Förbryllande haikumästare

Man brukar förklara diktformen haiku genom att säga att en haikudikt skall innehålla ett årstidsuttryck, ha 5-7-5 stavelser (eller ljudtecken på japanska), inte ha några upprepningar och inga titlar. Det är väl bra om man kan lyckas med det och ändå skapa god poesi, men jag tror inte man skall låta sig låsas av reglerna när man skriver på något västerländskt språk, som t.ex. svenska. Om det känns trångt kan det kännas bra att titta på vad några av de mest kända japanska haikupoeterna ibland har skrivit.

Matsuo Bashô (1644-1694) skrev 1684 till exempel följande dikt:

狂句凩の身は竹斎に似たるかな

Kyôku kogarashi mi wa chikusai ni nitaru kana

Galna verser i den kyliga vinden

får mig att likna

Chikusai

(Ordagrant: ”Galna verser / kylig vintervind kroppen Chikusai / liknar”)

Chikusai var namnet på en fiktiv kvacksalvare som förekom i en samtida humoristisk berättelse, Chikusai monogatari (竹斎物語), författad av Karasuma Mitsuhiro (烏丸光廣, 1579-1638), eller Tomiyama Dôya (富山道治, 1585-1634) omkring 1622. Chikusai hade blivit av med alla sina patienter på grund av att han ägnade mer tid åt komisk poesi än åt patienterna och berättelsen beskriver hans resa till Nagoya från Kyôto. Bashô å sin sida förser dikten med kommentaren att han vandrar på vägen till Nagoya. Kyôku, eller ”galna verser”, är ett annat namn på haikai, en poesiform som är ett slags haikuns ursprung. Dikten har 20 ljudtecken som kan uppdelas 8-7-5.

En annan dikt Bashô skrev lyder:

月華の是やまことのあるじ達

Tsuki hana no kore ya makoto no aruji-tachi

(Ordagrant: Månen blommorna / detta är de riktiga / mästarna)

Om månen och blommorna

skrev de, dessa

verkliga mästare

 

I en inledande kommentar till dikten skriver Bashô att den är tillägnad tre tidigare poeter, som skrev dikter av ”evigt värde”. De tre var Matsunaga Teitoku (松永貞徳, 1571-1653), grundaren av den s.k. Teimon-skolan inom haikai-diktningen, Yamazaki Sôkan (山崎宗鑑, 1465-1553), en dominerande renga-poet och Arakida Moritake (荒木田守武, 1473-1549), en präst vid det viktigaste shintô-templet i Ise och också en av de främsta renga-poeterna.

I dikten kolliderar två årstidsuttryck med varandra, eftersom ”månen” brukar vara ett uttryck för hösten, medan ”blommor(na)” är ett uttryck för våren.

En annan dikt han skrev har en hel del ovanliga inslag:

白菊よ白菊よ耻長髪よ長髪よ

Shira-giku yo shiragiku yo haji naga-kami yo naga-kami yo

(Ordagrant: Vit krysantemum, vit krysantemum / skam / långt hår, långt hår)

Så skamligt

de vita krysantemerna

har för långa kronblad

Denna dikts ljudtecken-rytm är till att börja med 10-7-5, eller om man så vill, 5-5-2-5-5. Dessutom upprepas två fraser och partikeln yo förekommer fyra gånger. Dikten låter litet grand som ”aja baja, aja baja” när Bashô, litet humoristiskt, pekar på att krysantemerna har långa kronblad (uttryckt som ”långt hår”), alldeles för långa dåtidens ideal. Krysantemum var ytterligare något som importerades från Kina till Japan, troligtvis redan på 600-talet. Dikten anspelar på ordspråket inochi nagakereba haji ôshi (命長ければ恥多し), ”om livet är långt finns det mycket att skämmas över”.

En dikt av Masaoka Shiki (1867-1902), den poet som myntade begreppet haiku innehåller 5-5-7 ljudtecken:

藤の花長ごうして雨ふらんとす

Fuji no hana nagôshite are furan to su

(Ordagrant: Blåregnet / hänger långt / regn ser ut att falla)

Blåregnet

hänger i längder

det ser ut att bli regn

En av Shikis närmaste vänner och efterföljare var Takahama Kyoshi (1874-1959). Han var den som tog över tidskriften Hototogisu och var ordförande i haikuföreningen med samma namn efter Shikis död. Han var en traditionalist och ansåg att haikun var ett slags besjungande av naturen. Han hade som skrivarideal uttrycket kachô fûei (花鳥諷詠), ”dikta (om) blommor och fåglar”. Men även han bröt mot sina egna regler. Följande haiku innehåller flera upprepningar:

わが庭や冬日健康冬木健康

 Waga niwa ya fuyu hi kenkô fuyuki kenkô

(Ordagrant: Min trädgård / vinterdag vid hälsa / vinterträd vid hälsa)

Min trädgård

vinterdagen är hälsosam

vinterträden vid hälsa

Han kunde också göra sig skyldig till s.k. shopping-listor, det vill säga skriva tre yttranden som bara följer efter varandra, utan att nödvändigtvis hänga ihop innehållsmässigt:

暁烏文庫内灘秋の風

Akegarasu bunko uchinada aki no kaze

(Ordagrant: Akegarasu-biblioteket / Uchinada / höstvind)

Akegarasu-biblioteket

Uchinada

höstvind

Akegarasu är ett universitetsbibliotek i staden Kanazawa som uppkallats efter donatorn och haikupoeten Akegarasu Haya, som deltog i en av Kyoshis haikucirklar. Uchinada är en stad norr om Kanazawa, där det fanns en skjutfält vid havsstranden som tillhörde den amerikanska armén. Kyoshi besökte platsen 1956 ett år innan platsen återlämnades till Japan, bland annat som ett resultat av kraftiga protester mot skjutfältet från lokalbefolkningen. Känner man inte till dessa detaljer blir dikten obegriplig och bara en ”shopping-lista”. Känner man däremot till bakgrunden blir den rent av dramatisk och mycket innehållsrik.

Vad dessa poeter visar är regler dels är till för att brytas, dels att mycket av det de skrev var bundet till lokala eller historiska händelser samt personer i deras närhet. Detta gör det kanske desto mera angeläget att skriva haiku som inte behöver kommentarer för att man skall begripa dem, om man vill att de skall översättas. Å andra sidan öppnas många dörrar om man får dessa kommentarer.

Haiku och haikupoeter kan också förbrylla.

 

Med regnbågen som sällskap, 19

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 19

Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.

”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”

”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*

”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”

”Mästaren då?” frågade Mizuhara.

”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.

”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”

”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”

”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”

”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”

”Nej, men så konstigt det blir.”

När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.

Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.

”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”

Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.

”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.

”Vi kom hit en gång  för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”

”Ja, men när var det?”

”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”

2.

”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**

”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”

”Jaha, är det ett salträd?”

”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”

”Ett träd med känslor.”

”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”

”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”

”Just precis.”

Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.

”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”

”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”

”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”

”Så är det.”

Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.

”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”

”Jovisst, visst är det så.”

”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det  minsta.”

”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”

”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”

”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”

”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”

”Jaså.”

”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.

Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”

”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”

”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#

Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.

”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.

Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.

*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.

**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).

Nyckelhålsgravar, avståndskullar och Willman

I den tidiga japanska historien byggdes jättelika gravar för den härskande klassen under en period som har fått det passande namnet kofun jidai (古墳時代), ”de äldre gravarnas period”. Perioden började någon gång under tvåhundratalet och fick sitt slut på femhundratalet. Till en början rörde det sig om runda gravhögar i olika storlekar, men på fyrahundratalet började man konstruera de s.k. nyckelhålsgravarna, som var gigantiska. De bestod av en rund del och en rektangulär, eller konisk, del och var formade ganska exakt som moderna nyckelhål, om man tittade på dem från ovan. Det var dock svårt, eftersom de kunde vara flera hundra meter långa och ett antal meter höga. Runt omkring dem byggdes ofta vallgravar.

Den viktigaste delen av dessa nyckelhålsgravar var den runda delen, där själva graven låg. Ett nyckelhål har ju den runda delen överst, men när det gäller dessa gravar är det tveksamt om man skall se dem som om den runda delen skall vara överst.  ”Nyckelhålsgravar” är ett bra uttryck i den meningen att det är lätt att visualisera dem, men det är egentligen en förvillande beteckning. Jag tror att man skall vända på nyckelhålet och se gravarna som gigantiska, symboliska krukor. Före ”de äldre gravarnas period” begravde man på många håll i Japan nämligen sina döda i fosterställning i stora krukor. Om nyckelhålsgraven i stället ses som en jättelik kruka stämmer också själva gravens placering med placeringen av de döda i de tidiga krukorna.

De största gravarna finns fortfarande kvar och några av dem har ännu inte undersökts arkeologiskt, eftersom de anses vara kejsargravar. De finns i första hand i Kansai-regionen, där bland annat Osaka, Kobe och Nara ligger.

En av de absolut första svenskar som besökte Japan var Olof Eriksson Willman (född omkring 1620 och död 1673). 1667 publicerades hans En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Eriksson Willman benämnd, gjort haver. En modern upplaga gavs ut, med kommentarer, av John Bernström och Tore Wretö på Bokförlaget Fischer & Co, 1992. I detta verk finns verkligt intressanta detaljer om det japanska samhällslivet på 1600-talet. Eriksson Willman beskriver också kullar, stora ”som Uppsala högar, på vardera sidan av vägen”. Dessa var dock inte gravar, utan avståndsmarkeringar som kallades ichirizuka, ”en-mils-kullar” (en japansk mil, ri, motsvarade knappt 4 kilometer). Willman skrev: ”Detta varade hela vägen till Edo, att man icke kan fara vill uti miltalet, allt med mycket arbete gjort, att jag tör säga att det ingenstädes uti världen finns så dyra vägar.”

Det Willman beskriver är en resa från Deshima i Nagasaki, där den holländska handelsstationen låg, till Edo (Tokyo) 1651-52. Willman åtföljde den holländske chefens, Adriann van der Burg, delegation. Hans beskrivning vimlar av intressanta detaljer. Resan tog lång tid och delar av den skedde med båt. Den 8 januari 1652 om ”aftonen komma vi till Ôsaka; där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.” (s. 42).

”Den 13 Januarii om morgonen bittida, väl tvenne timmar för dagen, reste vi ifrån Ôsaka med femtio hästar, sextion japaner, och vi voro fyra kristna. Herren blev dragen i en norimono eller kalesch, som av tio man drages, två i sänder. Vi redo på hästar, havandes en läderkorg på vardera sidan och sängen där ovanpå med ett rött kläde överkastat likasom av filt. Därovanpå sutto vi, havandes var en japaner som ledde hästen och skulle hjälpa oss av och på. Var och en som reser uti Japan måste föra sängkläder med sig själv.” (s. 42-43).

Willman beskrev också hemska detaljer: ”Om morgonen gingo vi förbi 150 korsfästa samt 50 huvuden som voro satta på järnpinnar”. Vid varje huvud satt ”ett bräde (…) uppspikat; därpå är skrivet vad han haver syndat.” (s. 43).

Boken i dess upplaga från 1992 finns inte längre att köpa hos vanliga bokhandlare, men väl antikvariskt. Söker man på antikvariat.net finns flera exemplar.

 

 

Med regnbågen som sällskap, 18

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”

Med regnbågen som sällskap, 17

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 17

”Jag rakade alltid mitt eget huvud förut, men sen jag drabbades av det här och inte har kunnat röra röra händerna ordentligt slutade jag med det. Och skulle jag gå till barberaren skulle dom trots allt ta hela femtio yen för att göra det. Idag när templen har så ont om pengar skulle det bara vara dumt”, sade mästaren och skrattade.

Han ögon lyste ungdomligt under de buskiga, vita ögonbrynen. De svarta pupillerna var också ganska lika Ainu-folkets, tänkte Mizuhara och kände sig på något sätt harmonisk när han betraktade mästaren.

”Hur gammal har mästaren blivit?”

”Ja, han är väl sjuttio nu”, sade hustrun.

Mizuhara småpratade om människor han kände i Kyôto, men mästaren verkade inte riktigt följa med i hans resonemang.

”Mästaren verka höra lite sämre.”

Detta hörde mästaren.

”Jag minns inte när det skedde, men efter det att jag trampade fel på den där stigen och ramlade omkull i trädgården har jag på nåt sätt börjat höra illa. När folk säger att de kan höra sävsångaren kan inte jag göra det. Men en morgon när jag tvättade ansiktet och ansträngde mig lite kunde jag nog faktiskt göra det.”

Mizuhara spetsade öronen.

”Nu sjunger den faktiskt.”

Sävsångaren sjöng verkligen. Men i den finstämda fågelsången skulle snart också höras Kikues fotsteg. Mizuhara bytte samtalsämne.

”Det är onekligen fullt av körsbärsblommor i Kyôto, men inte här i Daitoku-templet. Vilket är ganska skönt. Nästan inga alls.”

”Det är för att körsbärsträden förstör trädgården”, sade den gamle munken.

”Blommorna faller överallt. Likadant med alla löv”, lade hustrun till.

Zenmästaren fortsatte. ”I en tempelträdgård blir det för mycket av det goda med körsbärsträd. Munkarna får inte bli alltför hänförda av blommornas prakt.”

Mästaren berättade att markis Konoe för länge sedan därför endast planterade ett träd i sin trädgård. Mizuhara lyssnade med ena örat, samtidigt som han målade upp en bild av Kikue i tankarna när hon närmade sig på den stenbelagda gången. Hur skulle hon se ut efter alla dessa år?

Munkar, poeter och onda andar

Här följer en text jag har skrivit till ett seminarium som skall hållas i början av maj:

Vandrande religiösa poeter i Japan

Buddhismen introducerades till Japan under mitten av 500-talet. Inledningsvis stötte den på motstånd från de politiska krafter som såg ett hot mot de inhemska religiösa riterna, vilka var sprungna ur shamanistiska traditioner och senare tog formen som shintoism. Genom ett edikt utfärdat 594 av den kvinnliga kejsaren Suiko (推古, 554-628, regent 593-628) fick buddhismen emellertid officiellt skydd. Redan under 600-talet var buddhismen uppdelad i de fyra sekterna Jôjitsu (成実), Sanron (三論), Hossô (法相) och Kusha (倶舎). På 700-talet etablerades ytterligare två, Ritsu (律) och Kegon (華厳). Tillsammans kallades de ”de sex Nara-sekterna”, eftersom de alla hade sina viktigaste tempel i Nara (奈良), huvudstaden mellan åren 710-784. Sekternas politiska inflytande blev så stort att detta i sig blev en viktig anledning till att kejsarhuset valde att flytta huvudstaden, först till Nagaoka och sedan 794 till Heian (平安), dagens Kyôto (京都).

Under 800-talet kom så de två viktiga esoteriska sekterna Tendai (天台) och Shingon (真言). Tendai etablerade sig på berget Hiei (比叡) i Kyôtos utkant, medan Shingon valde berget Kôya (高野), en bit ifrån Nara. Sekterna var lokalt förankrade och hade det stationära munklivet som bärande idé. I stort sett alla de viktiga buddhisttemplen placerades på berg eller i närheten av berg. Det blev rent av så vanligt att ordet ”berg” (山) även kom att få den extra betydelsen ”buddhisttempel”. Zenbuddhismens fem viktigaste tempelkategorier sorterades exempelvis i en hierarki som gick under begreppet gozan (五山), ”de fem bergen”.

Ytterligare sekter berikade den japanska buddhismen under den påföljande Kamakura-perioden (1185-1333), då kejarhuset visserligen var kvar i Kyôto, men då den reella politiska makten flyttades till Kamakura (鎌倉). De nya ledarna var militärer och de leddes av en shôgun (将軍), ”general”. Det var under denna Kamakura-period som de zenbuddhistiska sekterna Rinzai (臨済), Sôtô (曹洞), Ôbaku (黄檗) och Fuke (普化) fick fotfäste, vilket även andra sekter som ”det rena landets sekt” (浄土宗, Jôdo-shû), ”det rena landets sanna sekt” (浄土真宗, Jôdo shin-shû) och Nichiren (日蓮).

Under senare delen av 1400-talet och under i stort sett hela 1500-talet slets Japan sönder i ständiga inbördesstrider, som emellanåt även engagerade de buddhistiska sekterna. Under Ônin-kriget (応仁の乱), 1467-1477, ödelades stora delar av Kyôto och särskilda munksoldater, sôhei (僧兵), blev ett vanligt fenomen. Munksoldater hade i och för sig redan blivit en realitet under Heian-perioden och var ett ständigt oroselement.

Det var mot denna bakgrund som kringvandrandet i sig blev vanligt, också bland buddhistmunkar. Dels kunde oroligheter göra att många av säkerhetsskäl fann det för bäst att leta efter andra tempel och kloster att utöva sin verksamhet vid, dels underströk den politiska realiteten med sina strider det faktum att livet i sig var efemärt, vilket inspirerade många att skriva poesi. Buddhistisk poesi i sig har aldrig varit framträdande, om man med detta menar att troslärorna besjöngs, att dikterna fylldes med citat ur kanoniska texter eller att de blandades med buddhistiska begrepp. Det var snarare så att poeter, munkar och präster möttes på samma filosofiska arena, där naturen prisades, de mänskliga svagheterna fick förklaringar och såväl vandrandet som eremitlivet gavs nästan romantiska proportioner.

Till detta kom att fogas en zenbuddhistisk tradition, där munkar eller präster som nått sitt första ”uppvaknande” (kenshô, 見性), på vägen mot full ”upplysning” (satori, 悟), var tvungna att få händelsen verifierad av fler än en zenmästare. En abbot vid ett tempel kunde ju ha haft fel när han godkände adeptens nya status, men det kunde också vara startskottet till ett nytt sökande, där adepten själv ville ta över som abbot vid ett tempel eller där han ville fördjupa sin insikt och fann att han hade kommit tillvägs ände där han befann sig.

Vandrandet underlättades av att vägnätet snabbt byggdes ut under Tokugawa-perioden (1603-1867) och faciliteter för övernattning etablerades över i stort sett hela Japan. Bakgrunden till detta var att Tokugawa-shogunerna krävde av sina drygt två hundra länsherrar att de skulle tjänstgöra några månader varje år i den nya huvudstaden Edo (江戸, dagens Tôkyô, 東京). Länsherrarna kunde färdas flera veckor på vägarna med ett följe av flera hundra, ibland över tusen personer.

En rad olika kategorier munkar och präster började frekventera landsvägarna och de orter som bildades utmed dem: Kôya hijiri (高野聖), ”heliga män från Kôya”, komusô (虚無僧), munkar som vandrade runt och spelade på bambuflöjter, shakuhachi (尺八), såväl som gannin bôzu (願人坊主), tiggarmunkar som utförde religiösa ceremonier mot betalning. Många gånger klädde sig icke-religiösa personer ut sig som munkar för att utnyttja möjligheterna till att få allmosor eller för att gömma sig.

Komusô-munkarna hade sitt ursprung i den zenbuddhistiska Fuke-sekten, men var även en tillflykt för samurajer som av olika anledningar inte längre hade någon länsherre att tjäna. Dessa blev ett slags samuraj-munkar och tillerkändes en särskild priviligierad status av myndigheterna, eftersom de när som helst kunde inkallas till militärtjänst. De behövde exempelvis inte betala färjavgifter. De hade också möjlighet att ta del av olika teaterföreställningar utan att betala. De bar på stråhattar som täckte deras ansikten och de behövde aldrig visa sina ansikten. Frestelsen blev förstås stor för andra att låtsas vara komusô och inte sällan uppstod problem och bråk där de kom. Även äkta komusô kunde uppträda buffligt och de var inte alltid väl sedda. Myndigheterna förbjöd dem därför att vara fler än två på sina vandringar och de fick inte heller övernatta på samma ställe mer än en natt.

Trots vägtullar och olika former av kontroller mellan de olika provinserna blev Japan ett land i ständig rörelse. Länsherrar, postbud, präster, rövare och skådespelare samsades om utrymmet. Även poeter vandrade runt för att träffa adepter och delta i olika former av diktsessioner. En mycket populär poesiform var renga (連歌), den länkade poesin, där flera poeter turades om att skapa poesi enligt fastställda mönster. En renga började alltid med en hokku (発句), ”den inledande strofen”, som skulle bestå av sjutton ljudtecken uppdelade i tre delar, 5-7-5. Dessa ljudtecken översätts ofta som stavelser, men ett japanskt ljudtecken, onji (音字), kan representera hela ord och är betydligt innehållsrikare än stavelser på västerländska språk. En hokku fyllde funktionen av att vara en hälsning från den högst rankade poeten vid en diktsession till värden för evenemanget. Den skulle dessutom innehålla en årstidsangivelse. Den länkade dikten följde sedan ett fastställt mönster som var mycket komplicerat.

Många av de munkar och präster som inte gick runt och muckade gräl utvecklade en betydande skicklighet inom sådana konster som poesin och måleriet. Deras berömmelse spreds lätt och ledde i sig till såväl inbjudningar som till att noviser sökte sig till dem för att få undervisning. Särskilt de zenbuddhistiska munkarna utvecklade en betydande skicklighet inom poesin, som naturligtvis inte bara var länkad poesi. Det fanns även andra former.

Den mest kände poeten, alla kategorier och alla tider, var Matsuo Bashô (松尾芭蕉, 1644-1694). Han var en eftertraktad hokku-poet, men skrev bland annat även haibun (俳文), en form av reseberättelser där prosa och poesi blandades. Hans mest kända reseberättelse, Oku no hosomichi (奥の細道), ”De smala vägarna i de inre delarna”[1] beskriver en nästan 200 mil lång vandring runt delar av huvudön Honshû. Bashôs hokku var ofta inledningen på en s.k. haikai-no-renga (俳諧の連歌), uppsluppen länkad poesi. Denna utvecklades senare till att bli den kända diktformen haiku (俳句), där de övriga länkade stroferna kopplades bort och den inledande hokku-dikten blev helt fristående.

Bashô levde större delen av sitt liv ensam, inte minst i den hydda vid Sumida-floden som han var så fäst vid, men han studerade även för zenmästare och använde zazen (坐禅, ”sitta zen”) som meditationsmetod. Han inledde sin reseberättelse kallad Oi no kobumi (笈の小文), ”Anteckningar från resebokhyllan” (1687-1688) på följande sätt:

Bland de hundratals skelettdelar och de nio öppningar som människokroppen utgörs av finns själen. Min kallar jag tillfälligtvis ”Munken Fûra”, vilket betyder att den är tunn och med lätthet dras med av vinden. Sedan länge tycker min själ om tokiga verser. De har blivit en last för livet.

Ibland har min själ misströstat och haft för avsikt att lägga verserna åt sidan. Ibland har den känt en överdriven stolthet över att ha uppnått sublima nivåer. Den har ständigt varit obeslutsam och alltför ivrig. Vid ett tillfälle försökte den få ro genom att inträda i offentlig tjänst, men detta satte poesin stopp för.

Vid ett tillfälle frösökte den upplysa sig själv ur sin egen dumhet genom filosofiska studier, men även då stod de tokiga verserna i vägen. Till slut insåg den att ingen kunskap och ingen konstart i världen kunde hindra den från att anträda de tokiga versernas väg.

Saigyô i waka-poesin, Sôgi i renga-poesin, Sesshû i måleriet och Rikkyû i teceremonin, har alla ett gemensamt. De har det konstnärligt förfinade som genomgripande faktor i allt de gör. De följer också naturens vilja och känner intimitet med de fyra årstiderna. I allt de ser finns blommornas skönhet, i allt de tänker finns månen närvarande. Den som inte ser blommorna i det han iakttar kan räknas till barbarernas skara. Den som i sitt hjärta inte lämnar utrymme för blommor tillhör djurens kategori. Genom att lämna barbariet och avlägsna sig från djuren kan man förändras och bli en del av naturen.

Det var i början av oktober (i Kejsar Jôkyôs fjärde år, 1687), när skyarna var oroliga och jag själv, ett höstblad i vinden, inte visste vart det skulle ta vägen och därför gav sig ut på resa.

De första skurarna föll

när jag beslöt mig för

att gå under beteckningen

”vandrare”

 

som värdshus

fick kameliablommorna duga[2]

Detta citat kan sägas väl representera de vandrande religiösa poeterna i Japan. Deras tänkande är en blandning av ett åtrått eremitliv, naturdyrkan, förakt för det alltför organiserade samhällslivet och en tro på att poesin är en del av den nödvändiga vägen mot upplysningen.

En viktig tidig munkpoet i denna tradition var Saigyô Hôshi, ”Prästen Saigyô” (西行法師, 1118-1190). Hans familj var känd för sina generationer av skickliga militärer och han utvecklade själv betydande kunskaper i bågskytte och stridsteknik. Han anträdde tjänsten som livvakt i det kejserliga hovet, där han snabbt också blev betraktad som en respekterad poet. Saigyô var emellertid föga intresserad av de möjligheter till rikedom som en karriär inom hovet kunde erbjuda och valde istället att söka eremitlivet. En nära släktings plötsliga död blev den slutliga anledningen till att han lämnade sin tjänst för att istället avlägga munklöften. Han hade redan hunnit gifta sig, men hans fru stödde honom genom att bli nunna vid ett Shingon-tempel på berget Kôya.

Saigyô spenderade de flesta av sina resterande dagar som vandrande präst. Han besökte tempel över hela landet och lämnade hela tiden dikter efter sig. Under ett besök i Kamakura blev han emellertid ombedd av shogunen att föreläsa om bågskytte och militärtaktik. Detta gjorde han med sådan bravur att han belönades med en skupltur av en katt i silver. När han lämnade shogunens palats överlämnade han dock gåvan till en liten pojke som lekte utanför porten.

Många av hans dikter samlades posthumt i en diktsamling benämnd Sanka-shû (山家集), ”Bergshemmets samling”. Där skildrade dikterna ofta det enskilda livet i form av övernattningar i olika bergstempel:

Är det en vinterskur?

undrar jag när jag vaken

i min bädd

hör löven som inte

står emot stormen[3]

 

eller

 

Djupt in i bergen

har rådjuret vant sig

vid att vara nära,

det får mig att förstå

hur långt det är till världen[4]

En vandrande munkpoet i modern tid var Taneda Santôka (種田山頭火, 1882-1940). Han var son till en rik jordägare, som inte bara var engagerad i lokalpolitiken, utan också inblandad i ständiga kärleksaffärer. Fadern var nästan aldrig hemma och när han vid ett tillfälle spenderade några nätter hos en älskarinna tog hans fru livet av sig genom att kasta sig ned i familjens brunn. Santôka hämtade sig aldrig från chocken att se sin döda mor lyftas upp ur brunnen och misslyckades i stort med allt han därefter företog sig, allt utom poesin.

1902 började han läsa litteratur vid ett privat universitet i Tokyo och började skriva under pseudonymen Santôka (”Bergstoppens eld”; hans riktiga förnamn var Shôichi). Han främsta intresse visade sig dock vara alkohol och till slut var han tvungen att lämna universitetet när han inte längre kunde betala skolavgiften. Hans far försökte reparera vad som hade hänt genom att grunda ett sakebryggeri tillsammans med Santôka 1907, men ett bryggeri var troligtvis den sämsta av alla lösningar och konkursen var ett faktum redan 1915.

Santôka flyttade till Tokyo 1919 och försökte sig på ett antal olika arbeten, som han misskötte. Han skrev framför allt haiku, men i en stil som ofta var fri och där han ofta bröt mot regelverket 5-7-5. I slutet av december 1924, drygt ett år efter den förödande jordbävning som ödelade stora delar av Tokyo den 1 september 1923, hade Santôka drivit sig själv till att ta självmord. Han ställde sig redlöst berusad framför ett ankommande tåg, som lyckades stanna bara någon meter ifrån honom. Personer i närheten tog honom till ett zentempel, vars abbot, i stället för att föreläsa om det fördärvliga liv Santôka levde, erbjöd honom att stanna i templet så länge han ville. Detta ledde till att han 1925 kunde förordnas som zenbuddhistisk präst. Året därpå påbörjade Santôka en rad pilgrimsvandringar till olika delar av Japan. Allt han hade med sig var sina svarta prästkläder, en tiggarskål som buddhistmunkar använde och en stor rund stråhatt till skydd mot sol och regn. Precis som vandrande religiösa poeter i äldre tider besökte han ett antal tempel och zenmästare. Han träffade även poeter och var en frekvent deltagare i olika diktevenemang.

Santôkas poesi började publiceras vitt och brett och hans rykte som en ovanligt intressant poet spred sig. Även som vandrande zenmunk kunde han emellertid inte avhålla sig från sake och alkoholen blev till slut också hans död.

För att citera Santôka-kännaren John Stevens:

Renouincing the world, drifting here and there, living close to nature, settling now and then in a hermitage, and dying alone is a type of spirituality especially appreciated by the Japanese. (…) A life of travel is an abandoning of all that seems permanent or stable; life is reduced to absolute essentials, in the present moment, free of ordinary restrictions or contraints.[5]

 Santôka skrev om i stort vad som helst:

Polisstation,

trädet på gården släpper

i hemlighet sina löv[6]

 

Spindeln bygger sitt nät

jag försäkrar mig

om mig själv[7]

 

Även i tiggarskålen

faller hagel[8]

 

Till en dikt fogade han kommentaren: ”1931. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna ned mig i Kumamoto, men hur jag än försökte gick det inte. För mig finns bara att vandra, till den ena vandringen efter den andra.”

Självförakt

Min ryggtavla

på väg mot

höstskurarna?[9]

Även inom den japanska klassiska Nô-teatern påträffar man ofta vandrande religiösa poeter. En präst som under sin vandring påträffar andar, spöken och övernaturliga fenomen har rent av varit något av ett favorit-tema för Nô-teaterns textförfattare. Teaterformen är extremt långsam i sitt uppförande, men texterna kan också ses som poesi i sig.

Teaterstycket Sotoba Komachi (卒塔婆小町), skrivet av Kan’ami Kiyotsugu (観阿弥清嗣, 1333-1384)[10] beskriver hur munkar från berget Kôya på sin väg till Kyôto för att besöka heliga platser där stöter på en äldre kvinna som sitter på en buddhistisk stupa. En av munkarna börjar förklara för kvinnan att det är mycket respektlöst att sitta på stupan och ber henne flytta sig därifrån. Kvinnan svarar dock med ord som djupt imponerar på munkarna och får dem att förstå att det inte är vem som helst de pratar med. Kvinnan reciterar så en lång dikt, som imponerar på dem ännu mer. När de frågar vem hon är visar det att hon är den mytiska poeten Ono-no-Komachi (小野小町, hon sägs ha levt någon gång från mitten av 800-talet till början av 900-talet). Hon var känd för sin skönhet och hennes poesi var högtstående.

Efter en stunds dialog förvandlas hennes uppträdande och en ond ande tar över hennes själ. Anden är en tidigare älskare som hämdlystet försöker plåga henne för det som hade hänt under deras livstid. Han hade nämligen friat till Ono-no-Komachi, som hade svarat att han måste besöka henne ett hundra nätter innan hon kunde tänka sig att acceptera frieriet. Han lyckades genomföra nittionio besök men avled innan han kunde genomföra det hundrade och sista. Denna nesa drev honom till det eviga ursinnet.

När hon med munkarnas hjälp lyckas återta sin själ och driva bort den onda anden börjar hon predika om nödvändigheten av kontinuerliga böner för att man senare skall kunna förvandlas till en buddha. Teaterstycket är representativt för ett antal aspekter av den klassiska japanska synen på religion, präster, munkar, vandring, andevärlden, poeter och poesi. Det finns inga tydliga gränser dem emellan. Pilgrimsfärder är nödvändiga för att rena sinnet, samtidigt som det vilar faror på vägen. Den som åtminstone emellanåt tar avstånd från den världsliga dimensionen och kombinerar vandring och poesi åtnjuter stor respekt.

[1] Har publicerats i ett antal olika versioner. Se exempelvis The Narrow Road to Oku, Donald Keene & Miyata Masayuki, Kodansha International, 1996 eller den svenska översättningen av Vibeke Emond: En färd i det inre av landet, Ellerströms, 2004.

[2] Nihon koten bungaku taikei 46, Bashô bunshû, Iwanami shoten kankô, 1979 (1959), s. 52. Lars Vargö, Månen i brunnens botten, Carlssons, 1995, s. 13-14.

[3] Jfr Burton Watson, Poems of a Mountain Home, Columbia University Press, 1991, s. 91.

[4] Ibid. s. 174.

[5] Mountain Tasting. Zen Haiku by Santôka Taneda, Weatherhill, 1980, s. 16.

[6] Lars Vargö, Taneda Santôka Kushû, Geirin Shobô, 2002, s. 82.

[7] Ibid. s. 23.

[8] Ibid. s. 10.

[9] Ibid. Denna dikt, skriven med endast fonetiska tecken (うしろすがたのしぐれてゆくか) har flera tolkningsmöjligheter. Verbet shigureru kan också betyda ”att gråta hejdlöst”. Han kan därför också vara på väg mot den ständiga snyftningens vandring.

[10] Koyama Hiroshi, Satô Kikuo, Satô Kenichirô, Yôkyoku-shû, vol II, Shôgakukan 1975, s. 72-83. Arthur Waley, The Noh Plays of Japan, Unwin, 1921, Tuttle, 1976, s. 87-98.

Rickshaw, den människodragna vagnen

De flesta har nog hört talas om en rickshaw, ett slags fordon på två hjul, med ett passagerarsäte och som dras av en springare. De har funnits i de flesta av de östasiatiska länderna och på vissa ställen används de fortfarande som ett slags kuriosa för turister. Ursprunget är inte lika känt. Namnet rickshaw kommer från japanskan: 人力車 jinrikisha, ”människo-dragen vagn”.

Första gången vagnar av det här slaget drogs på några gator var faktiskt i Paris på 1600- och 1700-talen (http://www.alamy.com/stock-photo-18th-century-vinaigrette-two-wheeled-carriage-in-france-invented-in-83343919.html). De kallades vinaigrette, samma ord som används för blandningen av vinäger och matolja. De försvann någon gång på 1700-talet, kanske som ett resultat av de revolutionära stämningarna, eftersom det troligtvis var stötande att se en människa behöva slita och dra en annan människa. Men det kan ha funnits andra anledningar. Den ursprungliga idén till vinaigretten kan eventuellt ha kommit från Kina, där det åtminstone på 1600-talet fanns liknande vagnar. De sköts dock på bakifrån.

Rickshawn återuppfanns därefter i Yokohama i början av 1870-talet, då västerlänningar började verka och bo i Japan. En teori säger att det var baptistmissionären Jonathan Goble (1827-1926), som kom till Japan första gången tillsammans med kommendör Matthew C. Perry (1794-1858) på de ”svarta skeppen” 1853-1854. Han återvände sedan efter Meiji-restaurationen 1868 för att leda The American Baptist Free Mission Society. Gobles fru var sjuk och hade svårt att gå, varför han lät bygga en första prototyp, som han själv drog sin fru på. Han lämnade samtidigt över ritningar till en inhemsk person som ledde ett företag som hade börjat använda hästdragna bussar, i förhoppningen att man skulle kunna producera dem i stort antal. Ritningen ”tappades bort”, men ganska snart började rickshaws som påminde om Gobles design att produceras i Tokyo. De som låg bakom produktionen, en kock, en grönsakshandlare och en snickare, påstod å sin sida att de inte hade använt några stulna ritningar, utan hade kommit på idén själva.

Hur som helst, det tog inte lång tid förrän man kunde se rickshaws i tusental på de japanska vägarna och gatorna. Enligt en källa kunde man 1871 se en och annan rickshaw, men ”redan 1873 fanns de överallt”. (sid. 27, Yokohama in 1872, av Paul C. Blum. The Asiatic Society of Japan, 1963). En annan källa (Tidskriften The East, Vol. XXXII, No. 4, sid. 9) säger att produktionen av rickshaws 1870 var 266 stycken. Ett år senare fanns redan 10 820 stycken och ytterligare ett år senare 24 522 stycken. 1874 tillverkades 20 000 stycken per år.

Rickshawn blev så populär att ett gäng kago-bärare (kago 駕籠= bärstol) från Shinagawa begav sig till Tokyo för att hota rickshaw-dragarna med stryk om de inte slutade med sitt arbete, eftersom kago-bärarnas verksamhet hotades. Myndigheterna i Tokyo lyckades dock övertala kago-bärarna att själva börja arbeta som rickshaw-dragare i stället och några större slagsmål uppstod aldrig. Ett villkor för att Tokyo stad skulle ge sitt tillstånd till den nya service som rickshaw-dragarna erbjöd var att kostnaden för att åka med dem skulle vara låg.

Kritik kom också från andra håll, men av helt andra skäl. En ledare i tidningen Miyako Shimbun den 16 mars 1894 kritiserade ”män i höga hattar som sitter och puffar på importerade cigarrer”. Det är ”vanligen amerikaner eller européer som när de återvänder till sina länder säger att japanerna är grymma som tvingar människor att dra omkring med and människor”.  En annan kritik kom från en kristen grupp som 1886 bildade ”Föreningen för att avstå från att använda rickshaws”. De menade att den yngre generationens hälsa skulle fördärvas, eftersom de av bekvämlighet åkte vagn i stället för att använda sina egna ben. Andra återigen ansåg att rickshaws var en fara för fotgängare.

De första exemplaren av rickshaws var inte särskilt bekväma att åka med. Hjulen var av trä, som hade skotts med järnband. De hade ingen fjädring över huvud taget och eftersom gatorna och vägarna var gropiga eller knaggliga var det mycket skakigt att färdas med dem. Tochigi-prefekturen utfärdade till och med en förordning som krävde att havande kvinnor måste dras med försiktighet. Denna obekvämlighet ledde till att man omkring sekelskiftet började ersätta trähjulen med gummihjul. De första tillverkades av Morita Cykelfabrik i Tokyo 1895.

Att det blev bekvämare att åka i dem uppskattades naturligtvis av passagerarna, men rickshaw-dragarna protesterade inledningsvis. När de nämligen drog sina järnskodda trähjul skapades ett särskilt metalljud, nari-gane, som blev deras igenkänningstecken. Vissa dragare lyckades till och med få sina hjul ”stämda” så att deras vagnar kunde urskiljas från de andra.

När rickshaws hade blivit så populära som de blev var det dock oundvikligt att deras kvalitet gradvis skulle förbättras. Man uppfann stänkskydd, fotstöd och gjorde sätena mjukare och skinnklädda. För att skydda mot regn uppfanns även uppfällbara tak. När vissa började måla sina vagnar i alla möjliga färger och med olika motiv slog dock  myndigheterna till. De fick inte bli vulgära, sade man, och utfärdade påbud om att vagnarna måste vara i dova färger, helst svarta.

Den fantastiska rickshawn blev också en exportvara. Första destination blev Shanghai, dit en ångbåtsförbindelse hade upprättats från Yokohama 1874. Redan på 1880-talet började västerlänningar där klaga på att det var alltför lätt att snubbla på parkerade rickshaws vid trottoarkanterna. Efter Shanghai följde Singapore och Penang. Mellan 1902 och 1911 exporterades ca 70,000 rickshaws från Japan till Singapore, men naturligtvis började även lokala vagnar att produceras på all omöjliga håll i Östasien. Även till Indien kom de. De första kunde ses i Simla i Punjab redan 1880. Vid sekelskiftet kunde de även ses i stort antal i Kolkata (Calcutta).

Med regnbågen som sällskap, 16

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 16

II

När Mizuhara stod i entrén till tempelbyggnaden Jûkô-in, som låg bredvid stenpagoden inne på Daitoku.templets område, kom först två svarta hundar fram. För att vara inomhushundar var de stora. De var mycket lika varandra och stannade till som på kommando och betraktade Mizuhara från sina upphöjda positioner. De skällde inte.

Mizuhara log.

”Nämen, Mizuhara-san! Det var länge sedan …”, sade frun i huset. ”Vilken överraskning!”

”Det var ett tag sedan”, svarade Mizuhara. ”Vilka stiliga hundar. Dom uppför sig verkligen fint  när dom välkomnar en och sätter sig på rad. Dom uppför sig som zenmunkar. Vad är det för ras?”

”Ja, vad kan det vara för ras…?”, sade frun utan att verka särskilt intresserad. ”Det är nog inget speciellt med dom.”

”Precis som vanligt”, tänkte Mizuhara.

När de hade gått in i huset och utbytt artigheter med varandra igen reste sig frun upp och lämnade rummet. När hon kom tillbaka ursäktade hon sig. ”Vi har inget att bjuda på, bara blommor…”

I en blomstervas av bambu satt tre stora vita kameliablommor. De såg fräscha ut. ”Det har bara ett lager av kronblad. Nej, nu ser jag, den har flera lager.”

Frun ställde vasen med blommorna på ett litet skrivbord i ett hörn av rummet.

”Blommar den stora kamelian i abbottens trädgård? Den kanske redan har blommat ut?” sade Mizuhara och vände sig mot den lilla trädgården, som var arrangerad så att berget Hiei långt borta skulle ligga i blickfånget.

”Det finns en hel del blommor kvar. Kamelian blommar tålmodigt”, sade frun.

Mizuhara betraktade en ensam blomma i en vas. ”Vad är det där?”

”Jaa, vad heter den? Baimo tror jag.”

Baimo? Vad skrivs det med för tecken?”

”Tja, jag tror med tecknen för ‘dubbelt’ 倍 och tecknet för ‘potatis’  芋”, svarade frun utan större eftertanke.

Mizuhara hade ingen aning och skrattade till. ”Dubbelpotatis med andra ord?”

Den såg ut att vara ett mellanting mellan liljekonvalj och blåklocka. De var en grön blomma på en smal ranka.

”Kommer Mizuhara-san ensam den här gången?”

Mizuhara insåg att hon naturligtvis inte kände till att hans fru hade dött. ”Jo, …, i själva verket…”. Mizuhara tvekade. ”Jag kom till Kyoto för att träffa Kikue.”

”Jaså?”

”En kvinna som jag kom i sällskap med en gång.”

”Ja, ja”, sade frun och nickade.

”Hon bar på ett barn också.”

”Ja, ja.”

”Jo, det är så att vi gick skilda vägar för ett bra tag sedan. Därför tänkte jag att det vore säkrast om vi kunde ses här i templet. Men vi kanske ställer till det …”

”Kommer hon hit?”

”Ja, jag tror det.”

”På så sätt.” Frun verkade inte särskilt upprörd. ”Men först måste vi ha litet te. Ja och så måste vi bjuda hit Oshô. Han undrade vem som hade kommit. När jag sa att det var Mizuhara blev han glad”, sade hon och reste sig upp.

Den gamle prästen verkade kämpa med sviterna av en lätt stroke och släpade ena benet efter sig när han kom. Han hade ett vitt skägg som Mizuhara inte kunde minna sig ha sett förut. Men ett rosigt ansikte stack fram bakom det långa skägget. Han hade åldrats på ett vackert sätt. De vita ögonbrynen var också långa. Han såg snarare ut som en vis gammal eremit än en präst. Hans hakskägg hängde i tre flätor, ungefär som man flätar håret på unga flickor. Det litet guldglänsande skägget hängde ända ned till naveln.

Mizuhara studerade honom. ”Vad stiligt det ser ut” sade han och kände med fingrarna på skägget.

”Jag härmar bara Ainu-folket”, svarade zenmästaren. ”Förrförra året när jag var på Hokkaido fick jag rådet att göra så här för att skägget inte skulle vara i vägen. Jag tyckte det var en ganska listig lösning.”

Zenmästaren hade också knutit upp sitt långa hår i en hästsvans och såg onekligen ut som en gammal Ainu-man.

”Jag ser precis ut som dom. Och nu går jag omkring som en gammal Ainu-gubbe i Kyoto”, sade den gamle mästaren och skrattade åt sig själv.

”Men det är mycket bättre så där”, sade Mizuhara.

Kartor och politik

När man idag talar om var gränsen mellan Japan och Ryssland skall gå refereras ibland till 1855 års bilaterala avtal mellan de två länderna. Detta avtal om fred och vänskap undertecknades i Shimoda den 7 februari och dess artikel 2 säger att gränsen skall gå mellan öarna Etoforu (Itorup) och Uruppu (Uruo): ”Hela ön Iturup skall tillhöra Japan och hela ön Urup samt övriga öar i Kuril-kedjan skall tillhöra Ryssland.” Ön Sakhalin (Karafuto) skulle förbli odelad mellan de två länderna.

Tjugo år senare, 1875, kom länderna överens om ett nytt avtal, det s.k. Sankt Petersburg-avtalet. I detta skulle hela Sakhalin hamna under rysk kontroll, medan Japan skulle ta över hela Kurilkedjan. Efter det rysk-japanska kriget 1904-1905 slogs fast att Sakhalin skulle delas mellan Ryssland och Japan i en nordlig och en sydlig del. I San Franscisco-avtalet av 1951 ändras sedan allt detta och hela Kuril-kedjan överlämnas till Sovjetunionen. Komplikationer uppstod när Sovjetunionen vägrade att underteckna avtalet.

Den första egentliga kontakten mellan Ryssland och Japan på officiell nivå togs 1791, då en delegation ledd av Adam Laxman (1766-1806), som till den finlandssvenske prästen och forskaren Erik Laxman (1737-1796), hade med sig ett brev från tsaren med en begäran om upprättandet av diplomatiska förbindelser och handelsrelationer. Laxman hade också med sig två japaner som hade lidit skeppsbrott och egentligen inte fick återvända till det slutna Japan. Expeditionen misslyckades, men var början till ett antal ryska propåer.

En av de mest kända européerna som kom till Japan på 1700- och 1800-talen var den tyskfödde läkaren i holländsk tjänst Philipp Franz von Siebold (1796-1866). Han samlade  japanska föremål och utbytte 1826 gåvor med  den framstående tolken Takahashi Kageyasu (1785-1829). Han studerade astronomi och bland holländarna blev han känd under smeknamnet Globius. Bland gåvorna som von Siebold fick fanns en nygjord karta över Japan. Det var förbjudet att lämna över japanska kartor till utlänningar och både Globius och von Siebold arresterades, von Siebold förklarade vara en rysk spion (!). Han utvisades senare, men Globius satt kvar i fängsligt förvar, där han dog tre år senare.

Den som hade tillverkat kartan var en skicklig kartograf som hette Inô Tadataka (伊能忠敬,1745-1818). Han tillverkade bland annat kartor över vad som idag är Hokkaidô och områdena norr därom. En särskild minnessten över hans gärning står på en litet undanskymd plats, högst upp på en lummig kulle i Shiba-parken i Tokyo. Vill man forska vidare finns ett särskilt ‘Inô Tadataka Museum’ på följande adress:

1722-1 Sawara, Katori-city, Chiba
千葉県香取市佐原 1722-1

Med regnbågen som sällskap, 15

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 15

Det verkade som om Asakos mor och hennes egen mor stod i centrum för en kamp om faderns kärlek …

Nej, så är det inte, förnekade Momoko för sig själv. Det var inte så att deras mödrar hade stridit om faderns kärlek. Det var efter det att kärleken mellan hennes egen mor och fadern hade brutits som det uppstod kärlek mellan fadern och Asakos mor. Det var inte så att det var två kvinnor som hade varit kära i samma man samtidigt. Det fanns en tid där emellan.

Men även om Momoko själv var övertygad om detta brann det ändå inom henne en eld av tvivel. Hon kunde ana lågorna bakom sina slutna ögonlock och det skrämde henne. Var det hennes öde att den kärlek hennes mor hade känt före sitt självmord nu hade planterats hos henne själv? Faderns och styvmoderns kärlek, fadern och halvsysterns kärlek, var det orsaken till att hon kände svartsjuka? Momoko flyttade sig försiktigt bort från fadern och lutade sig mot tågfönstret. Han öppnade ögonen, men Momoko upplevde inte att han tittade på henne. Efter en stund slumrade han till igen.

Asako vaknade vid Maibara. Hon vaknade med ett leende, som hon alltid brukade göra efter att ha sovit.

”Nämen, vad nu? Är ni vakna? Ni ser så trötta ut, trots att ni borde ha sovit ni med. Och så stirrar ni på mig”, sade hon glatt.

”Unga flickor sover längre”, svarade Momoko leende och såg sig omkring.

De manliga passagerarna såg alla ut att vara redo för en ny dag. Momoko hade också redan sminkat sig. Det kom inget vatten i handfaten på toaletterna så Asako torkade av sitt ansikte med en kräm. För att komma åt nedre delen av halsen knäppte hon upp en knapp i blusen, vilket fick Momoko att se efter om någon runt omkring skulle passa på att tjuvtitta på hennes nakna hud.

”Vänd dig lite bakåt”, sade Momoko och rättade till systerns hår.

Asako tittade ut genom fönstret. ”Biwa-sjön. Det är molnigt.”

”Om det är så här molnigt på morgonen brukar det bli fint senare på dagen”, sade Momoko.

”Men om det är så här molnigt kan man inte se regnbågen.”

”Regnbågen …? Å, menar du den regnbåge du såg i slutet av föra året när du var på väg hem från Kyoto?”

”Ja, det var någon som sa att det är tveksamt om man kan se en regnbåge över Biwa-sjön mer än en gång, hur många gånger man än åker.”

”Det måste ha varit nåt speciellt med den där mannen som åkte ensam med sitt lilla barn och tog så väl hand om det. Du blev lite tagen eller hur?”

”Absolut. Han sa att det är ett lyckotecken om regnbågen visar sig samtidigt som vårblommorna vid Biwa-sjön. Det var fullt av rapsblommor och kråkvicker utmed stränderna.”

Fadern tittade också ut genom fönstret. Man kunde se slottet vid Hikone. Nedanför slottet  stod körsbärsträden i full blom. När tåget sedan kom till Yamashina var det också fullt av körsbärsblommor. Det var verkligen som om de snart var framme i ett blommornas Kyoto.

Gatorna i Kyoto var fulla av röda lyktor med reklam för den traditionella dansfestivalen och spårvagnarna åkte omkring med stora skyltar som förkunnade att guvernörsvalet var förestående.

Mizuhara och hans döttrar tog in på ett värdshus i närheten av Sanjô, ”Tredje gatan”. Där var de vänliga att bädda åt dem så att de kunde lura till litet. Men när Asako vaknade igen var fadern inte där. I stället låg en lapp med ett meddelande på hans kudde: ”Ni två verkade sova så gott, så jag ville inte väcka er. Jag har gått till Daitoku-templet och kommer tillbaka mot kvällen. Passa på och titta på dansfestivalen.”

På lappen låg två inträdesbiljetter till festligheterna.