Översättningen klar

Jag lyckades igår bli färdig med min översättning av Matsuo Bashôs alla haiku, 976 stycken, med kommentarer. Den kommer ut i bokform i slutet av nästa vår. Översättningen konsumerade tyvärr det mesta av min tid för skrivande, men nu känner jag att det finns tid över för denna blogg. So, expect more.

Annonser

Med regnbågen som sällskap, 26

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

 

 

 

 

 

Problemet Nordkorea

Nordkorea fortsätter på sin väg mot att skaffa en fullt fungerande kärnvapenarsenal, samtidigt som man hotar omvärlden med destruktion. De japanska öarna skall förvandlas till aska, den sydkoreanska huvudstaden bli ett hav av eld och USA skall få kännas vid en smärta landet aldrig tidigare har upplevt. För varje uttalat hot och för varje test reagerar omvärlden med fördömanden och sanktioner. Den negativa spiralen skruvas upp och i slutändan finns det, förutom krig, logiskt sett bara två möjliga utvägar, antingen ger Nordkorea upp eller så kommer vi till en punkt där omvärlden i praktiken ger upp.  Båda är lika osannolika.

 

Olika lösningar har länge diskuterats: direkta samtal mellan USA och Nordkorea, bistånd till den nordkoreanska ekonomin i utbyte mot att kärnvapenprogrammet läggs ned, positiva samtal i form av de s.k. sexpartssamtalen, återföreningssamtal mellan de två koreanska staterna, fredspristagaren Kim Dae-jungs solskenspolitik, hot om ”fire and fury” och ännu tuffare sanktioner. Allt har prövats och allt har misslyckats.

 

Problemet med alla dessa förslag och åtgärder är att de utgår från att den självpåtagna nordkoreanska isoleringen måste upphöra. Som forskare och experter gång på gång har kommit fram till skulle ett öppnare Nordkorea hota den nordkoreanska regimens överlevnad. Information skulle spridas till de bredare folklagren om att det var Nordkorea som började Koreakriget med en invasion söderut i juni 1950, inte USA som angrep Nordkorea. De kommer då också att förstå att de under alla år har levt under en stor lögn, som säger att sydkoreanerna lever som hundar under amerikansk imperialism och att de inget hellre vill än att befrias av sina bröder och systrar i norr. De kommer att bli varse kommunismens misslyckande och demokratins och marknadsekonomins framgångar. All information som hotar den officiella lögnen  är explosiv och ett öppet Nordkorea kommer därför aldrig att vara i regimens intresse.

 

Att den koreanska halvön ser ut som den gör idag är en följd av det andra världskriget och det därpå följande kalla kriget. Den koreanska halvön delades upp i två halvor i augusti 1945. Sovjetiska trupper gick in norrifrån och amerikanska söderifrån. De två koreanska staterna bildades därefter officiellt 1948. Nordkorea anföll Sydkorea den 25 juni 1950, efter att Stalin hade givit sitt godkännande. FN:s säkerhetsråd reagerade snabbt tack vare att Sovjetunionen bojkottade rådets sammanträden och FN-styrkor, under ledning av amerikansk militär, kunde gå in och stoppa invasionsförsöket. Sexton länder, förutom Sydkorea, deltog på sydsidan med trupper i striderna, även om det främst rörde sig om amerikanska och sydkoreanska trupper. När invasionsstyrkorna drevs tillbaka och sydsidan efter några månader stod nära den kinesiska gränsen gick ”frivilliga” kinesiska trupper in i kriget. På nordsidan var det därefter framför allt kinesiska trupper som stred innan ett stilleståndsavtal kunde undertecknas den 27 juli 1953. Avtalet undertecknades av tre generaler, en kinesisk, en nordkoreansk och en amerikansk. Den nordkoreanska regeringen har senare, vid åtminstone sex tillfällen, förklarat att de inte längre står fast vid stilleståndsavtalet. Kina har som undertecknande part därför ett särskilt ansvar för att avtalet efterlevs.

 

Det andra världskriget hade å andra sidan aldrig utvecklats som det gjorde i Östasien om inte Japan dessförinnan hade invaderat Korea och Kina. Den japanska militarismen hade i sin tur troligtvis aldrig utvecklats om inte de europeiska stormakterna, inklusive Ryssland, hade uppträtt så aggressivt som de gjorde i regionen, framför allt i Kina, under 1800-talet. Ansvaret för att Östasien ser ut som det gör idag delas av många stater och lösningen på problemen, inklusive det nordkoreanska problemet, borde ses i ett större sammanhang. Förutom spänningarna på den koreanska halvön finns det flera andra potentiellt farliga konflikter. Kina uppträder aggressivt för att försöka förmå Japan att ge upp kontrollen över Senkaku-öarna. Kinas uppträdande i Sydkinesiska sjön oroar också många. Mellan Sydkorea och Japan finns en olöst territorialkonflikt. Japan och Ryssland har ännu inte slutit ett fredsavtal och har olika åsikter om hur problemet med de ”norra territorierna” skall lösas. Relationen mellan Kina och Taiwan har element som är potentiellt farliga. De historiska frågorna återkommer allt som oftast i form av kinesiska och koreanska anklagelser mot Japan, som idag i stort sett är det enda asiatiska land som inte har deltagit i någon militär konflikt sedan slutet av andra världskriget. De egna historiska mörkrummen föredrar de anklagande länderna att inte tala om.

 

Östasien är idag en ekonomiskt välmående region, som när som helst kan trasas sönder på grund av territorialkonflikter och historiska skelett i garderoberna. Det saknas en säkerhetspolitisk struktur med fungerande tvistlösningsmekanismer. En anständig samtalston saknas också. Det saknas dessutom tillfällen där östasiatiska politiker kan umgås på samma prestigefria sätt som det exempelvis gör för politiker i Norden. Japan och Sydkorea är två väl fungerande demokratier där personer som egentligen är ideologiska meningsfränder uppträder som om de  vore bittra fiender.

 

Nordkorea är bara ett av problemen i Östasien, om än det utan jämförelse farligaste. Men dess lösning ligger inte i att det hanteras isolerat, det ligger i att det förs in i ett större sammanhang. Vad som behövs som ett första steg kan vara en stor internationell fredskonferens, vars syfte är att rädda ansiktet på samtliga parter genom överenskommelser som höjer sig över de bilaterala låsningarna. Det har gång på gång visat sig att försök till bilaterala avtal endast föder extremnationalistiska reaktioner i respektive land. Om man däremot försöker få till stånd en multilateral försoningsprocess, i vilken även ett fredsavtal på den koreanska halvön är målet, kan eventuellt vägen mot varaktig stabilitet öppna sig.

Idealistiskt, naivt, good luck, what else is new … osv. Men någonting måste göras som ändrar fokus.

Att spela tokig

I japansk tidiga historia finns det flera exempel på högt uppsatta personer som har spelat tokiga för att undvika att lönnmördas eller röjas ur vägen, inte minst under Heian-perioden (794-1185), då det kejserliga hovet var fullt av intriger. Men även i modern japansk historia har det förekommit. Den japanske nationalisten, islamologen och filosofen Okawa Shûmei (https://en.wikipedia.org/wiki/Shūmei_Ōkawa), var en av de anklagade under Tokyo-rättegången efter slutet av det andra världskriget. Han stod åtalad som ledande ideolog för den japanska militarismen. Hans mest kända verk publicerades 1926 under titeln Nihon oyobi nihonjin no michi, ”Japans och japanernas väg”. Det lästes vitt och brett och trycktes om 46 gånger innan kriget tog slut.

Under Tokyo-rättegången satt han på de anklagades bänk bakom generalen Tôjô Hideki, som hade varit premiärminister under flera år. Plötsligt lutade Okawa sig framåt och slog till Tôjôs hjässa med sin handflata. Han gjorde även andra saker som betraktades som tokiga, bland annat ropade han att ”indierna kommer” och att rättegången var en enda stor fars. Han kom ofta klädd i pyjamas och gick barfota. Ibland grät han högt i en näsduk. Hans uppträdande tolkades först som exempel på att han bara låtsades vara tokig, men en amerikansk psykiater förklarade honom oförmögen att genomgå rättegången och placerade honom i stället på ett mentalsjukhus. Där passade han på att översätta hela Koranen till japanska. Han släpptes redan 1948 medan många av hans medanklagade avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff.

Okawas märkliga uppträdande finns på Youtube:

Plötsligt

På svenska har vi inte så många synonymer till ordet plötsligt. Oväntat, oförmodat, med ens, utan förvarning, som en blixt från klar himmel, abrupt, är några uttryck som skulle kunna fungera.  Kanske kan vi komma upp till ett tiotal, eller några fler om vi anstränger oss. På japanska hittar man utan vidare över fyrtio stycken:

totsuzen (突然), niwaka ni (俄かに), totsujo (突如), futo (不図, med variationerna futto, fuutto), fui ni/to (不意に・と), ikinari (行成り), gûzen (偶然), tachimachi (忽ち), patto (ぱっと), satto (さっと), ichiyaku (一躍), kyû ni (急に), dotto (どっと), gazen (俄然), yaniwa ni (矢庭に), tomi ni (頓に), gakun to (がくんと), pokkuri (ぽっくり), nyutto (にゅっと, med variationerna nutto, nûtto, notto, nyotto), gabatto (がばっと, med variationerna gabato, gahato, kabato), batto (ばっと), hyokotto (ひょこっと), hyokkori (ひょっこり), totsu to shite (突として), hyoito (ひょいと), pattari (ぱったり), furatto (ふらっと), potto (ぽっと), hitato (ひたと), gutto (ぐっと), kururi (くるり), dashinuke ni (出し抜けに), tôtotsu (唐突), kotsuzen (忽然), kotsuen (忽焉), omoigake ni (思いがけに), omomuro ni (徐ろに), yaora (やおら),  hatato (はたと, med variationen hattato), toppatsuteki (突発的に), nemimi ni mizu (寝耳に水), shûzen to (驟然と) och sotsuji (率爾). Det finns säkerligen fler.

Vad beror det på? Det ligger nära till hands att tro att det japanska samhället under många sekler har varit så regelstyrt, att så fort den dagliga rutinen bryts, uppfattas det som att det är något som sker plötsligt. Eller att ständiga jordbävningar , tyfoner och tsunami skapat en känsla av att  det som man tror är bestående när som helst kan försvinna. ”Plötsligt kom inte tåget”, ”plötsligt fanns det gott om plats”, ”plötsligt fanns det inga taxibilar att tillgå”, ”plötsligt sade han emot chefen”, ”plötsligt kom mannen hem direkt efter jobbet”,  ”plötsligt skakade jorden”, ”plötsligt kom det en flodvåg”, ”plötsligt blåstes ställningen ned” o.s.v.

Något för en plötslig doktorsavhandling?

Tokyo Rose

Den 19 january 1977 benådade president Gerald Ford på sin sista ämbetsdag en kvinna vid namn Iva Toguri D’Aquino, som tidigare hade dömts  för förräderi mot den amerikanska staten. Benådningen skedde utan kommentar, men den berömde professorn och japanologen Edwin Resichauer, som var amerikansk ambassadör i Tokyo 1961-1966, skrev i sin introduktion till Masayo Duus bok  ”Tokyo Rose: Orphan of the Pacific” (Kodansha, 1979) att anklagelserna mot henne hade varit ”a disgrace to American justice”.

Vem var Iva Toguri D’Aquino och vad hade hon gjort?

Hon föddes i Los Angeles 1916, dotter till japanska immigranter som drev en grönsakshandel där och döptes till Iva Ikuko Toguri. Hon tog examen i zoologi från University of California 1940 och drömde om att studera vidare till läkare. Sommaren 1941 besökte hon Japan för att kunna hälsa på en faster som hade blivit sjuk, men innan hon hade möjlighet att återvända till USA angrep japanska flygplan Pearl Harbor. Hon blev fast i Japan. Hon var inte flytande i japanska, men blev tvungen att försöka hitta arbete. 1942 fick hon också jobb på nyhetsbyrån Domei, med uppgift att bevaka amerikanska radioutsändningar. Hon utsattes hela tiden för påtryckningar att avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap, men vägrade.

I slutet av 1943 började hon arbeta för Radio Tokyos propagandasändningar som riktades till de amerikanska militära styrkorna i Stilla havet. Hon gick under namnet ”Orphan Ann”, vilket alluderade till en populär tecknad amerikansk serie som började publiceras på 1920-talet, ”Little Orphan Annie”. Utsändningarna använde också namnet ”Tokyo Rose”, som var ett samlande namn på flera radioröster.

1945 gifte hon sig med en japan av portugisiskt ursprung, Felipe D’Aquino, som också jobbade på Domei. Radiosändningarna var lättsamma och blandades bland annat med jazzmusik, men de var förstås i första hand ämnade att demoralisera de amerikanska soldaterna och sjömännen. Efter krigsslutet arresterades hon av de allierade ockupationsmyndigheterna och anklagades för att vara ”Tokyo Rose”. Hon hävdade dock att hon inte hade ägnat sig åt propaganda, utan tvärtom hade försökt att hålla sig borta från politiskt innehåll. Den  amerikanska armén och justitiedepartementet avfärdade också anklagelserna mot henne hösten 1946 och hon släpptes.

1948 återupptog emellertid det amerikanska justitiedepartementet fallet, sedan bland annat den inflytelserike radiokommentatorn och kolumnisten Walter Winchell (1897-1972) hade piskat upp stämningarna mot henne. Winchell gjorde sig känd för att prata illa om personer han inte tyckte om och han blev senare en stark anhängare av senatorn och kommunistjägaren Joseph McCarthy.

Under rättegången mot henne hävdade hon att hon aldrig hade sagt något som kunde uppfattas som illojalt mot USA, ett påstående som också stöddes av flera amerikanska vittnen, som själva i egenskap av krigsfångar hade tvingats arbeta med sändningarna. Toguri D’Aquino hävdade i förhör med FBI att hon aktivt hade försökt minska sändningarnas effektivitet som propaganda. En utskrift av detta förhör fick användas som bevis av försvaret. Trots detta dömdes hon till ett tioårigt fängelsestraff och tio tusen dollar i böter. Hon släpptes efter sex år och började därefter att driva en grönsakshandel i Chicago. Tack vare att president Ford benådade henne, flera år efter det att hon hade släppts ur fängelset, kunde hon återfå sitt amerikanska medborgarskap. Hon dog 2006 nittio år gammal. Hennes man återvände till Japan direkt efter hennes rättegång och de sågs aldrig därefter.

Det finns ett antal böcker på engelska om Iva Taguri D’Aquino, en har till och med titeln ”Tokyo Rose – The True Story About Iva Toguri: An American Patriot” (Tom Ellerbe, 2014).

På något sätt känns hennes fall aktuellt idag med alla personliga påhopp från inflytelserika personer i det amerikanska mediaflödet.

Med regnbågen som sällskap, 25

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 25

II

”Den där personen som bar på barnet, är det hans tror du?” frågade Momoko när de lämnade terummet.

”Ingen aning. Det kom så plötsligt och när jag tittade på henne undrade jag om hon kunde vara mamma till barnet. Hon var så ung och det var kanske därför som pappan tog barnet, tänkte jag ett tag. Men så var det nog inte.”

”Nej, men. Om det hade varit så då hade det varit synd om henne. En enda blick och man ser att hon är en ung flicka. Nånstans tycker jag mig ha sett henne förut.”

”Tycker du? Var då?”

”Ja, jag tror att det var på bio. Visst liknar hon den där skådespelerskan som spelar maiko i ”Kärlekens tretton nätter.” (LV: En maiko är en ung kvinna som håller på att utbildas till geisha).

”Du menar Orihara Keiko?” frågade Asako.

”Ja, visst liknar hon henne? Men så där sorgsen och kall är hon ju förstås inte.”

”Det är för att hon är så ung. Hon är väl bara sjutton, arton så där. Och litet gulligt rund om kinderna.”

”Men jag tycker att hon liknar nån.”

”Den där Ôtani, han verkar ju speciell. När jag hörde dig berätta om honom föreställde jag mig någon som var mycket mer feminin. En som inte var särskilt manlig.”

”Det kan jag förstå.”

”Men han verkar ju verkligen kunna ta hand om barnet”, sade Momoko.

I teaterlobbyn hade en hel del människor samlats. Dansföreställningen varade inte särskilt länge och uppfördes fyra, fem gånger per dag. Alla väntade på att den pågående föreställningen skulle sluta. På väggarna fanns pappersark med geishornas målningar och kortdikter uppsatta. De höll sig alla inom samma storlek, vilket gav ett välordnat intryck. Medan Momoko och Asako stod och betraktade det hela reste sig Ôtani från en långsoffa en bit bort och gick emot dem.”

”Vill ni inte sitta?”

”Tack, men det behöver vi inte”, sade Asako.

Den unga kvinnan med barnet hade också ställt sig upp och lämnat plats. Ôtani signalerade till dem att de skulle komma. ”Varsågoda.”

Asako kände sig tvungen att gå mot långsoffan, men hon tackade samtidigt nej, ”Tack, det är bra. Ni har ju barnet, så det är bättre om ni sitter.”

Wakako såg besvärad ut och tittade på Ôtani. Han lade handen på Wakakos axel och tryckte lätt så att hon skulle sätta sig.

”Men vilket sammanträffande. Att vi skulle ses igen här på dansföreställningen. Ska ni verkligen titta på den?” Ôtani fick något tvivlande över sig.

”Är det så konstigt?” frågade Asako, samtidigt som hon log.

”Nej, konstigt är det inte, bara lite oväntat.”

”Men ni har ju tagit med er ett litet barn till föreställningen.”

”Ja, men det är ju inte för att hon ska få se den, utan för att barnvakten skall kunna göra det”, sade Ôtani och tittade på Wakako med ett leende.

Wakakos kinder blev alldeles röda. Hon såg ut att vilja säga något, men ångrade sig. Det gick att se hennes skrattgropar.

”Men, det är naturligtvis så som ni säger, det är ingen som brukar ta med sig småbarn till dansföreställningen”, fortsatte Ôtani. ”Och visst, den gången vi sågs, då jag visade barnet regnbågen, tyckte ju du att det var konstigt.”

”Va? Nej, tvärtom, jag tyckte det var fantastiskt att ett så litet barn kunde bli upplyft av sin pappa för att se på regnbågen. Det barnet måste bli lyckligt, tänkte jag.”

Ôtani pratade som om de var bekanta sedan länge och Asako kände också på liknande sätt, men Asako förde över samtalet på sin äldre syster.

”I morse när vi passerade Biwa-sjön berättade jag för min syster om regnbågen.”

”Verkligen? Ja, jag trodde väl att det var din storasyster.” Han tittade på Momoko, som kom närmare och böjde artigt på nacken.

”Ôtani-san”, sade Asako för att introducera honom för Momoko.

”För ett tag sedan fick mitt barn stor hjälp av er lillasyster på tåget”, sade Ôtani.

”Ja, hon är verkligen snäll mot alla. Ibland kan det till och med bli för mycket.”

Ôtani tittade förvånat på Momoko. Han kunde inte släppa blicken på henne. När hon tittade tillbaka slog Ôtani ned blicken och såg skamsen ut. Han tyckte det kändes som om hennes ögon brann i hans egna. Hennes vita panna hade fastnat på hans näthinna. Asako å sin sida tittade på det lilla barnet.

”Hon måste ha haft sin första födelsedag, eller hur? När vi sågs på tåget var hon ju bara nio månader. ” Asako närmade sig som om hon ville titta närmare på barnet och satte sig ned. Barnet sov i knät på Wakako, som lutade över det mot Asako.

”Nej, det är ok, jag vill inte väcka henne”, sade hon men kunde inte låta bli att peta med lillfingret på flickans ena örsnibb. Hon kände en typisk småbarnsdoft. Även doften från Wakakos hår kunde kännas. Asako kände sig varm inombords.

”Vilka söta öron.”

”De liknar hennes mammas”, sade Wakako.

De utväxlade blickar och var så nära att de kunde känna varandras varma andedräkter. Wakako hade målat sig mycket sparsamt och hennes hud var runt öronen var mycket ljus. Hennes bruna ögon var klara och oskyldiga. De kändes bekanta på något sätt. De var ljusare än normalt och drog blickarna till sig.

”Den här barnvakten är yngre syster till mamman Chiiko. Eftersom det är en yngre syster så tar hon onekligen väl hand om barnet”, sade Ôtani ovanför deras huvuden.

”Ja, storasystrar brukar inte vara särskilt snälla” sade Momoko självförebrående.

”Jaså, jaha, kanske det”, sade Ôtani, vilket fick Wakako att plötsligt titta upp på Momoko. Momoko låtsades inte lägga märke till det.

”Men, att jag heter Ôtani, känner ni till, eller hur? Jag lämnade väl över mitt visitkort förut.”

”Nej, det tror jag inte.”

Asako rodnade. ”Jag såg namnet på resväskans namnlapp.”

”Aj, det var slarvigt av mig. Då ber jag att få …”, sade Ôtani och lämnade över ett visitkort till Momoko.

Hon tittade frågande på Asako. ”Jag har bara fars visitkort på mig”, sade hon och letade fram ett kort ut sin handväska.

Ôtani tittade på visitkortet och sedan på Momoko och Asako.

”Är ni Mizuharas döttrar? Arkitekten …? Det var ohövligt av mig.”

”Nej, men, inte alls.”

Wakako tog genast barnet i famnen och reste sig upp. Hon blev plötsligt alldeles blek. Utan att vända sig om började hon gå därifrån med stela ben. Det såg nästan farligt ut. Barnet började skrika.

”Vad hände?” frågade Momoko.

”Ja, vad ska man säga?” Ôtani såg förvirrad ut och följde efter.

Momoko tittade på Asako. ”Vad sjutton nu då? Gjorde du nåt med barnet?”

”Vad vet jag.”

Ôtani letade i korridoren men kunde inte hitta Wakako, som förvirrat hade lämnat teatern. Hon ville så fort som möjligt gå till sin mor och berätta att hon hade träffat sina äldre systrar. Att hennes mor och far hade gått för att träffas vid Daitoku-templet kom hon på när hon nästan var hemma. Hon hörde knappt att barnet i hennes famn skrek högt.

 

 

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 24

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 24

Blomsterkorgen

I

Storasystern sov fortfarande så Asako gick tyst och försiktigt ut ur rummet. Där i korridoren mötte hon en uppasserska.

”Är ni på väg att tvätta ansiktet?” frågade hon och följde efter mot badrummet, där hon satte på lyset och vred på kranarna för att fylla badet. Hon drog även för gardinerna.

Badrummet på det här värdshuset var avdelat för att kunna användas i enskildhet. Tre väggar bestod av speglar. När Asako hörde uttrycket o-kao-san, ”det kära ansiktet” kom hon genat att tänka på morgonens frukostbricka med dess o-imo-san och o-mame-san, ”kära potatisar” och ”kära bönor”. Kyotos gröna ärtor och räkformade potatisar var mjuka, men de mjuka bambuskotten och den torkade tôfun kallades inte ”de kära bambuskotten” och ”den kära tôfun”. (LV: egentligen ”den ärade herr/fru/fröken potatis” osv).

Asako hade varit här i slutet av året före. Hon ville egentligen passa på att ringa till en vän här i Kyôto medan Momoko sov, men hon visste inte riktigt vad pappans verkliga motiv för att komma till Kyôto var, eller hur storasystern kände och hon ville inte ställa till med något. Hon återvände till rummet.

När hon satt och tittade i en pamflett om Kyôto dansfestival frågade Momoko ”Vet du var far gör?”

Asako vände på huvudet. ”Har du vaknat nu?”

”Inte riktigt. Jag sov inte alls på tåget. Det var nog bara jag som inte sov. Far slumrade också till.”.

Asako visade Momoko det meddelande pappan hade lämnat.

”Jaha? Daitoku-templet?” sade Momoko litet lättsamt.

”Det är ju inte klokt. Så fort han kom hit försvann han.”

”Det är inte så farligt. Han får göra vad han vill. Det kan vi väl göra alla tre.”

Asako tittade på Momoko.

”Asako, gå och titta på dansfestivalen du. Jag tänker sova lite till.”

”Nää, klockan är ju redan halv ett.”

Momoko satte sig upp på madrassen och räknade med fingrarna. Hon hade bara sovit i fyra timmar. Men hon steg upp.

Dansfestivalen hade börjat hållas från 1872 och fortsatt oavbrutet i 72 år. Sedan hade kriget satt stopp för den 1943. Men det här året hade den återupplivats för första gången på sju år, förklarade Asako.

”Det står här att rader av runda röda rislampor som hängs ut under taknockarna signalerar att det är dansfestival. De signalerar också att man kan njuta av de upplysta körsbärsträden i Gion på natten.”

”Det säger du? Jag kommer ihåg att jag var här med min skolklass en gång och fick en autograf av en Maiko-san (LV: en ung kvinna som studerar till geisha). Hon hette ”Taihei no Miyo”, sade Momoko.

Men var det inte så att den yngsta systern hade fötts i de här geisha-kvarteren i Kyôto? Det verkade som om Asako inte kände till den yngre systerns bakgrund. Hennes avlidna mor hade nog undanhållit henne denna information, trodde Momoko, som inte heller kände till särskilt mycket. Men om inte kriget hade kommit emellan hade deras far kanske inte lämnat kvinnan i Kyôto, tänkte hon. Kriget hade oundvikligen separerat de två.

Hur som helst, hade deras far haft något i bakhuvudet när han sade åt dem att gå och titta på dansfestivalen, med tanke på att den yngsta systern hade fostrats i den miljön? Momoko kände sig nästan förolämpad.

Medan Momoko satt och tittade sig i spegeln satte sig Asako bredvid och började kamma systerns hår. Hon sneglade också på pamfletten om dansfestivalen. 1869 hade Japans första småskola öppnats i Gion. Den skulle fostra blivande geishor. Sedan etablerades ett företag som skötte distribuerandet av geishor. Det var efter den förvirring som uppstod i samband med Meiji-restaurationen. Från hösten 1871 till våren året därpå arrangerades Kyôtos första utställningsmässa. Det blev början till Miyako-odori, Kyôtos dansfestival. Det hade Momoko lärt sig från en bok.

”Blev inte gesihorna också fabriksarbetare under kriget, satta i tvångsarbete …..? Men det kallades flickarbete.” Momoko mumlade fram sina ord.

”Men när kriget var slut kunde även dessa maiko klä sig i sina hängande skärp.”

”Skärpen är deras symbol. Men de flickor som kommer med te är ju så unga att det bryter mot lagen mot barnarbete. Det stod det i tidningen i morse”, sade Asako.

”Maikos hängande skärp är som sumo-brottarnas hårknutar. Märkliga symboler, är det inte?”

”Verkligen. Men om inte sumo-brottarna hade haft sin hårknutar hade det känts litet konstigt. Munkarnas rakade huvuden och dräkter är också märkliga egentligen.”

”Sumo-brottarnas hårknutar och maiko-flickornas hängande skärp är saker som finns bland oss, i våra dagliga liv och i våra hjärtan. Det är mycket med det hela …”, sade Momoko, ställde sig upp och knöt skärpet om sin egen dräkt.

”Löst hängande skärp, eller storasysters skärp, det är väl inte så stor skillnad egentligen?” sade Asako.

”Nej, det är sant. Förutom att det är praktiskt så vill man ju att det ska se snyggt ut också. Man tar efter varandra och man följer traditionen. Så är det. Men genom att härma varandra förstör man kanske det som är verklig skönhet.”

Asako plockade upp de hårstrån som lossnat ur systerns hår vid spegeln och slängde dem i papperskorgen.

”Nej men snälla, det där kan jag göra själv.” Momoko rynkade på ögonbrynen och tittade på systern.

Det var fullt av folk vid både Shinkyôgoku och Kawaramachi-gatan, så systrarna gick över den stora bron vid Sanjô, ”tredje gatan” och fortsatte nedför de mindre gatorna mot Shijô, ”fjärde gatan”. Bron vid Sanjô hade just blivit klar. Räckena var gjorda av trä och stolpknopparna var klädda med brons. Statyn av den knäböjande samurajen Takayama Hikokurô var borta. Från bron kunde man se bergen i norr genom diset. På andra sidan floden stod pilträden i sin grönska och på bergen österut, vid Higashiyama, kunde man se körsbärsträden i blomning. Detta var verkligen Kyôto, kände Momoko.

Den sång och danslokal som användes tidigare hade nu gjorts om till biograf, så i år hölls festivalen i Minami-za, ”Södra Teatern”.

Terummen hade inte haft någon speciell atmosfär när festivalen hade hållits  i den förra lokalen. Det hade varit ett hus i västerländsk stil och ganska vulgärt. Geishorna hade stått framför och bugat.

När de skulle sätta sig på de runda stolarna där de serverade ceremoniellt te ropade Asako till.

”Nämen.”

Den andre personen lade också märke till Asako. ”Ah, det var …”, sade han och sänkte huvudet litet. Till teserveringen stod en lång kö på ena sidan. Ôtani satt på höger sida tre stolar bort från Asako. Det lilla barnet satt i famnen på en ung kvinna på hans högra sida.

Ôtani drack upp sitt te, reste sig upp och kom fram till Asako.

”Du måste ha förstått vem det var tack vare barnet, eller hur?”

”Jo.”

Asako vände bort blicken från Ôtani som stod framför henne och tittade på barnets ögon.

”Mår barnet bra?”

”Ja, absolut”, svarade han och ropade sedan ”Waka-chan! Waka-chan!”

Den unga kvinnan som bar på barnet gick förbi Asako med sänkt blick, inte nödvändigtvis på grund av Asako, och kom till Ôtani.

”Det här är kvinnan som var så behjälplig på tåget när jag åkte till Tôkyô i slutet av förra året”, förklarade Ôtani för Wakako.

Wakako sade ingenting, men bugade mot Asako, samtidigt som hon såg litet besvärad ut.

”Vad stor barnet har blivit”, sade Asako. Wakako böjde sig fram en aning, som om hon ville visa barnet. Men nu skulle en kopp te serveras även till Wakako.

”Ursäkta mig, vi får pratas vid senare …” sade Ôtani och gick därifrån.

”En liten present, varsågoda …”, var det någon som sade när Asako och Momoko reste sig upp från teceremonin. Det var två små fat med rader av röda rislampor målade på. Asako slog in dem i sin näsduk.

 

Med regnbågen som sällskap, 23

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 23

 

När de gick in genom porten till Ryôshô-templet spred lönnträden ut sina grenar med unga blad utmed den stenbelagda gången. Den ljusa grönskan reflekterades mot marken. Mizuhara hade träffat abboten i Shanghai under kriget. Denne abbot var betydligt yngre än den i Jukôin. Han var också mer intresserad av verkligheten och Mizuhara lyssnade till hans berättelse om vad som hade hänt i Kina och hur zenbuddhismen på sista tiden hade fått spridning i USA. Bakom templet fanns en bambudunge med flera bambuskott. Här lagade man huvudsakligen sin egen mat.

Mizuhara gick till tehuset där det hängde en blomma i en vas på väggen. ”Åh, en svart kamelia”, kommenterade han.

”Synd att den inte har några bra knoppar. I morse var jag faktiskt ute och tittade och såg att det fanns flera nya knoppar på grenarna, men när jag senare skulle gå och plocka dem hittade jag inga, hur mycket jag än letade. Jag gick runt trädet flera gånger, men grenarna fanns inte där. Den står ju i hörnan av trägården, men inte hade jag kunnat tänka mig att folk skulle komma in och stjäla dem. Det var inte roligt”, sade abboten som stod bakom Mizuhara.

I bambuvasen fanns visserligen några knoppar, men abboten hade velat visa Mizuhara fler exempel på de svarta knopparna. Det var inte blommorna som var svarta, utan just knopparna. När det blev vår började den svarta färgen så sakta att försvinna, förklarade abboten. Ju svartare de var desto bättre.

Templets svarta kamelia hade små sammetsliknande tjocka blomblad som liknade tallkottar i formen. Det var onekligen en fin kamelia.

Efter Ryôshô-templet var det dags att besöka templet Kôtô. De gick in i det tehus som temästaren Rikyû sades en gång ha flyttat dit.

”Både gulrosor och sommaraster”, sade Mizuhara när han såg vad som stod där.

”Precis, sommaraster är vad det är”, svarade abboten. Sommaraster liknar krysantemer.

”I Tokyo finns det väl inga grävlingar?” sade abboten. ”Här under golvet finns dom.”

”Jaså, bor det en här?”

”Snarare tre stycken. De kommer ofta ut i trädgården.”

I trädgården fanns det en bakdörr, som templet hade kortat av en bit mot marken. Där kunde grävlingarna gå igenom ut i buskaget och tillbaka utan problem. De hade fått sin egen lilla dörr.

Mizuhara gick in i trädgården och fram till Hosokawa Yûsais grav. (LV: Hosokawa Yûsai, 細川幽斎, 1534-1610, hette egentligen Hosokawa Fujitaka, 細川藤孝, var en högt rankad samuraj och poet).

”En stenlykta som grav. Det var fint. Rikyûs grav är också fin. De är avundsvärda personer.” Mizuhara gick runt bakom stenlyktan för att titta.

”Ett blomblad från kamelian skulle jag gärna ta emot”, sade Kikue.

”Från den här svarta kamelian?”

Mizuhara höll blommor som han hade fått från Ryôshô-templet i handen.

”Jag skulle gärna vilja visa den för Wakako …”

”Visst”, sade Mizuhara och ville ge Kikue en liten gren från den svarta kamelian.

”Det räcker med ett blomblad”, sade hon och plockade av ett.

Mizuhara hade fått blommorna eftersom han hade velat visa dem för sina döttrar.

Med regnbågen som sällskap, 22

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 22

”Jag var på väg att ta med henne, men jag visste ju inte hur det skulle kännas för dig…”

”Jag kan ju inte bara stå där med långt ansikte.”

”Vad menar du? Har du glömt hur mycket du tyckte om henne som barn? Om jag skulle säga att det blir svårt för hennes far att träffa henne skulle Wakako storgråta.”

”Jag förstår.”

”Storasyster Yûko födde en dotter förra året, men pappan är verkligen speciell. Trots att han fortfarande är ung tog han med sig dottern till Tokyo alldeles själv. Han gick på tåget med barnet i famnen och sa att han ville låta sin mor träffa henne. Märklig typ. Han sa att han kunde tänka sig att gifta sig med Yûko, men vadå? Vad hjälper det? Även om man skulle hota henne skulle hon aldrig vilja bo tillsammans. Även om det skulle gå för Yûko skulle jag aldrig låta Wakako jobba på det sätt hon gör. Jag vill ta hand om Wakako. Men Yûko är lite märklig. Även om hon kommer till Kyoto visar hon sig aldrig. Hon tänker väl främst på barnet, men Wakako då. Men så kan det bli med barn till en geisha. Jag vet inte om det är ditt barn. Men strunt samma.  Jag har uppfostrat två döttrar utan att de har haft någon pappa i närheten…. Vad jag än gör lyssnar hon inte. Skulle ta med henne skulle hon kanske försvinna någonstans. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag vet inte vad som skulle hända om ni sågs.”

/LV: Puh! Kikue talar med en stark Kyoto-dialekt som inte alltid är lätt att översätta./

Kikue anklagade inte Mizuhara för något speciellt, men det hon sade gjorde ändå ont. Han undrade om det kunde vara så, att den man med ett spädbarn som Asako hade träffat på tåget från Kyoto i slutet av året före var den som var far till Wakakos storasysters barn. Han förstod också av det Kikue sade att hon inte verkade ha fått något ytterligare barn sedan hon och Mizuhara hade gått skilda vägar. Kikue verkade ha tagit väl hand om den Wakako som Mizuhara var far till.

”Ärligt talat, från och med i förrgår har hon varit här med sitt barn i famnen. Idag skulle hon gå till dansfestivalen.”

”Vad säger du? Mina döttrar är nog också där.”

”Jaså? Det var ju lustigt”, sade Kikue förskräckt. ”Tänk om de träffar varandra? Om Wakako är med som barnvakt kanske hon träffar dem.”

”Onekligen.”

”Onekligen, är det allt du kan säga? Det vore ju inte alls bra. Dom känner inte igen varandra, så inget händer väl, men jag tycker synd om Wakako. Det vore inte rätt mot henne. Men hon skulle nog bli väldigt glad om hon fick träffa sin far.”

”Allvarligt talat …”, sade Mizuhara. Jag tog med mig mina döttrar för att introducera dom för varandra.”

”Jaså?” Kikue tog det lugnare än vad han hade trott. ”Är det för att deras mor har gått bort?”

Mizuhara kände sig litet träffad.  ”Nej, så är det inte. Förra året begav sig Asako hit, till Kyoto, för att leta efter sin storasyster. Och hon sa inget, varken till mig eller hennes syster.”

”Det kände jag inte till.” Kikue såg förvånad ut, men hennes svar visade inga speciella känslor. ”Det bästa är att inte veta något. Det hade kunnat bli konstigt. Bättre att ingen pratar illa om någon.”

”Asako hade nog inte för avsikt att snoka kring er. Hon ville bara tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Därför sa hon inget till mig heller. Det är möjligt att hennes mors död satte igång någon känsloprocess.”

Kikue nickade.

”Förlåt. Det blir så förvirrat allting. Och så kommer allt så plötsligt. Det har inte funnits någon tid att stålsätta sig.”

”Det vore bra om du kunde göra dig beredd.”

”Jo tack. Man är sina föräldrars avkomma.” Kikue använde ovanligt nog ett buddhistiskt uttryck. ”Men, är vad du säger att du har kommit för att hämta Wakako?”

”Njäe, så långt hade jag inte …”

”Nåja. Wakakos öde är Wakakos och ingen annans. Men den flickan har inte glömt sin far. Så mycket kan jag säga.”

”Ja och för min del har jag tre döttrar, med tre olika mödrar. Om jag finns i deras värld så är jag ju tacksam …”

”Ja så är det. Och det är väl för väl om det är så. Man får ha ett öppet sinne. Med döttrar vet man aldrig vart det kan ta vägen.”

De båda tittade på varandra och skrattade. De hade stått och pratat med varandra så länge att bambubladen kastade skuggor vid deras fötter.