likadan.”

Natsuji gick över stenbron och tittade på vad som skulle vara Ama-no-hashidate. De gick in under den djupa takfoten vid Tall-lutans paviljong och satte sig i rummet Ni-no-ma. Där betraktade de stenarna vid bron som de just hade gått över. Därefter gick de genom Ni-no-ma från teceremonirummet till Ichi-no-ma, ”det första rummet”. På fusuma-dörrarna som skilde rummen åt fanns storrutiga mönster av ljusblått och vitt, uppblandat med kvalitetspapper från Kaga. Det skapade ett glatt inslag i de annars så dova rummen. Det var ett vågat inslag som var vida känt. Och i den smala, täckta korridoren kunde man se hyllorna och kokkärlen till tecermonin. De två satt länge i tystnad. En damm sträckte sig runt Tall-lutans paviljong, från ena sidan till den andra.

Satt man i Ichi-no-ma och betraktade dammen skilde sig intrycken ått om man tittade åt höger eller åt vänster. På höger sida fortsatte stenarrangemangen från stenbron. Istället för vatten såg man där stenarnas stramhet. Tittade man åt vänster såg man ‘eldflugornas dal’ vid dammen. Där var det mörka vattnet djupt och stilla. Istället för stenar kändes det som om vattnet bredde ut sig. Natsuji kunde inte riktigt få grepp om det var så att det strama steninslaget var avsett att spänna över hela landskapet, eller om det skulle vara begränsat.

”Hur man än vänder och vrider på det så är det märkligt,” sade Natsuji.

Asako tittade på dammen, som om hon ville undvika Natsujis blick. på båda sidor om höga cederträd fanns ‘Månvågornas paviljong’ och det gamla biblioteket. Trädtopparna hade vissnat, men  i häcken framför paviljongen syntes unga blad.

Att städa

Det japanska fotbollslaget väckte uppmärksamhet i VM i Ryssland genom att lämna sitt omklädningsrum städat och rent när det väl hade åkt ut. Japan gick dessutom vidare till sin sista match i turneringen tack vare fair play, det vill säga man hade färre gula kort än motståndarna.

I många av de traditionella japanska sporterna är just städandet en del av själva träningen. I kendô hjälps alla som tränar åt att torka golvet före och efter träningen, i kyûdô, det traditionella bågskyttet hjälps man också åt att göra rent. Den som inte städar har inte tränat ordentligt. I andra sporter håller man också träningslokalerna rena med gemensamma insatser.

Ett av de första intrycken jag själv brukar få, efter att ha landat på en japansk flygplats, är att det inte bara är rent, utan att jag också genast ser anställda som arbetar med att hålla den ren, redan före passkontrollen.

Visst förekommer nedskräpning litet här och där i Japan, men jag vet inget land som håller sin stadsmiljö så ren som Japan. Nästan inga fimpar och tuggummin på trottoarerna till exempel. Och, något jag aldrig har sett någon annanstans, när lastbilar lämnar en byggnadsplats står personal ofta och spolar rent däcken innan fordonen ger sig ut på gatorna. Flera gånger har jag också sett chaufförer stå och putsa sina sopbilar.

Så jag blev inte förvånad när bilder på det städade omklädningsrummet visades i internationella media. Vad som egentligen är mer förvånande är att vi är så förvånade över denna  vänliga gest.

Aum Shinrikyô

Den 20 mars 1995 kom jag till mitt arbete på svenska ambassaden i Tokyo som vanligt på morgonen. Jag hade inte så långt eftersom jag bodde i samma byggnad. Ett par möten var inplanerade direkt efter arbetstidens början och flera av kollegerna verkade vara försenade. Det är alltid litet irriterande när de man har bestämt möte med inte infinner sig och det är särskilt irriterande när den som skall sitta i receptionen och börja ta emot besökare och telefonsamtal till ambassaden inte är på plats i tid. Mobiltelefoner var inte så vanliga och vi som var där började fälla en del sura kommentarer. Jag gick in på mitt arbetsrum och hann inte mer än sätta mig förrän min direkttelefon ringde. Det var Sverige Radio som berättade att något hemskt verkade ha hänt i Tokyo och undrade om vi kunde ge dem mer information.

Det satte igång en hel del aktiviteter och vi försökte ta kontakt med myndigheterna för att få veta mera. De var lika undrande som vi och bad oss återkomma. Till slut förstod vi i alla fall att en fruktansvärd terrorattack hade drabbat flera tunnelbanelinjer. Någon eller några hade släppt ut en giftgas, sarin, och det verkade som ett stort antal människor hade avlidit och skadats. Nu började vi istället oroa oss för vad som hade hänt de av våra medarbetare som ännu inte hade anlänt. Hade de också drabbats? Tack och lov var så inte fallet, men flera av dem hade bara varit minuter ifrån att kliva på de drabbade tågen. En av de svenska diplomaterna hade skyndat sig nedför trapporna vid sin station i morgonrusningen, men precis missat sitt tåg. I vagnarna på det tåget visade det sig sedan att flera av de drabbade fanns.

Det japanska samhället drabbades av en djup chock. Här hade en religiös sekt under flera år inte bara i hemlighet framställt sarin, utan även tillverkat automatvapen och andra medel för att ta död på människor. Sektmedlemmarna var högt utbildade akademiker och hängivenheten till nästan helt blinde sektledaren Shoko Asahara var total. Han hade bland annat studerat tibetanskt buddhism, men hade byggt upp sin organisation på en tolkning av flera buddhistiska grenar. Målet var att ta över inte bara Japan, utan hela världen. De som motsatte sig sekten skulle dödas. Projektet gick till en början ut på att ta makten i Japan genom att döda miljoner ‘otrogna’ människor. Före sarinattacken i tunnelbanesystemet hade man också dödat flera personer, dels dem som försökte fly från sekten, dels dem som försökte hjälpa dem att fly. Likheterna med dagens islamistiska terrorgrupper är slående.

Under flera månader var Japan mer eller mindre lamslaget. Dag för dag följde man jakten på förövarna. Asahara arresterades till slut i maj samma år. Han hade gömt sig i en dold våning i ett av de hus som sekten förfogade över i deras högkvarter nära berget Fuji.

Häromdagen avrättades han tillsammans med flera av de ansvariga sektmedlemmarna. Ytterligare en handfull har dömts till döden och kommer troligtvis att avrättas inom kort. Domstolsprocesserna har varit långa och uttömmande. Högsta domstolen har till slut sagt sitt. Dödsstraff används fortfarande i Japan och det finns en växande opinion som är emot dödsstraff. Majoriteten stödjer dock dödsstraffet och särskilt i det här fallet, när det rör sig om en sekt som tog livet av ett stort antal personer och orsakade att tusentals andra fick men för livet, en sekt som hade på sin agenda att ta död på miljoner människor, är det nästan ingen som protesterar.

 

Jordbävningar

Som rapporterats i media inträffade nyligen en jordbävning med flera döda som resultat i Osaka, Japan näst största stad. Många pratar om den stora jordbävning som någon gång framöver kommer att drabba Tokyo, den senaste riktigt destruktiva jordbävningen där inträffade ju 1923. Även om det inte går att förutspå när den nästa skall komma är det otvivelaktigt så att den kommer att inträffa.

En förödande jordbävning drabbade visserligen Kobe 1995, men Kansai-området har annars i modern tid ansetts säkrare än Kanto-regionen. Den senaste jordbävningen i Osaka är kanske ett tecken på att det kommer att komma fler i Kansai. Tittar man i de historiska annalerna har det varit tidpunkter då jordbävningar var särskilt frekventa i Kansai-området, det vill säga Osaka-Kobe-Kyoto-Nara. Den historiska krönikan Nihon Shoki (720) har flera referenser till jordbävningar i västra Japan, särskilt på senare hälften av 600-talet:

År 416, 14 juli, enligt månkalendern: ”En jordbävning inträffade.”

År 599, 27 april: ”En jordbävning förstörde alla hus, så order utfärdades om att alla skulle offra till Jordbävningsguden.”

År 642, 8 oktober: ”En jordbävning inträffade, med regn.” 9 oktober: ”En jordbävning inträffade, med starka vindar.”

År 664, mars: ”Denna vår inträffade en jordbävning.”

År 675, 3 november: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 677, 14 juni: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 678, december: ”Denna månad inträffade en jättelik jordbävning i Tsukushi. Jorden öppnade sig i sprickor som var bredare än två famnar och längre än 300 famnar. Många av böndernas hus i alla byar förstördes totalt. En jordbrukares hus fanns på toppen av en kulle. På kvällen när jordbävningen kom rasade kullen . Men huset var oskadat och de som befann sig där förstod inte att kullen hade rasat och att deras hus hade flyttat på sig. När det blev ljust igen upptäckte de vad som hade hänt och var mycket förvånade.”

År 679, 11 oktober: ”En jordbävning inträffade.” 14 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 680, 23 september: ”En jordbävning inträffade.”

År 681, 24 juni: ”En jordbävning inträffade.” 2 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 682, 7 mars: ”En jordbävning inträffade.” 17 juli: ”En jordbävning inträffade.” 12 augusti: ”En jordbävning inträffade.”

År 684, 14 oktober: ”Under vildsvinets timme (22:00) inträffade en jättelik jordbävning. Över hela landet skrek män och kvinnor högt och kunde inte skilja öst från väst. Berg rasade samman och floder rusade fram. De offentliga byggnaderna i provinserna och distrikten , ladugårdar och hus som tillhörde vanliga människor, tempel, pagoder och shintohelgedomar förstördes i antal som inte går att räkna. Som en följd av detta dog många människor och djur. De heta källorna i Iyo torkade upp och slutade att flöda. I Tosa-provinsen svaldes hela 500 000 shiro av jordbruksmark av havet. Äldre män sade att det aldrig tidigare hade varit en så stark jordbävning. Den natten hördes ett mullrande ljud som påminde om trummor i öst. Vissa sade att ön Izu hade ökat 300 famnar i yta på två sidor, i norr och i väst, och att en ny ö hade bildats. Det trumliknande ljudet var det som uppstod när gudarna skapade ön.”

År 685, 10 december: ”En jordbävning inträffade. Den började i väst.”

År 686, 19 januari: ”En jordbävning inträffade.” 17 november: ”En jordbävning inträffade.”

 

 

 

 

 

Japan och Nordkorea

Toppmötet mellan den amerikanske presidenten, Donald Trump, och den nordkoreanske ledaren, Kim Jong-un, var onekligen både historiskt och sensationellt. Det tog dock inte lång tid förrän tvivlen på ett verkligt genombrott uppenbarade sig. Till att börja med var den deklaration som de båda undertecknade inte särskilt rik på konkreta åtgärder, utan var mer av ett slags önskelista i generella termer. Trump verkar ha varit mer intresserad av sin egen historiska roll än att se till att Nordkorea verkligen skrev under på konkreta åtaganden. Än så länge kanske det ändå är bäst att ge processen litet tid, för att se om det är ytterligare ett exempel på nordkoreanskt taktiskt spel eller en verklig förändring.

Många förvånades över att Trump utan vidare förband sig att upphöra med ”provokativa krigsspel”, det vill säga militärövningar som behövs om det skall finnas någon trovärdighet i USAs försvarsförpliktelser gentemot Sydkorea. Om det leder till att Nordkorea verkligen avvecklar sina kärnvapen kanske det var ett smart utspel, men eftersom det tycks ha skett utan föregående konsultationer med Sydkorea verkar det ha tagit många på sängen och kan vara direkt farligt. Förspelet till Koreakriget 1950-1953 var ju ett olyckligt beslut av president Truman att dra tillbaka amerikansk trupp från den koreanska halvön efter bildandet av de två koreanska staterna 1948.

Oron för vad det hela skall leda till märks också i Japan. Inte heller med den japanska regeringen tycks några föregående konsultationer om militärövningarna ha ägt rum. Kan det rent av vara så att Trump är beredd att dra tillbaka trupp från både Korea och Japan som goodwill och utan några större motåtgärder från Nordkoreas sida? Japan har hamnat i något av ett dilemma. Dels vidtar den amerikanska ledningen åtgärder som kan få ödesdigra konsekvenser för Japan, dels är den japanska regeringen inte aktivt involverad i förhandlingsprocessen.

Japan har hotats av Nordkorea på det mest groteska sätt. Man har till och med talat om att utplåna de japanska öarna. Och det är över eller nära japanskt territorium som många av medeldistansmissilerna har flugit. Att inte involvera Japan i förhandlingar om regionens framtid är bara av den anledningen inte särskilt kreativt.

Det ser nu ut som om det kan bli ett toppmöte mellan Japans premiärminister Shinzo Abe och den nordkoreanska ledaren. Förberedelser tycks ske för ett möte i samband med   Eastern Economic Forum i Vladivostok 11-13 september. Det är i så fall det tredje toppmötet mellan Nordkoreas och Japans regeringschefer. Det första skedde 2002 och det andra 2004. Vid båda tillfällena var det möten mellan Junichiro Koizumi och Kim Jong-il, Kim Jong-uns far, och båda gångerna besökte den japanske premiärministern Pyongyang.

Det första mötet ledde till ”The Pyongyang Declaration”, en text som var betydligt mer konkret än texten från Singapore-mötet. Hade Nordkorea levt upp till den hade saker och ting sett mycket annorlunda ut. Men Nordkorea hade inte det minsta intresse av att följa det man lovade. Istället utvecklade man både missiler och kärnvapen. Det är en sak att lova vitt och brett, en annan att göra det man lovar.

Det kan vara på sin plats att åter läsa The Pyongyang Declaration:

Japan-DPRK Pyongyang Declaration of September 17, 2002

Japanese Prime Minister Junichiro Koizumi and Chairman Kim Jong-Il of the DPRK National Defense Commission met and had talks in Pyongyang on September 17, 2002.
Both leaders confirmed the shared recognition that establishing a fruitful political, economic and cultural relationship between Japan and the DPRK through the settlement of unfortunate past between them and the outstanding issues of concern would be consistent with the fundamental interests of both sides, and would greatly contribute to the peace and stability of the region.

  1. Both sides determined that, pursuant to the spirit and basic principles laid out in this Declaration, they would make every possible effort for an early normalization of the relations, and decided that they would resume the Japan DPRK normalization talks in October 2002.
    Both sides expressed their strong determination that they would sincerely tackle outstanding problems between Japan and the DPRK based upon their mutual trust in the course of achieving the normalization.
  2. The Japanese side regards, in a spirit of humility, the facts of history that Japan caused tremendous damage and suffering to the people of Korea through its colonial rule in the past, and expressed deep remorse and heartfelt apology.
    Both sides shared the recognition that, providing economic co-operation after the normalization by the Japanese side to the DPRK side, including grant aids, long-term loans with low interest rates and such assistances as humanitarian assistance through international organizations, over a period of time deemed appropriate by both sides, and providing other loans and credits by such financial institutions as the Japan Bank for International Co-operation with a view to supporting private economic activities, would be consistent with the spirit of this Declaration, and decided that they would sincerely discuss the specific scales and contents of the economic co-operation in the normalization talks.

    Both sides, pursuant to the basic principle that when the bilateral relationship is normalized both Japan and the DPRK would mutually waive all their property and claims and those of their nationals that had arisen from causes which occurred before August 15, 1945, decided that they would discuss this issue of property and claims concretely in the normalization talks.
    Both sides decided that they would sincerely discuss the issue of the status of Korean residents in Japan and the issue of cultural property.

  3. Both sides confirmed that they would comply with international law and would not commit conducts threatening the security of the other side. With respect to the outstanding issues of concern related to the lives and security of Japanese nationals, the DPRK side confirmed that it would take appropriate measures so that these regrettable incidents, that took place under the abnormal bilateral relationship, would never happen in the future.
  4. Both sides confirmed that they would co-operate with each other in order to maintain and strengthen the peace and stability of North East Asia.
    Both sides confirmed the importance of establishing co-operative relationships based upon mutual trust among countries concerned in this region, and shared the recognition that it is important to have a framework in place in order for these regional countries to promote confidence-building, as the relationships among these countries are normalized.
    Both sides confirmed that, for an overall resolution of the nuclear issues on the Korean Peninsula, they would comply with all related international agreements. Both sides also confirmed the necessity of resolving security problems including nuclear and missile issues by promoting dialogues among countries concerned.
    The DPRK side expressed its intention that, pursuant to the spirit of this Declaration, it would further maintain the moratorium on missile launching in and after 2003.

Both sides decided that they would discuss issues relating to security.

Med regnbågen som sällskap, 32

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 32

II

Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.

”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.

”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.

Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.

Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.

”Är tant här varje dag?” frågade han henne.

”Jodå, jag kommer varje dag.”

”Hur många är ni?”

”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”

”Bara två?”

”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”

”Vad får ni för det?”

Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.

”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”

”Två hundra yen per dag kanske?”

”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”

”Hundra yen?”

”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”

”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.

”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.

Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.

En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.

Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”

”Verkligen?”

”De var väl raka i ryggen?”

”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”

”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”

När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.

”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”

”Det låter kul.”

”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”

De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.

”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.

”Något att längta efter,” sade Asako.

”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”

”Men vi som bara besöker Kyôto …”

”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”

”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”

”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”

”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”

”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.

Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.

Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta  som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.

”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”

”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”

”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝画史, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).

”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”

”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes  om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”

”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”

Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.