Med regnbågen som sällskap, 32

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 32

II

Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.

”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.

”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.

Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.

Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.

”Är tant här varje dag?” frågade han henne.

”Jodå, jag kommer varje dag.”

”Hur många är ni?”

”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”

”Bara två?”

”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”

”Vad får ni för det?”

Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.

”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”

”Två hundra yen per dag kanske?”

”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”

”Hundra yen?”

”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”

”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.

”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.

Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.

En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.

Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”

”Verkligen?”

”De var väl raka i ryggen?”

”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”

”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”

När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.

”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”

”Det låter kul.”

”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”

De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.

”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.

”Något att längta efter,” sade Asako.

”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”

”Men vi som bara besöker Kyôto …”

”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”

”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”

”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”

”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”

”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.

Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.

Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta  som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.

”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”

”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”

”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝画史, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).

”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”

”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes  om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”

”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”

Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.

 

 

 

Annonser

Det fredliga landet

I dessa dagar är Nordkorea på allas läppar. Det uppträder hotfullt mot omvärlden. Det är en klassisk diktatur. Landets medborgare befinner sig i ett kvävande ideologiskt järngrepp. Att uttrycka avvikande åsikter är förenat med livsfara. Hur skall detta land kunna omvandlas till icke-aggressivt, normalt land?

Även om jämförelsen haltar något, eller till och med mycket, är det precis denna omvandling som Japan har genomgått. För drygt sjuttio år sedan var Japan ett militaristiskt färgat land som hade invaderat sina granländer. Avvikande åsikter tolererades inte och politiskt motstånd var förenat med livsfara. Sedan kom den allierade ockupationen, som syftade till att göra Japan fredligt igen. En ny konstitution sattes på plats och när väl ockupationen var över 1952 satsade den japanska regeringen på ekonomisk och demokratisk utveckling. Utvecklingen var så snabb och framgångsrik att begreppet ”det japanska undret” myntades. Utbildningssystemet ändrades i grunden och samhället blev pluralistiskt. Den japanska kulturen kunde finna sin rätta plats, utan nationalistiska övertoner.

Den japanska utvecklingen efter det andra världskrigets slut är den väg vi gärna vill se Nordkorea slå in på. Men i de internationella diskussioner som har förekommit de senaste månaderna om kommande toppmöten talas väldigt litet om Japans roll eller Japan som framtidsmodell. Diskussionerna rör av förståeliga skäl Nordkorea, Sydkorea och USA. Och en aning Kina. När de koreanska staternas regeringsföreträdare talar om Japan gör de det istället i termer av ett land som inte sägs ha förstått vilket lidande det förorsakade före 1945. När Kinas ledning beskriver förhållandet till Japan sker det på liknande sätt. Det påstås att Japan inte har lärt av historien och som exempel nämns ibland det påstått njugga sätt på vilket Japan har bett om ursäkt för Nanjing-massakern.

Formuleringarna i Japans ursäkter kan diskuteras, men ursäkter har lämnats, från kejsaren ned till tjänstemannanivå. Hanteringen av de s.k. bekvämlighetsflickorna kan också diskuteras. Man kunde ha gjort mer, men ursäkter har lämnats och kompensationer har framförhandlats. Det är litet magstarkt att anklaga Japan för massakrer som skedde på 1930-talet när man själva döljer massakrer som har riktats mot den egna befolkningen. Vad som skedde på Jeju 1948 eller i Kwangju 1980, eller vad som skedde på Himmelska fridens torg i Kina 1989, för att inte tala om vad som skedde under den plågsamma kulturrevolutionen, nämns mycket sällan när Japan kritiseras. Och hur uppträdde sydkoreansk militär under Vietnamkriget? Gick de någonsin till institutioner som kan klassificeras som fältbordeller?

Det vore fantastiskt om konflikten på den koreanska halvön kunde lösas med fredliga medel. Men för att en bestående stabilitet och fred skall kunna garanteras i hela Nordostasien krävs att alla aktörer lär av historien och dessutom erkänner vad man har gjort. Japan är det enda asiatiska land som inte har deltagit i krig under de drygt sjuttio år som har gått sedan det andra världskrigets slut. Landet har också bidragit med omfattande utvecklingshjälp och investeringar för att göra den internationella omgivningen  fredlig och demokratisk. Det är värt att nämna när Östasiens framtid diskuteras.

Hundrafemtio år av förbindelser med Japan – affärsmannen och diplomaten Carl-Erik Necker

Som har nämnts i lika sammanhang redan är det i år 150 år sedan Sverige och Japan etablerade diplomatiska förbindelser. För några veckor sedan blev en mycket vacker bok som uppmärksammar jubileet klar, ”Sverige-Japan. 150 år av vänskap och samarbete”, skriven av Bert Edström, med ett förord av Jakob Wallenberg och utgiven av Sweden-Japan Foundation. Förutom en historisk återblick innehåller den många fina och intressanta bilder. Texten är på både svenska och japanska och boken passar bra som gåva till exempelvis japanska vänner och affärskontakter. Den kostar inte mer än en hundralapp trots att den är påkostad.

Bokens 93 sidor är fulla av intressanta detaljer, men det finns förstås mycket som inte nämns. Skulle allt som har hänt tas med skulle det snarare bli ett uppslagsverk i många volymer. Några detaljer kan dock vara intressanta att komplettera med. Ett exempel är det som framkom av den innehållsrika artikel som skrevs av Carl-Erik Necker i tidskriften Hikari. Skandinavisk-japansk litteraturtidskrift (Vol. 3, Nr. 2, 1997), ”Minnen från krigsåren i Japan”.

Carl-Erik Necker var en affärsman som 1930 började arbeta i företaget M. Månsson (handelshuset Mansson), som bland annat sysslade med export av järn och stål från svenska tillverkare till bland annat Japan, som var den viktigaste marknaden. 1934 flyttade han till Japan för att tjänstgöra i firmans kontor i Osaka. Han bosatte sig i det internationellt präglade Kobe och  resan med tåg mellan städerna tog inte mycket mer än vad den gör idag.

”Jag brukade åka med åttatåget på morgonen och träffade då oftast andra svenskar, som också hade kontor i Osaka. Särskilt minns jag Gadelius-folket med dess chef Ebbe John, som redan hade många år i Japan bakom sig. Med sin danskfödda fru och tre barn var han medelpunkten i den svenska kolonin i Kobe – men kunde bara några enstaka ord på japanska. Hans närmaste man däremot, Erik Brauns, var betydligt mer bevandrad i språket.”

”Gadelius hade ytterligare två stöttepelare, Folke Walldén och Bernt Welander, men dessutom hade de ofta besök från Sverige av olika ‘ingenjörsexperter’, som det stod i reklamen. Det bodde då rätt många svenskar i området.” Bland dem fanns ”Göteborgsfirman Ekmans representanter, Nils H:son Ericsson och Börje Gawell. Med åttatåget reste också en hel del andra utlänningar.”

År 1937 invigdes New Osaka Hotel. ”Där fanns en verkligt god restaurang i utländsk stil, som snabbt blev en samlingsplats för oss svenskar. I avvaktan på lunchen samlades man då gärna för en pratstund i baren, där tärningen fick avgöra vem som skulle betala.” Bland svenskarna fanns bland annat Lorens Wirén, inköpare för Malmöfirman H. Dieden & Co.

I november 1943 fick Necker anställning på den svenska representationen i Tokyo. Det var mitt under brinnande krig, men ännu en tid gick det att bo och verka i den japanska huvudstaden. ”Vid krigsutbrottet 1941 fanns det två neutrala diplomatiska institutioner, den svenska och den schweiziska legationen. Dessa fick nu ta hand om de kontroverser som kunde uppstå mellan Japan och de krigförande staterna, s.k. skyddsmaktsuppdrag. Schweiz med sin gamla traditioner, tog hand om stormakterna, medan Sverige fick ta hand om bland annat Holland, en uppgift som blev rätt så betungande sedan Japan trängt in i Nederländska Indien.”

”Den svenska legationen fick en avsevärt utökad personal och det organiserades en särskild B-avdelning för skyddsmaktsuppdragen. Denna förestods av Nils H:son Ericsson. (…) Han fick ”ministers rang och lydde direkt under legationschefen, envoyén Widar Bagge.” Necker beskriver att han har en ”tydlig minnesbild av Sveriges minister iklädd stålhjälm, stående i ett hastigt upprättat skyttevärn och med kikare följande en amerikansk bombplansformering på hög höjd. Några bomber fälldes inte den gången.”

”Skakigare blev det den 16 juni 1944, ‘gamle Kungens’ födelsedag, då förste legationssekreteraren Erik von Sydow med fru hade inviterat diplomatiska kåren i Tokyo till förutvarande holländska ambassaden, där de då bodde. Festen inleddes med cocktails ute i den vackra parken och just som den första skålen dracks kände alla en kraftig jordbävning.”

”I Tokyo fick vi hyra en stor och elegant villa, tillhörig den gamla välkända firman Kjellbergs Succ:rs och byggd av deras förre chef, Eddie André, som nu hade flyttat hem till Sverige. Villan var fullt möblerad med stora sällskapsrum och vacker trädgård. (…) Svenska legationen låg väl någon kilometer från vårt hus, men jag hade en cykel och kunde snabbt åka till och från arbetet. Ibland kunde jag också åka in till centrala Tokyo, där firmans Tokyokontor låg. (…) ”Osakakontoret förlorade alltmer i betydelse och ledningen låg i Tokyo, så länge jag var kvar i Japan.”

”Jag tror aldrig vi trivdes i det flotta Tokyohuset; det motsvarade ju inte alls den livsstil som vi hade utvecklat under våra år i Kobe, men vår vistelse där blev inte heller så långvarig, ty under 1944 evakuerades både legationen och personal till Karuizawa.”

Necker berättar så hur livet var i Karuizawa under den tid då Japan drabbades av strikt ransonering av i stort sett alla varor. Platsen var säker från bombningar, men den japanska militärpolisen gjorde hela tiden sin närvaro påmind. När kriget tog slut kontaktades de svenska och schweiziska legationerna av de allierade ockupationsmyndigheterna, SCAP (Supreme Command Allied Powers) med en begäran om att skicka diplomater till Hiroshima och Nagasaki för att kontrollera läget vid några krigsfångeläger i södra Japan. Den svenske diplomaten var Necker. ”Den 20 ausgusti träffades vi i Tokyo, utrustades med amerikanska ID-kort samt fribiljett för en månad på samtliga japanska järnvägar, och så gav vi oss iväg med extratåg; den normala trafiken hade väl knappast hunnit igång ännu.”

”När vi vaknade morgonen därpå stod tåget på Hiroshima station. Det dröjde faktiskt någon timma innan tåget kunde fortsätta. I själva verket syntes det oss en stor prestation att över huvud taget få igång någon trafik, endast 14 dagar efter bombangreppet. Stationen låg ganska högt och jag hade god överblick över staden, dvs. det lilla som fanns kvar. Det mesta verkade rensopat, inga byggnader fanns utom det illa skadade observatoriet, som ju sedan sparades som minnesmärke. Jag såg inte mycket folk, och det fåtal som rörde sig var alla försedda med bagage av något slag.”

”Så småningom kunde tåget fortsätta. Vi stannade vid ett fångläger med enbart holländare, där jag som svensk fick agera skyddsmaktsombud och ta emot hälsningar till familjer i Holland samt även till Drottning Wilhelmina.”

Necker och de två schweizarna fortsatte sedan till Nagasaki, där de besökte ett läger med amerikanska krigsfångar, ”som var helt oskatt, trots att det legat så gott som mitt under krevaden. Men nere vid hamnen kunde vi samtidigt se hur de höga monteringskranarna vid varvet nu mest av allt liknade stora garnnystan.”

”Jag har ibland undrat om vi i själva verket inte var de första icke-japaner som besökte Hiroshima efter atombomben.” Så var det nog. De var nog även de första som besökte Nagasaki, trots titeln på George Wellers fascinerande och bitvis skakande bok ”First into Nagasaki” (Three Rivers Press, New York, 2006). Weller besökte Nagasaki ett par veckor efter Necker, 6-9 september 1945.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 31

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 31

Livets bro

1

Den kejserliga villan i Katsura är omgärdad av bambu i en häck som snarare påminner om  en  bambulund. Men vid huvudporten finns en riktig häck gjord av tjocka bambustammar med inflätade smala kvistar. Besökare går in på området genom en passage bredvid en port som kallas Miyukigomon. Där finns ett utrymme för vakterna.

”Är du Mizuhara-san?” frågade en av vakterna när Asako visade sitt tillståndsbevis.

Han tittade också på Natsuji och såg att han var student. ”Du har väl inga nitar under sulorna?”

”Nejdå”, svarade Natsuji och visade ena skosulan.

När de hade passerat vakterna var det dags att vänta vid uppsamlingsplatsen för besökare. De satte sig och väntade på ett par slitna pallar. ”De är väl rädda för att skolelever ska ha nitar som river upp gångarna i trädgården”, sade Natsuji, ”men så mycket begriper ju även jag, att man ska vara försiktig”.

”Jo, men de kan slita på stenarna som har lagts ut it trädgården också”, sade Asako.

”Men de slits ju ändå, om besökare går på dom varje dag.”

”Jo det är klart. Om man går på dom varje dag.”

”Och även om det är lättare att få besöka villan jämfört med före kriget är ju antalet besökare per dag ändå begränsat. Det som slits är väl snarare byggnaderna. Det är ju enkla huskonstruktioner, som studiekammare och hem som byggdes för tre hundra år sedan. De var ju inte gjorda för att ta emot en massa besökare. Det var högst ett femtontal personer som gick i korridorerna. De var knappast gjorda för att tåla hur mycket folk som helst.”

Antalet besökare och de tider som besök var tillåtna på följde förutbestämda regler. De två var tvungna att vänta tills det var dags igen. Då skulle de bli guidade av vakterna. Men Asako hade blivit inbjuden av sin far att gå dit, så hon ville pröva om de inte kunde få gå runt själva och titta. Därför frågade en av vakterna om det skulle gå bra.

”Är det Mizuhara-sans dotter? Jomen då så. Varsågoda.”

De två gick ut i landskapsträdgården och kom först till en liten port med ett halmtak varifrån de kunde de se de berömda ”sanningens stenar” lagda att gå på en bit bort. Det var en inbjudande syn och snart hade de passerat genom ytterligare en port, Mellanporten. Stenarna hade en viss lutning från porten och ledde till Mikoshiyose, den plats där man skulle ta av sig skorna innan man gick in i villan. På båda sidor om stenbeläggningen fanns tobiishi, ”flygande stenar”, fristående stenar på rad som var utlagda att gå på. Vid sidan av dem grönskade mossan.

”Björnmossan blommar.” ”Nämen titta. Mossan blommar”, sade de samtidigt och tittade på varandra.

Mossblommorna hade smala stjälkar som var knappt synliga. Blommorna såg ut att sväva för sig själva. Det var som om små klungor av blommor flöt på en bädd av grönska. Tittade man noga efter rörde de sig knappt märkbart. Att de båda råkade prata i mun på varandra berodde på att de hänfördes av platsens skönhet. Det var inte mossan i sig, utan snarare helheten som berörde dem, men någonstans ville de uttrycka det de såg i ord.

”Den kejserliga villan i Katsura är Japans främsta arkitektoniska ljuspunkt”, lär den tyske arkitekten Bruno Taut ha sagt. ”Grunden för denna exceptionella konstart är meditation, den japanska zenbuddhistiska filosofins klarhet, insikten om denna.” Kontemplerar man kring villans essens finner man den i den blommande mossans enkelhet. Och förstås i den graciösa våren i sig.

De två gick fram till Mikoshiyose på de utlagda stenarna och klev upp och ställde sig framför det översta trappsteget där man skulle ta av sig skorna. Där fanns plats för sex personer att ställa sina skor bredvid varandra. De murar de kunde se därifrån var alla järnoxidröda, en vanlig färg i Kyôto. Muren som fanns mot trädgården hade också den färgen. Gick man genom en öppning i den kunde man gå till Månpaviljongen, men de gick istället tillbaka och in i den trädgård som fanns vid Momijiyama, ”Den japanska lönnens berg”.

”Här finns den japanska kottepalmen”, sade Natsuji plötsligt.

”En gåva från Shimazu-klanen”, lade Atsuko till.

”Det är litet disharmoniskt att ha den här, men på den tiden var den nog riktigt ovanlig.” Natsuji satte sig i en berså som fanns dör. Asako föredrog att stå upp.

Litet mer än tio stycken kottepalmer kan tyckas litet malplacerade, men de stod där de andra träden skuggade och erbjöd en litet tropisk atmosfär på stigen mot tehuset. Det var ändå inte helt utan intresse för de som skulle dit.

Natsuji tog av sig sin mössa och lade den på knäna. ”Vad lugnt och still det är. Man kan höra vattnet.”

”Det är nog från ”Trummans vattenfall”. Det är vatten från Katsura-floden som leds in i trädgårdsdammen.”

”Verkligen? Asako-san kan en hel del.”

”Jag läste på innan vi gick hit.”

”I skolan läste jag också Bruno Tauts Katsuras kejserliga villa, men jag ha glömt det mesta.”

”Om ändå far hade följt med oss hit …”

”Ja, det är sant. Men för din far är det här inte så märkligt. Det hade varit bra om din storasyster hade kommit.”

Vad menar han med det, tänkte Asako och insåg att de två var utlämnade åt varandra.

”Man kan höra lärkan som vi hörde förut.”

”Den vi hörde när vi var på väg hit?” frågade Natsuji och spetsade öronen. ”Ja, det är en lärka. Kan du verkligen skilja den från de andra lärkorna som sjunger över sädesfälten? Det finns ju så många lärkor.”

”Jo, men det måste vara den.”

”Typiskt kvinnligt sätt att tänka – din storasyster är likadan. När hon såg min gamla skolmössa tänkte hon genast att det måste vara min äldre brors gamla mössa. Hennes intuition ledde henne rätt den gången, men äldre skolmössor ser ju alla likadana ut. Att hon genast tänkte att det måste vara min brors mössa är ju konstigt egentligen.”

”Ja, men det finns ju ingen annan lärka i närheten.”

”Jodå”, sade Natsuji självsäkert. ”Din storasyster tyckte att jag liknande min bror. Det man ser, eller det man hör, vilken form ens axlar har, det spelar ingen roll, man letar efter det man känner igen. Det är ganska tröttsamt.”

”Jag förstår vad du menar, men vad spelar det för roll om min syster tyckte att du liknade din äldre bror. Det gör väl inget?”

”Hur då menar du?”

”Det fungerar ju som en tröst för henne.”

”Verkligen? Är det inte tvärtom? Vore det inte bättre att hon kommer och tittar på Katsura-villan än att jämföra mig med min bror? Även om han hade den här gamla mössan på sig när de var tillsammans, finns det väl inget hos den här mössan som har något speciellt kvar.” Natsuji tog tag i mössan och reste sig upp.

”Jag är nog inte alls som min syster, men jag måste skaffa mig en föreställning om din bror genom att iaktta dig. Jag vet inte så mycket om honom.”

”Det känns ju inte heller bra. Jag lever inte som min brors skugga. Vi var bröder, men med helt olika personligheter.”

”Absolut.”

”Ödet är något helt annat. När jag är här med dig ser jag ju inte din syster i dig  precis.”

”Vi är ju inte alls lika”, sade hon och rodnade. ”Men vi lever båda två.”

”Just precis. Min bor är död. Det finns inget kvar av honom. Men man kan tänka på honom i olika skepnader. Jag kritiserade min far för att är han började prata om hans döda son när han träffade Momoko-san. Det var hans egna själviska känslor kring hans egen smärta. När han ser Momoko tycker han bara synd om sig själv. Och även om Momoko-san i sin tur sörjer min bror är det inte samma sorg som min far fortfarande känner. Det är ganska stor skillnad”

Asako nickade visserligen, ”Men …”

”Jag vet inte om det fortfarande finns något band mellan min döda bror och Momoko-san, något som håller samman dom …”

”Det har jag ingen aning om. Men nåt finns nog där”, svarade Asako, men hon tänkte att om det finns någon bro mellan dem är det nog en bro som är under förfall och håller på att gå sönder. Det vore farligt att försöka ta sig över den. Den första som skulle falla ned från den vore Momoko.

”Jag tänker mig en bro som saknar den andra sidan. Även om de som lever skapar en bro finns det ingenting på andra sidan som kan hålla den uppe.  Ena sidan försvinner in i kosmos. Hur långt man än försöker sträcka bron finns det ingen andra sida.”

”Så vad du säger är att om den ena parten dör så dör också kärleken?”

”Vad jag säger är att det är för min egen skull jag göra vissa saker. Och det är för Momoko-sans egen skull hon gör sina saker.”

”Jag tror varken på himlen eller paradiset, men just därför tror jag på att man ska behålla kärleken, för de dödas skull.”

”Ja, minnen är minnen. Precis som Katsura är de tysta påminnelser om det som har varit, så länge de inte skadar dom som lever.”

”Det är sant. Även om storasyster hade kommit hade hon nog bara tänkt på din bror när hon såg dig.”

”Hur som helst. Min bror är död. Han kan inte se Katsura-villan. Men eftersom vi lever kan vi göra det. Och vill vi göra det imorgon kan vi göra det igen. Längre än så kommer vi nog inte.”

”Nej.”

”Det finns ju ett talesätt som säger att så länge en blomma är vacker kan vi fortsätta att leva.”

”Ja, men jag undrar hur kommer det sig att min syster aldrig berättade något om din bror, varken för far eller mig.”

”Var det inte för att hennes kärlek inte hade mognat ordentligt? Hon såg att det skulle sluta i en tragedi …”

”Tror du?” frågade hon och tittade på honom.

”Absolut. Momoko-sans kärlek blommade ju ut först när det var klart att han skulle möta sin död på slagfältet.”

”Var det verkligen så?”

”Men vi är ju också konstiga. Vi pratar bara om din syster och min bror trots att vi har kommit till Katsura.”

”Ja, det har du rätt i”, sade Asako, ”hur kan det komma sig?”

 

Den första japanska konstitutionen

En eventuell revidering av den nu gällande japanska konstitutionen diskuteras vitt och brett, både i Japan och i andra länder. Framför allt gäller det artikel 9, som i princip förbjuder Japan att inneha väpnade styrkor. Artikeln har tolkats om flera gånger och i praktiken gäller inte förbudet längre, men artikeln är fortfarande kvar i dess ursprungliga lydelse, vilket ställer till med vissa problem. Japan har ju onekligen väpnade styrkor. Den engelska versionen lyder:

Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
In order to accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

En konstitution som inte diskuteras lika ofta är Japans första, som antogs, eller rättare sagt proklamerades år 604. Den sägs ha skrivits av regenten Shôtoku Taishi (574-622), men det är mera sannolikt att den skrevs på hans initiativ. Shôtoku Taishi har sagts vara initiativtagaren till mycket av det goda i Japan, bland annat sushi och han var onekligen en viktig person i den japanska historien. Förutom konstitutionen med sina 17 artiklar tog han också initiativ till ett hierarkiskt system med 12 olika grader i den japanska kejserliga byråkratin. Graderna markerades med olika  färger på de huvudbonader som de högre funktionärerna skulle bära. Shôtoku Taishi var den som såg till att en rättsordning enligt rådande kinesisk modell fick ordentligt fotfäste i Japan. Han gav sitt stöd till såväl konfucianismen som till buddhismen och även om en del av hans gärningar kan vara efterkonstruktioner var det under hans tid som en japansk stat fick tydliga konturer.

De sjutton artiklarna i den första konstitutionen bör nog snarare ses som ett slags moralfilosofiska påbud än som juridiskt hållbara lagparagrafer, men för att vara drygt fjortonhundra år gamla känns de fortfarande ganska aktuella. Genom att läsa dem förstår man faktiskt litet mer varför de östasiatiska länderna och kulturerna har formats som de har gjorts. Här följer de i komprimerad form (och i mycket fri översättning):

§1

Harmoni skall värderas högt och ansvarslös opposition undvikas. Alla människor har egenheter och få personer är verkligt vidsynta. Därför finns det de som inte åtlyder sina härskare och grälar med sina grannbyar. Men när de som styr är harmoniska och de som styrs är vänliga då kan man diskutera saker på ett konstruktivt sätt.

§2

De tre skatterna skall respekteras, det vill säga Buddha, den buddhistiska lagen och det buddhistiska prästerskapet. Få människor är onda i sig. De flesta kan lära sig den rätta vägen.

§3

När kejserliga påbud proklameras, följ dem. Härskaren är som himlen och hans undersåtar som jorden. När himmel och jord har intagit sina platser och de fyra årstiderna får ha sin gång då skapas en naturens ordning. Om jorden försöker ta himlens plats kommer allt att gå fel.

§4

Ministrar och högre funktionärer måste prioritera sitt eget uppträdande. Ty om de själva inte uppträder korrekt kommer undersåtarna inte att följa deras instruktioner. Då uppstår lagbrott. Om rangordningen följs inom byråkratin kommer regerandet att fungera.

§5

Klagomål och stämningar som lämnas in måste bedömas på deras egna meriter. Om den som får ansvaret för att ta hand om klagomålen börjar se mutor som främsta motivet för sitt agerande kommer de rikas klagomål att bli som stenar som slängs i vattnet, de möter inget motstånd, medan de fattigas blir som vatten som slängs på en sten, de får ingen effekt. Den fattige kommer då inte att förstå vart han skall vända sig och kommer inte att uppträda som han skall.

§6

Straffa de onda och belöna de goda. Detta har varit en utmärkt princip sedan äldre tider. Dölj därför inte de godas kvaliteter och underlåt inte att straffa felaktigheter. Smicker och lurendrejerier är effektiva vapen för dem som vill störta regeringen och korrumpera befolkningen. Onda människor är varken lojala mot regenten eller mot folket. Allt de gör är att ställa till oreda.

§7

Var och en har sina uppgifter. Låt inte ansvarsuppgifterna beblandas. Se till att hitta den som lämpar sig bäst för en uppgift. De kloka härskarna i äldre tider såg till att det var den som bäst lämpade sig för en position som fick den, snarare än att denna person endast gavs den uppgift han helst skulle vilja ha.

§8

Ministrar och högre funktionärer skall närvara vid hovet från tidig morgon till sen kväll, eftersom det knappast räcker med en dag för att lösa alla uppgifter. Om man kommer sent kan akuta ärenden inte skötas. Går man tidigt kan arbetet inte avslutas.

§9

Förtroende är grunden till att allt skall bli rätt. Om regenten och de som regeras litar på varandra kan man uppnå vad som helst. Om de inte litar på varandra slutar allt i ett enda misslyckande.

§10

Låt oss kontrollera våra egna känslor och inte bli förbittrande om andra inte håller med. Ty alla människor har hjärtan och varje hjärta har sina benägenheter. Vad andra tycker är fel kan vara något man själv tycker är rätt. Vi är inte ofelbara vise män, men vi är inte heller hopplösa dårar. Vi är alla vanliga människor som är visa ibland och litet dåraktiga andra gånger. Även om vi tycker att vi har rätt är det bättre att följa majoritetens åsikter.

§11

Lär känna förtjänster och otjänster och belöna och straffa efter deras verkliga värde. Det är däremot inte alltid så att en förtjänst måste belönas eller en otjänst bestraffas. Ni som är höga funktionärer i regeringen måste se till att grunderna för era beslut om belöningar och straff är tydliga och lätta att förstå.

§12

Låt inte den lokala aristokratin beskatta folket. Det kan inte finnas två herrar i ett land. Folket kan inte ha två ledare. Den som styr är den ende härskaren för hela riket och de tjänstemän han utnämner är hans undersåtar. Hur skall de kunna tillåtas att utfärda skattepålagor på eget initiativ?

§13

Alla som får förtroende att utföra plikter måste göra det på lika villkor. Arbetet kan ibland avbrytas på grund av sjukdom eller tjänsteresor, men så fort någon återvänder till sina uppgifter måste han se till att han tar reda på vad ärendena gäller och aldrig hindra ett arbete genom att skylla på okunskap.

§14

Var inte avundsjuk, ty om vi är avundsjuka på andra kommer de att bli avundsjuka på oss. Det finns inga gränser för vad avundsjukan kan ställa till med. Om andra är mera lämpade än vi blir vi avundsjuka. Men hur kan regeringen fungera om vi inte hittar dem som är bäst?

§15

En funktionär måste se till vad som är för det allmännas bästa och aldrig sätta sin egna intressen främst. Om någon styrs av privata skäl blir den personen oftast förbittrad och misslyckas med att agera i harmoni med andra. Förbittring är i slutändan detsamma som att störa ordningen och leder ofta till omstörtande verksamhet.

§16

Sätt människor i tvångsarbete under vissa årstider. Det är en urgammal och vis princip. På vintern när  människor är sysslolösa kan de användas, men inte på vår och höst när de är upptagna med jordbruk eller mullbärsodlingar. Annars kommer det att finnas varken mat eller kläder.

§17

Beslut om särskilt viktiga ärenden skall aldrig tas av bara en enda person. De måste diskuteras av flera, förutom när det gäller smärre och oväsentliga ärenden. När ärendena är viktiga måste diskussionen breddas.

Edo shigusa

För några år sedan uppstod en debatt i japanska tidningar om ett fenomen som kallades Edo shigusa (江戸しぐさ), det vill säga den etikett som sades vara förhärskande i storstäderna under Edo-perioden (1603-1868), framför allt bland köpmännen. Debatten uppstod därför att vissa ansåg att den typ av hänsyn som människorna visade varandra och som beskrevs med detta begrepp var något som behövde bli en del av undervisningen i dagens skolor. Edo shigusa var också något som användes för att förklara hur det kunde komma sig att människorna uppträdde så disciplinerat i de områden som drabbades av jordbävningen och tsunamin i mars 2011.

Shigusa skrivs oftast fonetiskt しぐさ, men kan också skrivas med de kinesiska tecknen 仕草 eller 仕種 och betyder ”agerande”, eller ”uppträdande”.

Som exempel på Edo shigusa brukar man nämna ett antal fenomen som egentligen också är mycket vanliga i Väst, till exempel kasa kashige, ”paraply-lutande”. Om två personer möter varandra på en trottoar och båda håller ett paraply i handen lutar de paraplyerna åt sidan så att de inte krockar. Ett annat liknande exempel är kata hiki, ”axel-tillbakadragande”. Två  personer som möts vänder sig litet åt sidan så att de inte går in i varandra. Ett tredje exempel är kobushi koshi ukase, ”knytnäve-höft-resa-sig-till-hälften”, det vill säga, om flera personer sitter på rad på en bänk i en tunnelbanevagn flyttar de ihop litet grand, ungefär lika mycket som en knytnäves bredd, för att ge plats åt någon som vill sitta.

Detta är ju egentligen något som mycket väl kan hända även på allmänna platser i Stockholm. Vad som är mer ovanligt är kanske ukatsu ayamari, ”tanklösa misstag/felaktigheter”. Om en person exempelvis trampar på en annans fot ber även denna person om ursäkt för att han/hon inte höll undan sin fot i tid.

Under Edo-perioden ansåg man, säger de som menar att Edo shigusa är något man bör ta efter, att ett barn redan vid tre års ålder borde kunna lära sig grundläggande artigheter av sina föräldrar genom att dessa föregår med gott exempel. Det finns ett uttryck som säger mitsugo no tamashii hyaku made, ”själen hos ett barn på tre år varar till hundra”. För att barnet skulle förstå vad som var rätt och fel skulle man dessutom öva och återigen öva socialt uppträdande  så att det vid sex års ålder uppträdde korrekt utan att ens fundera på det. Till exempel att ställa skorna på den plats de skulle stå på.

Vid nio års ålder skulle barnen veta hur man uttryckte sig korrekt gentemot andra människor och behärska de viktiga artighetsfraserna. Om man inte använde artigheterna i hemmet skulle man knappast göra det utanför hemmet heller, sades det.

Vid tolv års ålder skulle barnen, enligt Edo shigusa, kunna skriva som en vuxen så att de redan då var kapabla att ta över familjens affärsverksamhet om föräldrarna plötsligt råkade illa ut. Och vid femton års ålder skulle barnen fullt ut kunna skilja på vad som var rätt och fel, det vill säga då var de i praktiken vuxna.

 

Med regnbågen som sällskap, 30

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 30

III

På tillståndsbeviset som de hade fått för att kunna besöka den kejserliga villan i Katsura fanns Mizuharas, Momokos, Asakos och Natsujis namn, fyra stycken, men Mizuhara och Momoko kom aldrig. Att arkitekten Mizuharas namn fanns där var nog mest för att kunna få tillståndet, men att Momoko aldrig kom var något Asako hade svårt att förstå. När hon kom till Natsujis hus vid Sanjô, tredje gatan, hade Momoko inte varit där.

”Min äldre syster var tvungen att åka till stationen för att möta en person som kom från Tokyo”, sade Asako och rodnade. Det var visserligen sant, den unge Takemiya hade kommit för att söka upp Momoko.

”Din far då?”

”Far åkte till Nara. Jättejobbigt att båda två har gjort lite som de vill.” Asako tänkte på vad Momoko hade sagt.

De två bytte tåg vid Shijô-Ômiya för att sedan kliva av vid Katsura. Sedan var de tvungna att gå tillbaka en bit till Katsura-floden.

”Det bästa är egentligen att ta bussen till flodbanken och sedan gå utmed bambustaketet vid annexet”, sade Natsuji.

Men Asako föredrog att gå mitt i kornfältet, märkligt nog. Där fanns även blommande grönsaksväxter. De kunde också höra lärkor och tittade därför upp båda två. Området tillhörde en flack del av Kyoto. Runt omkring kunde de se bergen Arashiyama, Atagoyama mitt emot Ogurayama och långt i fjärran Hieizan. Även Kitayama i norr var synligt. Däremot var Higashiyama, bergen i öst, höljda i dis.

Asako betraktade vårlandskapet. ”Det hade varit bra om syster hade kommit …”

”På vägen hem från Saami-restaurangen igår kväll pratade far och Momoko en hel del”, sade Natsuji.

”Om vad då?” frågade Asako och vände sig om.

”Jaa … om att ha blandat ihop cyankalium och socker. Inte så mycket annat.  De pratade om livet och döden om vad människan vill, om att styras av en annan kraft. Jag hade ingen större lust att lyssna.”

”Svalde syster verkligen en dos socker i tre att det var cyankalium? Det undrar jag.”

”Även om det var något hon hade hittat på var det ju intressant, men jag tror faktiskt att det var sant.”

”Ingen hos oss visste något om det.”

”Hennes mor gjorde verkligen något storstilat.”

”Ja, kanske det. Men det skulle nog vilken förälder som helst ha gjort om deras barn hade cyankalium att tillgå.”

”Det hade ju varit fel att bara ta bort det. Då hade hon ju kunnat skaffa nytt.”

Natsuji fortsatte: ”Men min äldre bror hade sitt cyankalium hela tiden på sitt skrivbord. Ända tills huset brann ner … När jag hörde vad Momoko berättade undrade jag om inte min bror hade gett henne det.”

Asako ryckte till. ”Verkligen?”

”Att hon berättade det var nog en form av protest, mot oss.”

”Nej, det kan det inte ha varit.”

”Hur som helst, precis som Momoko sa så är människolivet inte mycket mer än så. Ibland går det fort. Hon tvingades att äta socker och kunde därför leva vidare. När jag sen tittade på henne igår kväll såg hon ut att vara mycket vackrare .”

De kom fram till ett litet samhälle, inte mer än en by. Vid en vit mur som delvis hade fallit sönder blommade kerria, en gul rosenbuske.

”När min bror skulle ge sig iväg för att dö verkade det som om han först brände sina dagböcker och brev. Det fanns inget annat kvarlämnat heller. Men om Momoko kommer hem till oss kommer hon nog att få se silverskålen. Militären skickade tillbaka den.”

”Far verkade inte ha känt till så mycket om din äldre bror. Det var vad hon sa i alla fall.”

”Så var det nog, men min far sa att han hade varit beredd att välkomna Momoko-san in i familjen. Och jag tror att han hade pratat om det med Mizuhara-san.”

Hennes far hade nog tänkt ge hennes hand till Keitas familj, tänkte Asako. För att läka såren som Keita hade orsakat.

De två kom fram till Katsura-villan. I gräset framför huvudporten blommade maskrosor och klöverblommor i skuggan av tallarna. Framför bambuhäcken blommade även flera kamelior.

Med regnbågen som sällskap, 29

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.

 

 

Med regnbågen som sällskap, 28

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 28

Momoko kände sig förvirrad, men nu gick det inte att säga nej längre. Keita började att blanda ihop gips och Momoko sträckte ut sig på ottomanen. Det kändes som om hon skulle börja gråta och slöt därför ögonen. När Keita ville öppna hennes kläder hindrade hon honom först instinktivt ett par gånger, men gav sedan upp sitt motstånd.

”Så vacker du är.” Han ställde sig vid sidan och tvekade först litet grand. ”Det känns som om jag tvingar dig till något. Ska jag kanske låta bli trots allt?”

”Nej, gör det du ska”, sade hon, men när Keita spred ut gipset med en bambuspatel över hennes bröst protesterade hon.

”Nej fy sjutton, vad kallt.”

Hon drog ihop sina skuldror. Det kändes som om hela hon krympte. Gipset rann över bröstet. ”Det kittlas. Nej så hemskt.”

Momko kunde se i hans ögon att han besvärades av att hon rörde på sig. Hon rynkade på ögonbrynen när hon tittade upp på honom, men försökte sedan att ligga stilla. Det kittlades något fruktansvärt, men hon höll ut och blundade hårt. Hon kunde känna att Keitas hand darrade.

När det kladdiga gipset hade täckte bröstet märkte hon hur det började stelna. Det blev litet tyngre och klämde åt bröstet en aning. Hon trodde först att gipset skulle få huden att dra ihop sig, men istället började en värme att sprida sig. Hela kroppen blev varm. Hon återfick något av sig själv.

”Är det så här man gör dödsmasker?” frågade hon tyst.

”Dödsmasker …..? Jo, det tror jag.” Det var som om han fortfarande var någon annanstans.

”Men – för mig blir det en dödsskål. Jag tänker dricka det sista jag kan få ut av livet ur den.”

Momoko sade ingenting.

Keita knackade försiktigt på gipset med bambuspateln. Han väntade tills det hade stelnat. När han sedan tog bort gipset tittade han in i formen.

”I botten har det blivit en liten grop av bröstvårtan. Härligt.”

”Pinsamt. Du får inte visa den för någon.” Hon rättade till kläderna och satte sig upp. Gipsformen var mindre än hon hade trott att den skulle bli.

”Bröstvårtan i botten gör att skålen kommer att bli ostadig och ramla åt sidan. Jag kanske skulle sätta dit ben på den.” Keita funderade högt. ”Momokos lillfinger blir bra. Låt mig göra ett avtryck av ditt lillfinger också. Förr i tiden gav man ju sitt lillfinger till den man älskade, eller hur?”

Så blev det. Han gjorde en gipsform av hennes ena lillfinger också.

”Far började bränna tekoppar av lera för en fem, sex år sedan. Han blev aldrig riktigt nöjd, men han fick mig att börja tänka så här. Tack vare hans tekoppar.”

Momoko vände ryggen åt honom och började att ta bort gipsresterna från sitt bröst. Hon kände sig alldeles utpumpad. Och en stark ensamhetskänsla spred sig inom henne. Det var som om en bit av livet hade dragits ut ur henne av gipsformen: ”Är det här slutet …?”

Det kändes djupt otillfredsställande, men även varma känslor spred sig inom henne och hon ville krama om honom. Därför gjorde hon inte heller något motstånd när Keita lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. ”Nu får det vara slut på leken”, sade hon och tryckte ansiktet mot hans bröst.

Innan Keita träffade Momoko hade han ofta gått till prostituerade. Det hade han dessutom berättat för henne. Hon uppskattade hans uppriktighet, men det gjorde samtidigt ont. Varför skulle han behöva andra kvinnor? Varför skulle han behöva berätta det? Hade han aldrig velat träffa henne om han inte hade haft den erfarenheten?

De prostituerade var japanska kvinnor som ville göra allt för kamikaze-piloterna, hade Keita sagt. Även döttrar till bönderna i närheten av flygplatsen var villiga, berättade han för henne.

Keita berättade det som om det inte var något märkvärdigt, men Momoko tyckte sig kunna läsa en hel del smärta i det han sade. Därför lät hon honom hållas. Han prisade hennes egen renhet. När han nu skulle gå in i döden ville han inte att denna renhet skulle befläckas. Så tolkade hon det i alla fall. Att han gick till prostituerade innan de hade träffats var nog kanske bara impulshandlingar, ett sätt att lösa det som drev honom. Men det var ju samma Keita som också ville ha henne. Hon var splittrad och fylld av skuldkänslor. Kan man vägra at ge något åt en person som kanske var tvungen att ge sig iväg på sitt sista uppdrag följande dag? Samtidigt var det han sökte hos henne det han också hade sökt hos prostituerade. Hade han inga skrupler, eller var det så att han ville tvätta av sig sina smutskänslor hos henne? Hon kunde inte låta bli att fundera på om det inte var så att han ville respektera hennes renhet därför att det fanns krossade, smutsiga kärl där han hade gått fram. Var det inte så att han ville bli av med sina egna skuldkänslor genom att skölja sig i hennes renhet? Hon kände en svartsjuka som hon hade svårt att uttrycka i ord.

Det hade ändå varit med en viss tillfredsställelse som Momoko kunnat hänge sig åt de momentära blixtar av kärlek som slog ned från en ganska mulen himmel. Hon kunde trots allt låta sig värmas åt den glädje som detta gav henne.

”Nej, fan” släppte Keita ur sig och rullade bort från henne. Momoko blev iskall och satte sig upp.  Han klev ur sängen, fortfarande med ryggen mot henne.

”Vad är det med dig? Du verkar ju inte klok.” Det var som om hennes blod frös till is. Keita gick och satte sig på ottomanen och knep ihop ögonen.

”Var bussig och förstör gipsformen.”

Momoko kände sig förorättad och blev tvärilsken. ”Aldrig i livet!” skrek hon.

Detta blev deras avsked innan han dog. Det verkade som om ”bröstskålen” verkligen hade tillverkats, men Momoko fick aldrig se den. När en vecka hade gått förflyttades Keita till flygbasen Kanoya i södra Kyûshû, Han dog i striderna över Okinawa.

Nu hade fem år gått. När hon tänkte på hur Keita hade gjort en form av hennes bröst och tillverkat en silverskål var det som om det hade varit en märklig dröm. Hon visste inte vad hon skulle tro egentligen, men det var onekligen så att ett kärlekspar kunde göra de mest konstiga saker. Att göra en silverskål i form av ett bröst tillhörde nog ett barnstadium egentligen.

Momoko hade svårt att se på Natsuji och Asako som om inget hade hänt.

”Natsuji, är den där mössan din äldre brors mössa?”

”Ja, det är det- Den var lite för liten för mig egentligen, men när jag väl tog på mig den blev det ändå bra”, svarade Natsuji efter att ha vänt sig om.