Med regnbågen som sällskap, 29

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.

 

 

Annonser

Med regnbågen som sällskap, 28

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 28

Momoko kände sig förvirrad, men nu gick det inte att säga nej längre. Keita började att blanda ihop gips och Momoko sträckte ut sig på ottomanen. Det kändes som om hon skulle börja gråta och slöt därför ögonen. När Keita ville öppna hennes kläder hindrade hon honom först instinktivt ett par gånger, men gav sedan upp sitt motstånd.

”Så vacker du är.” Han ställde sig vid sidan och tvekade först litet grand. ”Det känns som om jag tvingar dig till något. Ska jag kanske låta bli trots allt?”

”Nej, gör det du ska”, sade hon, men när Keita spred ut gipset med en bambuspatel över hennes bröst protesterade hon.

”Nej fy sjutton, vad kallt.”

Hon drog ihop sina skuldror. Det kändes som om hela hon krympte. Gipset rann över bröstet. ”Det kittlas. Nej så hemskt.”

Momko kunde se i hans ögon att han besvärades av att hon rörde på sig. Hon rynkade på ögonbrynen när hon tittade upp på honom, men försökte sedan att ligga stilla. Det kittlades något fruktansvärt, men hon höll ut och blundade hårt. Hon kunde känna att Keitas hand darrade.

När det kladdiga gipset hade täckte bröstet märkte hon hur det började stelna. Det blev litet tyngre och klämde åt bröstet en aning. Hon trodde först att gipset skulle få huden att dra ihop sig, men istället började en värme att sprida sig. Hela kroppen blev varm. Hon återfick något av sig själv.

”Är det så här man gör dödsmasker?” frågade hon tyst.

”Dödsmasker …..? Jo, det tror jag.” Det var som om han fortfarande var någon annanstans.

”Men – för mig blir det en dödsskål. Jag tänker dricka det sista jag kan få ut av livet ur den.”

Momoko sade ingenting.

Keita knackade försiktigt på gipset med bambuspateln. Han väntade tills det hade stelnat. När han sedan tog bort gipset tittade han in i formen.

”I botten har det blivit en liten grop av bröstvårtan. Härligt.”

”Pinsamt. Du får inte visa den för någon.” Hon rättade till kläderna och satte sig upp. Gipsformen var mindre än hon hade trott att den skulle bli.

”Bröstvårtan i botten gör att skålen kommer att bli ostadig och ramla åt sidan. Jag kanske skulle sätta dit ben på den.” Keita funderade högt. ”Momokos lillfinger blir bra. Låt mig göra ett avtryck av ditt lillfinger också. Förr i tiden gav man ju sitt lillfinger till den man älskade, eller hur?”

Så blev det. Han gjorde en gipsform av hennes ena lillfinger också.

”Far började bränna tekoppar av lera för en fem, sex år sedan. Han blev aldrig riktigt nöjd, men han fick mig att börja tänka så här. Tack vare hans tekoppar.”

Momoko vände ryggen åt honom och började att ta bort gipsresterna från sitt bröst. Hon kände sig alldeles utpumpad. Och en stark ensamhetskänsla spred sig inom henne. Det var som om en bit av livet hade dragits ut ur henne av gipsformen: ”Är det här slutet …?”

Det kändes djupt otillfredsställande, men även varma känslor spred sig inom henne och hon ville krama om honom. Därför gjorde hon inte heller något motstånd när Keita lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. ”Nu får det vara slut på leken”, sade hon och tryckte ansiktet mot hans bröst.

Innan Keita träffade Momoko hade han ofta gått till prostituerade. Det hade han dessutom berättat för henne. Hon uppskattade hans uppriktighet, men det gjorde samtidigt ont. Varför skulle han behöva andra kvinnor? Varför skulle han behöva berätta det? Hade han aldrig velat träffa henne om han inte hade haft den erfarenheten?

De prostituerade var japanska kvinnor som ville göra allt för kamikaze-piloterna, hade Keita sagt. Även döttrar till bönderna i närheten av flygplatsen var villiga, berättade han för henne.

Keita berättade det som om det inte var något märkvärdigt, men Momoko tyckte sig kunna läsa en hel del smärta i det han sade. Därför lät hon honom hållas. Han prisade hennes egen renhet. När han nu skulle gå in i döden ville han inte att denna renhet skulle befläckas. Så tolkade hon det i alla fall. Att han gick till prostituerade innan de hade träffats var nog kanske bara impulshandlingar, ett sätt att lösa det som drev honom. Men det var ju samma Keita som också ville ha henne. Hon var splittrad och fylld av skuldkänslor. Kan man vägra at ge något åt en person som kanske var tvungen att ge sig iväg på sitt sista uppdrag följande dag? Samtidigt var det han sökte hos henne det han också hade sökt hos prostituerade. Hade han inga skrupler, eller var det så att han ville tvätta av sig sina smutskänslor hos henne? Hon kunde inte låta bli att fundera på om det inte var så att han ville respektera hennes renhet därför att det fanns krossade, smutsiga kärl där han hade gått fram. Var det inte så att han ville bli av med sina egna skuldkänslor genom att skölja sig i hennes renhet? Hon kände en svartsjuka som hon hade svårt att uttrycka i ord.

Det hade ändå varit med en viss tillfredsställelse som Momoko kunnat hänge sig åt de momentära blixtar av kärlek som slog ned från en ganska mulen himmel. Hon kunde trots allt låta sig värmas åt den glädje som detta gav henne.

”Nej, fan” släppte Keita ur sig och rullade bort från henne. Momoko blev iskall och satte sig upp.  Han klev ur sängen, fortfarande med ryggen mot henne.

”Vad är det med dig? Du verkar ju inte klok.” Det var som om hennes blod frös till is. Keita gick och satte sig på ottomanen och knep ihop ögonen.

”Var bussig och förstör gipsformen.”

Momoko kände sig förorättad och blev tvärilsken. ”Aldrig i livet!” skrek hon.

Detta blev deras avsked innan han dog. Det verkade som om ”bröstskålen” verkligen hade tillverkats, men Momoko fick aldrig se den. När en vecka hade gått förflyttades Keita till flygbasen Kanoya i södra Kyûshû, Han dog i striderna över Okinawa.

Nu hade fem år gått. När hon tänkte på hur Keita hade gjort en form av hennes bröst och tillverkat en silverskål var det som om det hade varit en märklig dröm. Hon visste inte vad hon skulle tro egentligen, men det var onekligen så att ett kärlekspar kunde göra de mest konstiga saker. Att göra en silverskål i form av ett bröst tillhörde nog ett barnstadium egentligen.

Momoko hade svårt att se på Natsuji och Asako som om inget hade hänt.

”Natsuji, är den där mössan din äldre brors mössa?”

”Ja, det är det- Den var lite för liten för mig egentligen, men när jag väl tog på mig den blev det ändå bra”, svarade Natsuji efter att ha vänt sig om.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 27

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 27

Den kejserliga villan Katsura

1

En ambulans märkt med ett rött kors hade hastigt kört in bland trängseln i Maruyama-parken med sina sirener påslagna.

”Det är någon som har ställt med ett gräl, full som bara den. Han verkade skadad. Det rann blod ur det öppna såret.”

Både Momoko och Asako hade lett åt det långsamma sättet någon hade sagt detta, på Kyoto-dialekt. Men när de efter ett tag tänkte på vad som hade sagts var det som om brutaliteten i det som hade hänt började tränga in hos Momoko. När hon såg Natsuji och Asako bakifrån kunde hon inte se någon större likhet med sig själv i Asako, men Natsuji såg precis ut som den äldre brodern Keita. Hon kände igen sig i Asako och började känna litet svartsjuka.

Natsuji höll skolmössan i ena handen mot höften. Det måste vara hans äldre brors gamla mössa, tänkte hon. Natsuji skulle själv ta examen nästa år. Det kanske berodde på att det var onödigt att tillverka en ny mössa, men Momoko trodde absolut att han hade fått ärva den. Momoko kände hur det spände över bröstet och hennes bröstvårtor hårdnade. Hon kom att tänka på  ”bröstskålen”. Vad hade hänt med den?

Den hade haft formen av hennes eget bröst och det var Keita som hade tillverkat den. Den vara tillverkad av silver. Den var inte avsedd att användas som en vanlig skål och Keita hade kallat den ”bröstskålen”. De hade kysst varandra då. Keita hade hållit sin arm om henne och fört ned sina fingrar och vidrört hennes bröst. ”Nej, låt bli”, hade Momoko sagt och böjt sig bort och försökt rätta till sina bröst.

”Åh, mor!” ropade Keita.

Keitas grepp blev starkare. När hon försökte fösa bort hans hand tog han i stället tag i hennes och tryckte mot brösten.

”Mor! Åh, mor!” upprepade han och höll ett stadigt grepp om Momokos arm.

”Mor …?” Momoko tyckte att hans röst ekade inom henne på något sätt. Ett rop som kom långt bortifrån. Hennes huvud bedövades och hon kände sig yr.

”Mor …?” Det var som om hon ropade på sin egen mor. Hon kände sig svagare. Den andra armen, som Keita hade haft runt hennes axlar, flyttade han nu också till hennes bröst, som han greppade med bägge händerna.

”Vad märkligt.” Keita satte sin panna mot henne. ”Jag ropade just på mor. Det kändes verkligen som om hon var där. Som att jag träffade henne och med tillförsikt kunde möta döden.” Keita skulle kanske verkligen dö dagen därpå. Han var ju stridspilot.  Och han hade ingen mor längre.

För Momoko brast kärlekens murar. Att Keita kände närheten till sin mor av hennes bröst gjorde henne litet skamsen. Hon dränktes i ett slags överjordisk värme. Keitas ord fick henne att minnas sin egen mor, som hade dött när Momoko var barn.

”Varför känner jag ett sånt lugn?” frågade Keita. ”På sista tiden har jag varit ganska uppriven. Jag har onekligen skrämts av att jag kanske ska dö. Det förstår jag nu.”

Momokos båda bröst blottades.

”Åh!” sade Keita dämpat och satte sin panna mellan brösten och tryckte ihop dem med sina händer.

”Ah …” Momoko ryste till och reste sig hastigt från ottomanen, men hennes ben bar henne knappt. Hon frös som av rädsla, men tog tag om hans huvud, vilket dämpade hennes märkliga känslor.

Keita tittade upp med tårfyllda ögon. ”Momoko, kan du inte låta mig ta mått på dina bröst?”

”Va?” Hon förstod inte alls vad han menade.

Keita förklarade att han ville göra en silverskål som såg ut som ett av hennes bröst. ”Sedan vill jag dricka mitt livs sista droppar ur den.”

Momoko blev rädd.

”Förr i tiden brukade man ju dricka en sista skål. Det gör man nu med, när kamikaze-piloterna ger sig av. De häller upp kall sake åt oss. Låt mig tillverka en skål för detta avsked. Jag vill skiljas från livet genom den.”

 

 

 

Japanska intryck

När man har varit borta från Japan ett tag kan det vara intressant att notera vilka intryck man får när man kommer tillbaka. I mitt fall var det ett drygt halvår sedan jag besökte landet och när en vecka hade gått efter det att jag landade var det lätt att konstatera ett par saker.

Japan tycks bara bli renare. Gatorna och de allmänna utrymmena är otroligt rena och snygga. Det är ont om papperskorgar, men det ligger nästan inget skräp alls på gator och trottoarer. Man skräpar inte helt enkelt inte ned. Det finns också många som ser till att det hålls rent om väl skräp hamna på marken. Sådant som kan uppfattas som en naturlig del av livet i Sverige saknas i Japan.

Man lägger också omedelbart märke till  hur otroligt organiserat allting är. Vill man ta en buss från flygplatsen radas passagerarna upp i enlighet med vilken hållplats de skall åka till. Samma sak med bagaget. Bussen kommer precis i tid för att lasta på passagerare och väskor. Bussen står inte i onödan och väntar och släpper ut avgas. Åker man tåg är det samma sak. Vagnarna stannar precis där markeringarna är på plattformarna.

Om gatorna är rena är den övriga gatubilden desto mera rörig. Skyltar och elledningar förekommer i överflöd. Det sägs att Japan är minimalistiskt, men jag tror att det är litet överdrivet. Visst, det finns minimalistiska inslag, såsom zen-trädgårdar och viss design, men Japan kännetecknas snarare av en text- och informationsinflation.

Den japanska artigheten har många gånger både prisats och kritiserats som ytlig, men den är verkligen genuin. Och det är ingen artighet som bara riktas mot utlänningar, utan även japaner emellan  är artigheten och den hänsyn man visar varandra mycket avancerad. I vilket annat land bugar städpersonalen på hotell mot varandra när de möts i korridorerna?

Allt det här är något som har kommenterats i åratal, men när man inte befinner sig i Japan en tid sänks förväntningarna i takt med att vänjer sig vid andra förhållanden. Sverige på femtiotalet var litet grand som Japan idag. Artigt, hänsynsfullt och relativt säkert. Men idag är det annorlunda.

Sedan finns det en annan aspekt av Japan som gör att man som västerlänning undrar hur mycket av det som förekommer i Japan som skulle accepteras i Sverige. Mycket av reklamen är definitivt sexistisk och ibland rent av kvinnoförnedrande. TV-programmen är ofta barnsliga och de manliga och kvinnliga rollerna övertydliga. Mannen framställs som seriös, kvinnan som litet halvdum.

Japan förändras ständigt, liksom resten av världen, men det känns som om hastigheten  inte är densamma. Japan förändras i mer långsam takt. Det gör att Japan kan undvika vissa misstag, men det gör också att en hel del upplevs som efterblivet. Det senaste exemplet är offentliggörandet av kejsarens abdikationsdatum, den 30 april 2019! Kejsaren har förklarat att han vill abdikera och hänvisar bland annat till svag hälsa. Varför kan han inte få abdikera tidigare än 2019? Vad behöver man all denna tid till och varför har beslutet tagit så lång tid? Det är sådant som man också kan fråga sig när man funderar på japansk effektivitet.

 

 

Översättningen klar

Jag lyckades igår bli färdig med min översättning av Matsuo Bashôs alla haiku, 976 stycken, med kommentarer. Den kommer ut i bokform i slutet av nästa vår. Översättningen konsumerade tyvärr det mesta av min tid för skrivande, men nu känner jag att det finns tid över för denna blogg. So, expect more.

Med regnbågen som sällskap, 26

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

 

 

 

 

 

Problemet Nordkorea

Nordkorea fortsätter på sin väg mot att skaffa en fullt fungerande kärnvapenarsenal, samtidigt som man hotar omvärlden med destruktion. De japanska öarna skall förvandlas till aska, den sydkoreanska huvudstaden bli ett hav av eld och USA skall få kännas vid en smärta landet aldrig tidigare har upplevt. För varje uttalat hot och för varje test reagerar omvärlden med fördömanden och sanktioner. Den negativa spiralen skruvas upp och i slutändan finns det, förutom krig, logiskt sett bara två möjliga utvägar, antingen ger Nordkorea upp eller så kommer vi till en punkt där omvärlden i praktiken ger upp.  Båda är lika osannolika.

 

Olika lösningar har länge diskuterats: direkta samtal mellan USA och Nordkorea, bistånd till den nordkoreanska ekonomin i utbyte mot att kärnvapenprogrammet läggs ned, positiva samtal i form av de s.k. sexpartssamtalen, återföreningssamtal mellan de två koreanska staterna, fredspristagaren Kim Dae-jungs solskenspolitik, hot om ”fire and fury” och ännu tuffare sanktioner. Allt har prövats och allt har misslyckats.

 

Problemet med alla dessa förslag och åtgärder är att de utgår från att den självpåtagna nordkoreanska isoleringen måste upphöra. Som forskare och experter gång på gång har kommit fram till skulle ett öppnare Nordkorea hota den nordkoreanska regimens överlevnad. Information skulle spridas till de bredare folklagren om att det var Nordkorea som började Koreakriget med en invasion söderut i juni 1950, inte USA som angrep Nordkorea. De kommer då också att förstå att de under alla år har levt under en stor lögn, som säger att sydkoreanerna lever som hundar under amerikansk imperialism och att de inget hellre vill än att befrias av sina bröder och systrar i norr. De kommer att bli varse kommunismens misslyckande och demokratins och marknadsekonomins framgångar. All information som hotar den officiella lögnen  är explosiv och ett öppet Nordkorea kommer därför aldrig att vara i regimens intresse.

 

Att den koreanska halvön ser ut som den gör idag är en följd av det andra världskriget och det därpå följande kalla kriget. Den koreanska halvön delades upp i två halvor i augusti 1945. Sovjetiska trupper gick in norrifrån och amerikanska söderifrån. De två koreanska staterna bildades därefter officiellt 1948. Nordkorea anföll Sydkorea den 25 juni 1950, efter att Stalin hade givit sitt godkännande. FN:s säkerhetsråd reagerade snabbt tack vare att Sovjetunionen bojkottade rådets sammanträden och FN-styrkor, under ledning av amerikansk militär, kunde gå in och stoppa invasionsförsöket. Sexton länder, förutom Sydkorea, deltog på sydsidan med trupper i striderna, även om det främst rörde sig om amerikanska och sydkoreanska trupper. När invasionsstyrkorna drevs tillbaka och sydsidan efter några månader stod nära den kinesiska gränsen gick ”frivilliga” kinesiska trupper in i kriget. På nordsidan var det därefter framför allt kinesiska trupper som stred innan ett stilleståndsavtal kunde undertecknas den 27 juli 1953. Avtalet undertecknades av tre generaler, en kinesisk, en nordkoreansk och en amerikansk. Den nordkoreanska regeringen har senare, vid åtminstone sex tillfällen, förklarat att de inte längre står fast vid stilleståndsavtalet. Kina har som undertecknande part därför ett särskilt ansvar för att avtalet efterlevs.

 

Det andra världskriget hade å andra sidan aldrig utvecklats som det gjorde i Östasien om inte Japan dessförinnan hade invaderat Korea och Kina. Den japanska militarismen hade i sin tur troligtvis aldrig utvecklats om inte de europeiska stormakterna, inklusive Ryssland, hade uppträtt så aggressivt som de gjorde i regionen, framför allt i Kina, under 1800-talet. Ansvaret för att Östasien ser ut som det gör idag delas av många stater och lösningen på problemen, inklusive det nordkoreanska problemet, borde ses i ett större sammanhang. Förutom spänningarna på den koreanska halvön finns det flera andra potentiellt farliga konflikter. Kina uppträder aggressivt för att försöka förmå Japan att ge upp kontrollen över Senkaku-öarna. Kinas uppträdande i Sydkinesiska sjön oroar också många. Mellan Sydkorea och Japan finns en olöst territorialkonflikt. Japan och Ryssland har ännu inte slutit ett fredsavtal och har olika åsikter om hur problemet med de ”norra territorierna” skall lösas. Relationen mellan Kina och Taiwan har element som är potentiellt farliga. De historiska frågorna återkommer allt som oftast i form av kinesiska och koreanska anklagelser mot Japan, som idag i stort sett är det enda asiatiska land som inte har deltagit i någon militär konflikt sedan slutet av andra världskriget. De egna historiska mörkrummen föredrar de anklagande länderna att inte tala om.

 

Östasien är idag en ekonomiskt välmående region, som när som helst kan trasas sönder på grund av territorialkonflikter och historiska skelett i garderoberna. Det saknas en säkerhetspolitisk struktur med fungerande tvistlösningsmekanismer. En anständig samtalston saknas också. Det saknas dessutom tillfällen där östasiatiska politiker kan umgås på samma prestigefria sätt som det exempelvis gör för politiker i Norden. Japan och Sydkorea är två väl fungerande demokratier där personer som egentligen är ideologiska meningsfränder uppträder som om de  vore bittra fiender.

 

Nordkorea är bara ett av problemen i Östasien, om än det utan jämförelse farligaste. Men dess lösning ligger inte i att det hanteras isolerat, det ligger i att det förs in i ett större sammanhang. Vad som behövs som ett första steg kan vara en stor internationell fredskonferens, vars syfte är att rädda ansiktet på samtliga parter genom överenskommelser som höjer sig över de bilaterala låsningarna. Det har gång på gång visat sig att försök till bilaterala avtal endast föder extremnationalistiska reaktioner i respektive land. Om man däremot försöker få till stånd en multilateral försoningsprocess, i vilken även ett fredsavtal på den koreanska halvön är målet, kan eventuellt vägen mot varaktig stabilitet öppna sig.

Idealistiskt, naivt, good luck, what else is new … osv. Men någonting måste göras som ändrar fokus.

Att spela tokig

I japansk tidiga historia finns det flera exempel på högt uppsatta personer som har spelat tokiga för att undvika att lönnmördas eller röjas ur vägen, inte minst under Heian-perioden (794-1185), då det kejserliga hovet var fullt av intriger. Men även i modern japansk historia har det förekommit. Den japanske nationalisten, islamologen och filosofen Okawa Shûmei (https://en.wikipedia.org/wiki/Shūmei_Ōkawa), var en av de anklagade under Tokyo-rättegången efter slutet av det andra världskriget. Han stod åtalad som ledande ideolog för den japanska militarismen. Hans mest kända verk publicerades 1926 under titeln Nihon oyobi nihonjin no michi, ”Japans och japanernas väg”. Det lästes vitt och brett och trycktes om 46 gånger innan kriget tog slut.

Under Tokyo-rättegången satt han på de anklagades bänk bakom generalen Tôjô Hideki, som hade varit premiärminister under flera år. Plötsligt lutade Okawa sig framåt och slog till Tôjôs hjässa med sin handflata. Han gjorde även andra saker som betraktades som tokiga, bland annat ropade han att ”indierna kommer” och att rättegången var en enda stor fars. Han kom ofta klädd i pyjamas och gick barfota. Ibland grät han högt i en näsduk. Hans uppträdande tolkades först som exempel på att han bara låtsades vara tokig, men en amerikansk psykiater förklarade honom oförmögen att genomgå rättegången och placerade honom i stället på ett mentalsjukhus. Där passade han på att översätta hela Koranen till japanska. Han släpptes redan 1948 medan många av hans medanklagade avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff.

Okawas märkliga uppträdande finns på Youtube:

Plötsligt

På svenska har vi inte så många synonymer till ordet plötsligt. Oväntat, oförmodat, med ens, utan förvarning, som en blixt från klar himmel, abrupt, är några uttryck som skulle kunna fungera.  Kanske kan vi komma upp till ett tiotal, eller några fler om vi anstränger oss. På japanska hittar man utan vidare över fyrtio stycken:

totsuzen (突然), niwaka ni (俄かに), totsujo (突如), futo (不図, med variationerna futto, fuutto), fui ni/to (不意に・と), ikinari (行成り), gûzen (偶然), tachimachi (忽ち), patto (ぱっと), satto (さっと), ichiyaku (一躍), kyû ni (急に), dotto (どっと), gazen (俄然), yaniwa ni (矢庭に), tomi ni (頓に), gakun to (がくんと), pokkuri (ぽっくり), nyutto (にゅっと, med variationerna nutto, nûtto, notto, nyotto), gabatto (がばっと, med variationerna gabato, gahato, kabato), batto (ばっと), hyokotto (ひょこっと), hyokkori (ひょっこり), totsu to shite (突として), hyoito (ひょいと), pattari (ぱったり), furatto (ふらっと), potto (ぽっと), hitato (ひたと), gutto (ぐっと), kururi (くるり), dashinuke ni (出し抜けに), tôtotsu (唐突), kotsuzen (忽然), kotsuen (忽焉), omoigake ni (思いがけに), omomuro ni (徐ろに), yaora (やおら),  hatato (はたと, med variationen hattato), toppatsuteki (突発的に), nemimi ni mizu (寝耳に水), shûzen to (驟然と) och sotsuji (率爾). Det finns säkerligen fler.

Vad beror det på? Det ligger nära till hands att tro att det japanska samhället under många sekler har varit så regelstyrt, att så fort den dagliga rutinen bryts, uppfattas det som att det är något som sker plötsligt. Eller att ständiga jordbävningar , tyfoner och tsunami skapat en känsla av att  det som man tror är bestående när som helst kan försvinna. ”Plötsligt kom inte tåget”, ”plötsligt fanns det gott om plats”, ”plötsligt fanns det inga taxibilar att tillgå”, ”plötsligt sade han emot chefen”, ”plötsligt kom mannen hem direkt efter jobbet”,  ”plötsligt skakade jorden”, ”plötsligt kom det en flodvåg”, ”plötsligt blåstes ställningen ned” o.s.v.

Något för en plötslig doktorsavhandling?

Tokyo Rose

Den 19 january 1977 benådade president Gerald Ford på sin sista ämbetsdag en kvinna vid namn Iva Toguri D’Aquino, som tidigare hade dömts  för förräderi mot den amerikanska staten. Benådningen skedde utan kommentar, men den berömde professorn och japanologen Edwin Resichauer, som var amerikansk ambassadör i Tokyo 1961-1966, skrev i sin introduktion till Masayo Duus bok  ”Tokyo Rose: Orphan of the Pacific” (Kodansha, 1979) att anklagelserna mot henne hade varit ”a disgrace to American justice”.

Vem var Iva Toguri D’Aquino och vad hade hon gjort?

Hon föddes i Los Angeles 1916, dotter till japanska immigranter som drev en grönsakshandel där och döptes till Iva Ikuko Toguri. Hon tog examen i zoologi från University of California 1940 och drömde om att studera vidare till läkare. Sommaren 1941 besökte hon Japan för att kunna hälsa på en faster som hade blivit sjuk, men innan hon hade möjlighet att återvända till USA angrep japanska flygplan Pearl Harbor. Hon blev fast i Japan. Hon var inte flytande i japanska, men blev tvungen att försöka hitta arbete. 1942 fick hon också jobb på nyhetsbyrån Domei, med uppgift att bevaka amerikanska radioutsändningar. Hon utsattes hela tiden för påtryckningar att avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap, men vägrade.

I slutet av 1943 började hon arbeta för Radio Tokyos propagandasändningar som riktades till de amerikanska militära styrkorna i Stilla havet. Hon gick under namnet ”Orphan Ann”, vilket alluderade till en populär tecknad amerikansk serie som började publiceras på 1920-talet, ”Little Orphan Annie”. Utsändningarna använde också namnet ”Tokyo Rose”, som var ett samlande namn på flera radioröster.

1945 gifte hon sig med en japan av portugisiskt ursprung, Felipe D’Aquino, som också jobbade på Domei. Radiosändningarna var lättsamma och blandades bland annat med jazzmusik, men de var förstås i första hand ämnade att demoralisera de amerikanska soldaterna och sjömännen. Efter krigsslutet arresterades hon av de allierade ockupationsmyndigheterna och anklagades för att vara ”Tokyo Rose”. Hon hävdade dock att hon inte hade ägnat sig åt propaganda, utan tvärtom hade försökt att hålla sig borta från politiskt innehåll. Den  amerikanska armén och justitiedepartementet avfärdade också anklagelserna mot henne hösten 1946 och hon släpptes.

1948 återupptog emellertid det amerikanska justitiedepartementet fallet, sedan bland annat den inflytelserike radiokommentatorn och kolumnisten Walter Winchell (1897-1972) hade piskat upp stämningarna mot henne. Winchell gjorde sig känd för att prata illa om personer han inte tyckte om och han blev senare en stark anhängare av senatorn och kommunistjägaren Joseph McCarthy.

Under rättegången mot henne hävdade hon att hon aldrig hade sagt något som kunde uppfattas som illojalt mot USA, ett påstående som också stöddes av flera amerikanska vittnen, som själva i egenskap av krigsfångar hade tvingats arbeta med sändningarna. Toguri D’Aquino hävdade i förhör med FBI att hon aktivt hade försökt minska sändningarnas effektivitet som propaganda. En utskrift av detta förhör fick användas som bevis av försvaret. Trots detta dömdes hon till ett tioårigt fängelsestraff och tio tusen dollar i böter. Hon släpptes efter sex år och började därefter att driva en grönsakshandel i Chicago. Tack vare att president Ford benådade henne, flera år efter det att hon hade släppts ur fängelset, kunde hon återfå sitt amerikanska medborgarskap. Hon dog 2006 nittio år gammal. Hennes man återvände till Japan direkt efter hennes rättegång och de sågs aldrig därefter.

Det finns ett antal böcker på engelska om Iva Taguri D’Aquino, en har till och med titeln ”Tokyo Rose – The True Story About Iva Toguri: An American Patriot” (Tom Ellerbe, 2014).

På något sätt känns hennes fall aktuellt idag med alla personliga påhopp från inflytelserika personer i det amerikanska mediaflödet.